Direktörer som drömmer om smisk

När Svenska Dagbladets näringslivsbilaga berättade om hur SCA-direktörerna åkte helikopter och privatjet till älgjakten skrev jag att det fick mig att tänka på Gordon Gekko och ryska oligarker.
Vad säger man då efter dagens avslöjande om att samma direktörer också åkt på tyska vildsvinsjakter med tillhörande smisk på rumpan?
Historien har väl egentligen allt man kan tänka sig. Det mäktiga 1700-talsslottet Schloss Löwenstein mitt i Tyskland. Slottets ägare, prins Alois Konstantin Löwenstein, som arrangerar några av Europas mest exklusiva vildsvinsjakter. Samt alltså seden att den som fäller sin första gris får smisk på baken av jaktledaren.

“En mångårig tysk tradition” hävdar SCA:s informationschef i Svenska Dagbladet.
Smisk på rumpan. Jag antar att det får direktörerna att känna sig som medlemmar i något slags överklassig pennalistkultur. Det är lite oroväckande om det är sådant beslutsfattare i näringslivet drömmer om.
Naturligtvis är den stora skandalen pengarna. Vildsvinsjakten i Tyskland bör ha kostat SCA en halv miljon om året, resorna oräknade. Och man kan fråga sig varför ett bolag som äger två och en halv miljon hektar skog i Sverige behöver hyra en slottspark i Tyskland för att direktörerna ska få döda en gris?

Själv måste jag dock erkänna att jag också känner mig provocerad av den bild av den svenska jägarkåren som dessa direktörer målar upp.
Förra året löstes det drygt 300 000 jaktkort i Sverige. De allra flesta av kvinnor och män som betraktar jakten som en del av ett sätt att leva, som ägnar massor av tid åt viltvård och åt att röja pass eller uppfostra hundar. Allmogejakt, med ett lite ålderdomligt ord.
Och i allmogejakten finns varken plats för kristallkronor, tyska prinsar eller smisk på rumpan.