Det är klart israelerna är arga

I sin regeringsförklaring säger Stefan Löfven att Sverige kommer att erkänna staten Palestina, sedan bryter det diplomatiska kaoset ut.

Det amerikanska utrikesdepartementet tycker det är ”för tidigt” för ett erkännande, folkpartiledaren Björklund har varit snabb att hålla med och den israeliske utrikesministern Avigdor Lieberman förklarar att palestinierna hindrat freden i 20 år. I morgon har den svenska ambassadören kallas till departementet för att förklara sig.

Överraskande? Inte alls.

Lieberman är också efter israeliska mått en kontroversiell högerpolitiker. Att han är missnöjd med den svenska politiken är ett friskhetstecken. Och medan amerikanerna tycker att saker och ting går för fort underminerar den israeliska regeringen och utrikesminister Lieberman tvåstatslösningen med nya bosättningar. Kvadratmeter för kvadratmeter försvinner hoppet om fred.

Den amerikanska senfärdigheten kan inte få styra svensk politik.

Det finns invändningar mot ett erkännande av Palestina. Den palestinska myndigheten kontrollerar egentligen inte något territorium. Det är liksom det som är problemet, och israelerna har uppenbart inget akut problem med situationen.

När den palestinska myndigheten för två år sedan ansökte om medlemskap i FN gjorde det regeringen i Jerusalem rasande. Men ytterst innebar det att palestiniernas ledare valde en diplomatisk väg ur en fredsprocess som sedan länge rasat samman. I en region där våldets och maktens rätt regelmässigt tillåts regera  är det ett val som förtjänar respekt.

Ett svenskt erkännande av den palestinska staten kommer inte att skapa fred. Men det är ett litet steg mot ett jämlikare förhållande mellan israeler och palestinier. Och det är nog en förutsättning för verkliga fredssamtal.

De ilskan reaktionerna på Löfvens besked i fredags är egentligen bara en illustration till varför något måste förändras för att konflikten ska få en lösning