När vår juridiska skyddsvall inför nazismen rämnar
Foto: Niclas Hammarström
Idag skriver jag i vår huvudledare att polisen bör ingripa hårdare mot hatbrott och hets mot folkgrupp.
Vi syftar särskilt på den nazistdemonstration som snart går av stapeln i Stockholm.
Jag vill att polisen griper dessa nazister om de begår brott. Vilket tydligen är en kontroversiell åsikt.
Lagar, eller tolkningen av lagar, är inte huggna i sten. Precis som juristen och fd polisinspektören Eric Rönnegård har påpekat, har polisen prioriterat ner detta arbete efter 11 september.
När Lagen om hets mot folkgrupp skärptes 1988 uttalade riksdagen: ”rättsväsendets möjligheter att ingripa mot dem som söker sprida rasistiska budskap (kommer) att förbättras avsevärt. (…) I praktiken torde härigenom det utrymme komma att försvinna som har funnits för organisationer av här aktuellt slag att agera” (propositionen 1986/87:151).
Om detta var riksdagens mening när lagen skärptes kan man med fog ställa frågan vem som egentligen utformat dagens politik.
Svaret är nog: ingen.
Den slapphet vi idag ser är resultatet av S-regeringens terrornoja efter 11 september, den borgerliga regeringens ändring 2007 i budgetpropositionen där den särskilda prioriteringen av hatbrott togs bort och polismyndigheter som blivit allt mer vilsna i sitt fokus.
Jag har fått två typer av invändningar mot min text.
Den första är juridisk. Den bygger på att polisens tolkning av lagen är den enda möjliga. Jag önskar att kritikerna satte sig in lite mer i frågan, exempelvis genom att läsa ovanstående text av Eric Rönnegård.
Det är nog tämligen ostridigt att det finns flera möjliga tolkningar och polisen har själva ändrat sin tillämpning över tid.
Det jag ifrågasätter är inte heller att polisen gör denna tolkning, jag ifrågasätter om de bör göra den. Nu är inte detta prövat i högsta instans men om polisens uppfattning är korrekt utifrån gällande rätt så är min uppfattning att lagen i så fall bör ändras.
En lag som tillåter nazister marschera genom Stockholm i militär formation med nazisymboler och spetsiga flaggpålar på minnesdagen av kristallnatten är nämligen inte rimlig.
De lagar vi har, vår juridiska skyddsvall, är stiftade med blicken bakåt mot just nazismens ohyggliga praktik. Om dessa lagar visar sig vara otillräckliga mot exakt detta, bör de då inte ändras?
Den andra invändningen är politisk och, ska tilläggas, från vänster. Den handlar om att jag gör ett politiskt problem till en fråga om juridik. Denna kritik har mer fog för sig än den första.
Jag gissar att jag ser problemet på detta sätt eftersom jag är sosse. För mig bör det demokratiska samhället försvaras på främst två sätt, genom en öppet politisk debatt och fri media och genom polisen och våra rättsvårdande myndigheter.
Det är genom pennan och lagen jag vill försvara och förändra vårt öppna samhälle.
Jag har all respekt för de som demonstrerar mot rasister och nazister men min övertygelse är att också det offentliga Sverige måste dra en gräns här.
Problemet kan illustreras av den artikel från i fjol av Peter Nobel som snurrade igång i sociala medier i veckan.
Bakgrunden är att FN kritiserar Sverige återkommande för att inte göra tillräckligt mot rasism.
Jag delar inte kritiken från FN i alla delar, jag tror exempelvis inte på förbud mot vissa organisationer.
Men visst är det pinsamt när FN sågar svensk politik och nog är detta både en fråga om juridik och politik.
En tredje invändning kommer från liberaler som på principiell grund säger att nazister måste få demonstrera ostört och att de som kritiserar eller protesterar bara ger nazisterna uppmärksamhet.
Denna tankefigur, att rasism, SD:s opinionssiffror, nazisternas stöd med mera är vänsterns fel går just nu igen i nästan all liberal retorik.
Jag tror man kan ta ganska lätt på detta. Det är nog främst ett uttryck för den psykologiska försvarsmekanism som brukar benämnas ”projektion”.
Enligt Sigmund Freud är det när en person inför sig själv döljer sina egna svagheter och misslyckanden genom att skylla dem på andra.
Anders Lindberg