Konsten att regera sönder sig i opposition

I Sverige är utrikespolitiken en fråga för regeringen. Men oppositionen kan inte riktigt acceptera att de blivit bortvalda av väljarna.

De borgerliga partierna har KU-anmält regeringen för att den berättade om avsikten att erkänna staten Palestina i Regeringsförklaringen.

Kritiken är att regeringen borde pratat med Utrikesnämnden först.

Eftersom regeringen inte tillträder förrän vid skifteskonseljen med kungen och Stefan Löfven alltså inte var statsminister när han läste upp regeringsförklaringen är detta krav omöjligt att leva upp till.

Innan regeringen tillträder kan den inte sammankalla någonting. I praktiken skulle den borgerliga linjen innebära att regeringsförklaringen inte kan behandla utrikespolitik vilket är en utomordentligt konstig tolkning av grundlagen. Tvärtom ska statsministern i regeringsförklaringen redogöra för den politik hen vill bedriva.

Även i EU-nämnden har oppositionen agerat konstigt. Trots att frågan om erkännande inte stod på dagordningen i ministerrådet och alltså ligger utanför det riksdagen har att besluta om försökte de belägga Margot Wallström med munkavle.

Att Sveriges utrikesminister inte skulle få bedriva utrikespolitik bara för att den riktas mot andra länder i EU är även detta en helt orimlig tolkning.

Problemet med att oppositionen agerar så här är att de undergräver de regler som styr utrikespolitiken och skadar därmed Sveriges anseende.

De skadar också sig själva. Förutom att KU och EU-nämnden framstår i lätt oseriös dager så kommer inte Stefan Löfven regera i evighet. En dag kommer oppositionen tillbaka till makten och får leva med de spelregler som nu etableras.

Kan vara bra att tänka på ibland.

Anders Lindberg