Inte lätt att ta över efter Filippa Reinfeldt

Folkpartistiska Anna Starbrink har tagit över ett politiskt och ekonomiskt moras. Platsbrist, personalbrist och dessutom ett svindyrt nybygge utan plats för fler sjuka. Borgerligheten har härjat länge i Stockholm.
Sjukhusen får plocka in dyra hyrsköterskor för att kunna upprätthålla någon slags rimlig sjukvård. Det blir dyrt, akutsjukhusen överskrider sina budgetar och Anna Starbrink måste tokspara.
Alltså drar hon ner på det mesta, men allra mest på abortvården. Anslagen till de privata abortklinikerna halveras. I onsdagens Aftonbladet kritiserade jag nedskärningarna och nu svarar Anna Starbrink i ett blogginlägg.
Hon menar att de medicinska aborterna numera är så enkla att de inte behöver kosta så mycket. Och det är mycket möjligt att hon har rätt. Frågan är bara hur hon kom fram till just halverade anslag?
Har hon något medicinskt underlag?
Har hon räknat på kostnaderna för medicinska aborter?

Höftar bara
Nej, när Anna Starbrink halverar anslagen så höftar hon bara. Hon skriver att hon vill vara lyhörd, men i abortfrågan är hon snarare lomhörd. Hon kör på trots att professionen protesterar och tillägger: ”Om de förändrade ersättningarna till vårdgivarna påverkar tillgängligheten eller kvaliteten på vården eller bemötandet för patienterna behöver åtgärder givetvis vidtas för att förhindra detta.”
Anna Starbrink är inte säker på att pengarna räcker.
Hon kanske kan göra samma ingrepp i den övriga vården och testa hur mycket det går att pressa den privata hjärtsjukvården?
Nej, det skulle hon givetvis inte göra.

Aborter annorlunda
Men abortvården är annorlunda. Dit kommer unga slarvor som inte hållit på sig trots att Kristdemokraterna i landstinget rekommenderar avhållsamhet. Anna Starbrinks Allianskamrater Kristdemokraterna förespråkar dessutom en nollvision för aborter och misstanken smyger sig på. Kanske är det i Stockholm den kampanjen börjar?
Folkpartiet brukar veta bättre och allra bäst är det om Anna Starbrink tar fram en plan för den framtida abortvården.
En del menar att jag härmed propagerar för privata vårdval, och det kanske jag gör. Viktigast är dock att landstinget tar fram planen så att vi skattebetalare får veta hur mycket pengar som behövs i vården och hur mycket som inte ska ner i vårdkapitalisternas fickor.

Eva Franchell