S har skaffat sig en genomtänkt högskolepolitik

Under Göran Perssons tid som statsminister bestod den svenska högskolepolitiken av ett ord. MER. Antalet platser på högskolan ökade dramatiskt, och det var de mindre högskolorna som fick en stor del av dem. Allt fler av högskolorna expanderade på ett nästan okontrollerat sätt och många fick också bli universitet.

Att expandera antalet platser på högskolan var inte fel, men på många håll skedde det på bekostnad av kvaliteten. Många studenter får extremt lite undervisning. Bra kvalitet i utbildningen har inte premierats i resurstilldelningssystemet till högskolorna. Det som lönat sig har varit att locka många studenter och ha låga krav.

Socialdemokraternas mål på högskoleområdet fokuserade bara på att så många som möjligt skulle börja på högskolan – 50% innan 25 års ålder –  inte att de skulle lära sig något eller gå färdigt en utbildning.

Idag presenterades en ny rapport från socialdemokraterna och politiken har utvecklats från detta rudimentära stadium.

Analysen som görs är att allt fler jobb kommer kräva mer än en gymnasieutbildning. En analys som de delar med de allra flesta. Detta innebär att antalet platser på eftergymnasiala utbildningar – både högskola och yrkeshögskola – långsiktigt måste bli fler. De senaste fem åren har riktningen varit en motsatta.

Dessutom pekar mycket på att eftergymnasiala utbildningar får en allt viktigare roll också senare i yrkeslivet. Vid arbetslöshet eller när du vill byta jobb, är det för dem som klarat gymnasiet mer naturligt att söka sig till högskola eller yrkeshögskolan än att gå till Arbetsförmedlingen eller Komvux. Det är en utveckling som är rimlig att bejaka. Högskolan måste anpassa sina utbildningar till att många av de blivande studenter inte alls är i nittonårsåldern, utan är både äldre och mer erfarna.

Satsningen på fler utbildningsplatser behöver framförallt fokusera på utbildningar som ger jobb och där det finns en efterfrågan på arbetsmarknaden. I rapporten nämns till exempel sjuksköterskor, barnmorskor, förskollärare och speciallärare.Det finns många ytterligare exempel.

De föreslår också att arbetslivsanknytningen i högskoleutbildningen ska stärkas. I denna fråga är det viktigt att man från politisk sida ligger på. Många som arbetar på högskolor och universitet har faktiskt inga aktuella eller relevanta erfarenheter från arbetslivet utanför högskolorna. De måste helt enkelt anstränga sig lite extra för att hjälpa studenterna att skapa sådana. Det kommer inte automatiskt.

Dessutom inser de i rapporten att kunskapen inte flödar över studenterna bara för att de kliver över högskolans tröskel. Resurserna för undervisning –  framförallt inom samhällsvetenskap och humaniora – måste bli bättre.

Jag har många gånger hoppats på en mer genomtänkt högskolepolitik från socialdemokratisk sida. Det räcker inte med att man säger att man älskar högskoleutbildning.

Den socialdemokratiska högskolepolitiken handlar inte längre bara om MER – utan lika mycket om hur högskoleutbildningarna ska bli BRA – för både studenten och för hela samhället.

Självklart är det mycket som återstår att göra för att all högskoleutbildning ska få hög kvalitet. Men denna rapport visar i alla fall att man har gjort en seriös analys av vad som behöver göras.