Nedrivna affischer

Vet ni hur man sätter upp valaffischer?

Det finns olika sätt, men detta är ett av dem.

En lokal eldsjäl samlar först alla hen kan i någon lokal. Ofta är det en gammal trotjänares garage eller liknande.

I förväg har någon köpt klister, penslar, skivor (finns olika), buntband och tejp. Någon annan har hämtat en bunt affischer från partikansliet.

Sen klistrar man affischerna på skivorna. Det är ett pilligt arbete, och tungt. Det krävs dessutom många affischer, skivor och oömma kläder. För större affischer måste man snickra, såga och skruva.

Detta kan ta både en och två dagar beroende på hur många man är.

När man är färdig med att tillverka affischerna lastar man dem i bilar och kör ut dem till olika ställen där man vill affischera. Att sätta upp själva affischerna tar lång tid. Ofta får man klättra, klänga och trassla.

När man kommer hem är man slut, man har blåsor i händerna, har rivit sig på någon taggtråd som stack ut och har ont i hela kroppen.

Men man fick upp affischerna till slut. Kanske inte alla, men de flesta. En skön känsla.

Dagen efter har någon rivit ner dem.

Så här ser det ut, i parti efter parti. Alla dessa frivilliga, trotjänaren med garaget, eldsjälen som kokade kaffet, som klistrade, som skruvade och som klättrade. Det är faktiskt de som bygger vårt folkstyre.

Nästan ingen av dem är ”politiker” i vanlig mening. De har inga uppdrag, inga arvoden, inga fina titlar. De är vanliga människor som lägger ner sin tid och kraft för det de tror på.

Jag har sett många vandaliserade affischer idag. Från flera partier.

Någon ägnade hela sin helg åt att sätta upp just de affischerna.

De har blåsorna kvar i händerna.