Krisen är på riktigt – och malmen också

Gruvan i Pajala stängs ner igen – i bästa fall tillfälligt. Företaget Northlands befinner sig sedan i somras under rekonstruktion, aktien handlas för skräpvärde och de flesta av de omkring 200 anställda får lämna sitt jobb.
Det är trist, för Tornedalen, Norrbotten och för Sverige, och frågan är vilken slutsats vi borde dra.
Efter de senaste årens rapportering om industrier i kris – inte minst Saab – vet jag att det finns en opinion som en smula skadeglatt kommer att säga ”vad var det vi sa”. På något sätt har delar av borgerligheten i det här landet bestämt sig för att betrakta tung industri som något passerat och nästan socialistiskt.
Det gäller bilfabriker och det gäller i nästan ännu högre grad gruvindustrin med all sin malmtunga symbolik.
För den opinionen är slutsatsen förstås given. Sverige har inget i malmbrytning att göra, och lika bra är det. Vi kan ju alltid servera varandra en kopp subventionerad latte.
För oss andra borde det vara lite svårare.
Northlands ekonomiska bekymmer är verkliga. Låga järnmalmspriser och enorma investeringsbehov skapar en tröskel som det just nu är svårt att se hur företaget ska kunna ta sig över, och de som investerat i gruvan löper stor risk att förlora sina pengar.
Men också malmen i Pajala är verklig, liksom det faktum att när miljarder människor i världen vill lyfta sig ur fattigdom kommer det att behövas massor av stål.
Det är inte gruvdriften som är problemet. Problemet är att privata investerare knappast har den uthållighet som en satsning på malmbrytning och råvaruproduktion kräver.
I högkonjunktur när investeringarna är dyra men de lockande vinsterna stora finns det alltid pengar. Men när sedan malmen ska levereras mitt i en lågkonjunktur är det inte lika lätt att få fram kapital.
Det är dessutom inte bara ägarna som behöver göra långsiktiga åtaganden. En gruva ställer krav på samhället i form av bostäder, gemensam service och infrastruktur. Och någon måste ta ansvar för miljökonsekvenserna, också på lång sikt.
Inget av detta klara dagens gruvföretag. Det är inte som förr i tiden, när gruvägande också innebar ansvar för att bygga ett samhälle.
Det har plöjts ner miljarder i Pajalagruvan. Förr eller senare kommer malmen att brytas, om inte av Northland så av någon annan. Den riktiga slutsatsen av det senaste krisbeskedet från Tornedalen är kanske att Sverige behöver en gruvpolitik med ett större samhällsengagemang på alla fronter.
Det gäller samhällsservice, infrastruktur, ägande och inte minst miljön.
Ett engagemang som också måste innebära att gruvägarna måste betala mer för rätten att exploatera landets naturresurser.