Uppdrag granskning skaver

Uppdrag granskning har i två program granskat först antisemitismen och sedan islamofobin.

Det är ett lovvärt initiativ och de har satt en viktig diskussion på dagordningen. Men samtidigt använder de sig av dramatiska stilgrepp som döljer en större diskussion som behöver föras.

En berättelse om två städer

Programmet om antisemitism handlar om Malmö. Vi får höra skakande berättelser om situationen för judar och när Uppdrag gransknings reporter går runt i kippa och med synlig Davidstjärna kastar folk både glåpord och ägg efter honom.

Vi får veta att det är ungdomar, muslimer, med rötter i Mellanöstern som står för antisemitismen och att den samvarierar med konflikten mellan Israel och Palestina.

Myndigheterna står i princip handfallna.

Programmet om islamofobi tar sin utgångspunkt bland annat i Södertälje. Attackerna mot muslimer är återkommande, lokaler angrips och flera vittnar om hur de råkat illa ut.

Vi får veta att ungdomar med rötter i Mellanöstern, kristna assyrier, som står för islamofobin och att den samvarierar med terrorsekten Islamiska statens brott mot mänskligheten.

Myndigheterna står möjligen inte lika handfallna som i Malmö, men åtgärderna verkar inte hjälpa.

Urgamla rötter

Båda programmen utgår ifrån att dessa två former av rasism, antisemitism och islamofobi, kan förklaras av händelser i andra länder och det är människor med rötter i andra länder som till stor del är gärningsmän.

Den verkliga bilden är betydligt mer komplicerad vilket illustreras väl av de synpunkter från läsare jag fått när jag skrivit om programmen.

Samma personer (de presenterar sig alltid som ”svenskar”) som skriver antisemitiska eller islamofoba saker berättar sedan ofta att antisemitism och islamofobi är ”importerade” från Mellanöstern.

Detta är inte menat som ironi.

Sanningen är att både judehat och hat mot muslimer har urgamla rötter i vårt land. De fanns långt innan staten Israel eller terrorsekten Islamiska staten ens grundades och bygger på rasistiska föreställningar om människor, inte på utrikespolitik.

Gå till botten

Jag tror Uppdrag granskning hade vunnit på att gå till botten med de verkliga drivkrafterna bakom rasismen i samhället.

Berättelserna från Malmö behöver kompletteras med den bredare historia som finns av svenskt judehat. Under kriget fanns en livaktig nazistisk rörelse som efter att nazismen besegrades inte försvann utan gick upp i det svenska etablissemanget. Vårt språk och vår kultur är nedlusad med antijudiska stereotyper.

För några år sedan blev det, som någon kanske minns, ett himla liv när Walt Disney Company klippte bort just en sådan figur ur julaftonsprogrammet.

När både regeringen och Malmö kommun under många år struntat i den oro judiska församlingen gett uttryck för beror det kanske inte på antisemitism men nog finns där en föreställning om att folk får klara sig själv och ibland även skylla sig själva.

Även berättelserna från Södertälje måste sättas in i större en politisk kontext. Som jag skrev igår kan inte svensk islamofobi förstås utan det faktum att Sveriges tredje största parti har hat mot muslimer som politisk affärsidé.

Precis som med antisemitismen går hatet mot muslimer hundratals år bakåt i tiden och finns invävt i vår kultur.

Kollektiv skuldbeläggning

Det gemensamma draget när man försöker motivera judehat med staten Israels politik eller hat mot muslimer med terrorsekten Islamiska staten är den kollektiva skuldbeläggningen.

Människor i Sverige är naturligtvis inte ansvariga för vad stater eller terrorgrupper i andra länder gör. Hela det det tänkandet måste synas och köras på porten.

Men det är segt – för metoden är urgammal. Förr fick judarna skulden för kapitalismen, kommunismen, ekonomiska kriser, förgiftade brunnar, Mongolernas anfall på Europa, digerdöden, missväxt och så vidare.

Den kollektiva skuldbeläggningen gör att man inte ser människor som individer utan tillskriver dem en massa egenskaper (ofta helt påhittade).

Det räcker att öppna ett gammalt exemplar av Nordisk familjebok och läsa om judar, romer, samer eller andra grupper för att inse att vår egen historia är ganska problematisk.

Skavsår

Självklart kan man inte få med allt i två korta TV-program. Men vi måste börja titta oss själva i spegeln och göra upp med Sveriges historia och samhällsliv på dessa punkter.

Antisemitism och islamofobi kommer inte ”utifrån”. Det är inte en konflikt mellan ”oss” och ”de andra”.

Det handlar istället om att vi alla måste vara självkritiska. Vilket är en trist insikt.

Det är fortfarande kontroversiellt att prata om Sveriges historiska erfarenheter av antisemitism, det visar inte minst ståhejet i veckan när SVT vågade fråga Kronprinsessan om hennes familjs historia.

Motsvarande debatt om Sveriges hantering av islamofobin går inte ens att föra eftersom ett av riksdagens partier är öppet islamofobiskt. Men tids nog kommer väl även det.

Dock inte i Uppdrag granskning. Denna gång.

Anders Lindberg