Ansvar är dagens lösen

Ansvar kunde ha varit dagens lösen när de fackliga organisationerna inom industrin presenterade årets krav på löneökningar.
Våra krav är långsiktige, sa Per Olof Sjöö från GS-facket.
Vi utgår från inflationsmålet, sa Camilla Frankelius från Sveriges Ingenjörer.
Vårt krav är väl avvägt, sa Anders Ferbe från IF Metall.
Så där fortsatte det från podiet i konferenslokalen i centrala Stockholm. Hans-Olof Nilsson från Livs talade om balans och Martin Linder från Unionen summerade genom att landa på siffran 2,8 procents löneökningar för ett ettårsavtal.
Dessutom vill facken se överrenskommelser om både jämställdhet och arbetsmiljö, men det är lönekravet som är riktigt känsligt. Och det är förstås därför de fackliga ledarna låter som om de söker jobb på Riksbanken eller vill hamna i Magdalena Anderssons stab.
Somliga kommer att säga att kravet är för lågt. De numera fem förbund som samarbetar i 6F – bland annat Byggnads och SEKO – lät snabbt och elegant förstå att de inte lät sig imponeras.
Man konstaterar att facken inom industrin valt att prioritera sysselsättningen i industrisektorn. “Facken inom Industrin har gjort denna prioritering och vi kommer inte att ifrågasätta den”, skriver de i ett pressmeddelande.
Inget ifrågasättande, men heller ingen lojalitet. Förbunden i 6F arbetar just nu med sina egna avtalskrav.
Andra kommer med kraft att säga att lönekraven är orealistiskt höga. Det tog inte många timmar för Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen att avfärda allt prat om förstärkt konkurrenskraft. “Arbetskraftskostnaderna i Sverige har ökat väsentligt mer än i omvärlden” skriver arbetsgivarna och varnar för att jobben i strid ström försvinner utomlands.
Några lönelyft på 2,8 procent finns det absolut inte plats för när inflationen i praktiken är noll. Inte om vi frågar direktörerna.
Kanske är det egentligen inte så komplicerat. Det handlar om vilken roll löneförhandlingarna ska spela i ekonomin. För spelar roll gör de, vad parterna än tycker om saken.
Somliga vill se extra stora löneökningar, kanske som ett sätt att få den tröga ekonomin att sätta fart. Andra tänker sig mycket små löneökningar och hoppas att det ska muntra upp arbetsgivare och få deras företag att anställa, investera och blomstra. Särskilt i tider när Riksbanken misslyckas med att åstadkomma inflation.
I båda fallen hoppas man att lönebildningen ska bli ett verktyg för att ordna upp ekonomin, och att parterna ska ta ett slags politiskt ansvar för ekonomin. Att lönerna ska fungera som ventil för annat som inte fungerar.
Men det är precis det industrifacken inte riktigt vill göra. Då återstår grundvärden som konkurrenskraft, reallöner och långsiktiga
Vår uppgift är inte att lösa Sveriges ekonomiska problem sa Hans-Olof Nilsson med udden riktad både mot de som vill ha högre och lägre lönekrav med hänvisning till konjunkturer, nollränta och sådant.
Nu återstår att se hur väl den inställningen står sig i avtalsrörelsens verklighet.