Vi måste börja lyssna på kvinnohatarna

Jag erkänner. Jag har varit med och konstruerat en åsiktskorridor. Jag har hånat och avfärdat människors djupt kända oro. Jag har inte tagit den på allvar.

Jag har de senaste veckorna gått igenom min mejlkorg och har nu konstaterat att ja, det finns en stor klyfta, ett slukhål mellan eliten och folket.

Sanningen är denna: svenska folket – eller i alla fall många av mina läsare – hatar kvinnor. Det verkar vara ett djupt känt hat, och det är dags att vi tar detta hat på allvar. Politikerna måste anpassa sin politik och retorik till hatet, och vi ledarskribenter måste ge hatet en röst. Det kanske även behövs ett parti som verkligen kanaliserar detta hat som tar sig så många uttryck.

Nej, jag menar självklart inte allvar. Jag tänker inte alls anpassa mig till kvinnohatet som levereras till mig via mejlkorgen dagligen. Jag försöker bara beskriva den metod som Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus börjat använda sig av i sitt värv.

Expressens ledarsida har de senaste åren envist drivit tesen att välfärdsstat och invandring inte går ihop. I detta grumliga resonemang får man uppenbarligen medhåll från många läsare, som flitigt mejlar Ann-Charlotte Marteus.

Marteus ångrar nu över att hon inte tidigare anpassat sina åsikter till dessa läsare. Hon talar om den avgrundsdjupa klyftan mellan ”politiker och medier” å ena sidan och ”vanliga medborgare” å andra sidan. Hon skäms och gråter ut.

Statsvetarna Daniele Albertazzi and Duncan McDonnell har definierat populism som ”en ideologi som ställer ett homogent och dygdigt folk mot en elit och farliga ”andra” som tillsammans försöker beröva detta folk dess rättigheter, värderingar, framgång, identitet och röst”.

Men ”folket” är inte alls någon homogen massa med gemensamma åsikter, som går att uttolka. ”Eliten” är inte automatiskt verklighetsfrånvänd.

Ändå är det i precis i denna djupt obehagliga tankefigur som Marteus texter bottnar.

Resonemanget lämnar mig dessutom med en radda frågor.

För det första: Vad fan är en ledarskribent till för? Är det att vara en megafon för ett snävt urval av mejlskribenter, eller är det att stå upp för egna värderingar?

För det andra: Vad är egentligen Marteus svar på denna oro hon nu börjat känna in så starkt? Stängda gränser? Höjda skatter? Sänkta löner? Det får man inget svar på. Det viktiga är att lufta oron, vidga åsiktskorridoren, krama rädslan.

För det tredje, och kanske viktigaste: I Marteus omsorg om sina bekymrade mejlare, glömmer hon något väsentligt.

Samma vecka som Marteus publicerar sin andra krönika om åsiktskorridoren, meddelar författaren och journalisten Alexandra Pascalidou att hon överväger att sluta sitt jobb på Ring P1. Hon gör det efter att ha tagit emot flodvågor av hot och rasistiska tillmälen.

Det är bara det senaste exemplet på det hat som nu ökar i vårt land. Mot judar, mot muslimer. Mot kvinnor och invandrare. Ord som inte hade kunnat sägas för ett par år sedan sägs hela tiden i dag.

Just nu går värderingsförskjutningen extremt snabbt, och detta är resultatet.

Som Malin Ullgren skrev i Dagens Nyheter i dag apropå Pascalidous framtvingade beslut:

”Det går inte längre att säga att det finns en grupp medborgare vars invandringsfientliga åsikter ’förtigs’, ’inte släpps fram’. Deras åsikter fyller redaktionernas mejlkorgar dagligen.”

Ullgren fortsätter:

”I stället har bilden etablerats: det finns ett abstrakt ’folk’ där ute någonstans, vars åsikter ’måste tas på allvar’. Även om detta folk lika gärna kan vara en organiserad och orkestrerad mejlbombning från en och samma högerextrema lilla grupp. Lik förbannat: bilden etableras. ’Folket’ har talat.”

Det är lätt att klaga på en åsiktskorridor när man själv slipper betala priset för vad som händer när den rasar.

Det Marteus avfärdar som åsiktskorridor är i själva verket civilisation. Den fernissa som får oss att undvika att bete oss som svin mot varandra. Och det ingår i allas vårt uppdrag – folkets, elitens, ledarskribenternas – att se till att vårt offentliga samtal bottnar i anständighet.

Det är lätt att ha humanistiska värderingar när tillväxten är god, arbetslösheten låg och det är fred i världen. Men det är ju nu det blåser.

Det är nu ditt motstånd hade behövts, Ann-Charlotte Marteus.

Inte dina krokodiltårar.