Varför tjatar ni om ”super-reva”?

I måndags påbörjade EU ett gemensamt projekt, Mos maiorum, som syftar till att förbättra den gemensamma jakten på papperslösa flyktingar i Europa.

Enligt det dokument (läs hela här), som läckt ut handlar Mos maiorum främst om inhämtning av information som sedan ska användas till att täppa igen de vägar som idag finns för flyktingar in i Europa.

Varför är detta något att bråka om?

Det finns flera skäl.

Det första och viktigaste är att högre murar i ”Fästning Europa” är ett orimligt svar på den flyktingkatastrof som nu utspelar sig i främst Mellanöstern.

I ljuset av Islamiska statens terror och brutaliteten i det syriska inbördeskriget bör vi skapa fler vägar in i Europa. Vi bör hjälpa fler av de som tvingas fly, inte jaga de som lyckats ta sig hit.

Den andra invändningen är hur Sverige hanterat dessa frågor tidigare. Reva-debatten förra året gjorde att många fick upp ögonen för hur den så kallade ”inre utlänningskontrollen” i realiteten fungerar.

Ursprungligen var själva ”Reva” ett projekt för att samordna flera olika myndigheter för att bli bättre på att jaga och utvisa papperslösa.

Men begreppet ”Reva” har efterhand kommit att betyda i princip all jakt på utlänningar. Detta har gjort flera aktörer väldigt irriterade.

Migrationsverket vill fortfarande att ”Reva” ska handla om ”rättssäkerhet” och ”effektivitet”. Polisen vill att inre utlänningskontroller ska framstå som normalt polisarbete. Miljöpartiet, som sa ja till ”Reva” i dess ursprungliga betydelse vill framstå som papperslösas försvarare.

Men ingen av dessa aktörer styr över det politiska språket och när människor demonstrerar mot reva eller super-reva är det inte ett administrativt projekt lett av Migrationsverket de är arga på, det är helheten.

Och helheten ser faktiskt väldigt illa ut. När polisens inre utlänningskontroller under reva-debatten utvärderades visade det sig att felmarginalen på kontrollerna var hela 91 procent.

Rasprofilering

Detta kan bara bero på att polisen ägnade sig åt att kontrollera människor i stor skala utan konkreta misstankar.

Dels gjordes masskontroller som de i tunnelbanan där polisen inte hade mycket mer att gå på än folks utseende.

Dels gick man efter tips. Fast även de som tipsade polisen hade uppenbarligen inte mycket mer fakta eftersom felmarginalen blev så extremt hög.

”Tips” låter ofarligt, men i praktiken förutsätter detta ett angiveri i stor skala, vill vi verkligen odla en sådan kultur, där människor anger varandra för polisen?

Metoden att försöka se på någon om den är papperslös flykting är en form av rasprofilering, och i städer som Stockholm, Göteborg och Malmö är det självfallet en väldigt slumpmässig metod eftersom det är städer präglade av mångfald.

Resultatet av om inre utlänningskontroll bedrivs så är istället att man pekar ut en stor del av befolkningen som ”icke-svenska” och potentiella bovar. Det är extremt olyckligt och långt under den nivå Sverige borde hålla.

En rättsstat byggs varken på rasprofilering eller angiveri..

Det är viktigt att vi redan nu slår fast att någon återupprepning av polisens metoder från 2013 inte är acceptabla. På denna punkt har den nya regeringen tyvärr än så länge varit svävande i sina svar.

Men om vi har reglerad invandring måste väl detta kontrolleras?

Självklart behövs en yttre gränskontroll i Europa om vi har reglerad invandring men det är faktiskt tveksamt om vi behöver ha en inre utlänningskontroll annat än i vissa fall.

Värdet av denna ”inre gränskontroll” måste trots allt vägas mot den påverkan det har på människors integritet och förtroende för myndigheter. I januari 2013 när reva-debatten gick som hetast frihetsberövade polisen i Stockholms län 42 personer som ett resultat av kontrollerna.

Detta skedde till priset av ett enormt obehag för en stor del av de som bor här och att förtroendet för polisen i breda grupper blev allvarligt skadat. Var det verkligen proportionellt mot resultatet? Var det värt det?

Vi har trots allt inte inrikespass av en orsak, därför att vår frihet är viktigare än statens rätt att kontrollera oss. Oavsett vilken hårfärg vi har, oavsett var våra föräldrar är födda.

Vi kommer fortsätta att tjata om detta. Oavsett om myndigheterna försöker framställa det som ”normalt” och oavsett om det tar sig formen av möten mellan EU-byråkrater, poliskontroller i tunnelbanan eller bättre beväpnande vakter vid EU:s gränser.

Jakten på papperslösa sker inte i vårt namn.