Nej, Medieutredningen har inte analyserat hatsajterna

Apropå tisdagens ledarkrönika kom följande brev till ledarredaktionen från Medieutredningen:

“Förtydligande – svar till Karin Pettersson

Tack för att du uppmärksammar utmaningarna i det nya medielandskapet.

Inlägget utgår dock från en missuppfattning:

Medieutredningen lägger vikt vid de förskjutningar mellan traditionella, ansvarstagande medier och det nya medielandskap som inte alltid anammar ett etiskt förhållningssätt till sin nyvunna publicistiska makt. Den demokratibestämmelse vi nämner i delbetänkandet som en möjlig utgångspunkt för kommande mediestöd utgår från just den diskussion Karin Pettersson för.

Resonemangen återfinns bland annat i följande avsnitt i betänkandet:

Utredarens förord

s 217-218

s 233-234

s 250

s 324

samt i flera av slutsatserna i efterordets balanspunkter

s 341 – 346

Du kritiserar våra avgränsningar, där vi valt att lägga fokus på medborgarnas medieanvändning och därmed inte tar upp medier som samlar en ytterst liten del av befolkningen, med följande jämförelse:

”Det är lite som att analysera svensk politik utan att nämna Sverigedemokraterna.”

Men jämförelsen haltar.

I det senaste valet röstade 12,86 procent på Sverigedemokraterna.

Enligt de senaste validerade mätningar som finns att tillgå – och som vi redovisar i delbetänkandet – är det 1 procent av svenskarna som regelbundet vänder sig till Flashback.

I sak är vi emellertid helt överens, det finns stora utmaningar i de många nya innehållsproducenterna som inte bara sprider innehåll som stärker demokratin.

Anette Novak

särskild utredare

Medieutredningen”

 

Svar från Aftonbladets ledarredaktion:

Jag har givetvis läst de avsnitt i utredningen som Anette Novak refererar till. Tyvärr kan jag inte hålla med om att den fråga jag skriver om – hatsajternas ökade kraft i offentligheten och medföljande problem för journalistiken – därmed har avhandlats.

För att gå igenom delarna i utredningen (som man kan läsa här om man vill gå igenom referenserna).

Sid 217-218 förs ett resonemang om att journalistiken i mötet med antidemokratiska värderingar (exempelvis rasism eller homofobi) måste bli subjektiv, och att detta ställer nya krav på journalister.

På sid 233-234 resoneras det om medborgarjournalistik i allmänna termer, och att det skulle behövas någon slags branschstandard eller branschcertifiering. (Det håller jag med om.)

På sid 250 handlar det om journalistikens urbana fokus, och att delar av landet hamnar i medieskugga. Det är intressant, men har knappast specifik bäring på mitt resonemang om hatsajter.

På sid 324 diskuterar utredningen om det behövs ett kvalitets- eller demokratikriterium i presstödssystemet.

I slutsatserna förs följande resonemang under rubriken “Balansen mellan information och desinformation – ansvarstagande och icke-ansvarstagande”:

“Vissa utnyttjar de nya massmediala verktygen i en odemokratisk riktning. I skydd av anonymitet sprids hot och hat, konspirationsteorier och rykten, desinformation och propaganda. Gränserna är svåra för att inte säga omöjliga att urskilja. Bilden av verkligheten som den tecknas på de mediala arenorna blir alltmer svårtolkad och svårnavigerad. Medborgare ställer sig med rätta frågan: ”vem i hela världen kan man lita på. Här brådskar det att skapa någon form av synlig validering av verifierat, kvalitativt innehåll, för vilket någon namngiven person tar ansvar. Möjligen öppet i en enklare version för medieborgare. Det är en fråga om förtroende. För medier, såväl som för samhället i stort.”

Så långt vad som finns med i utredningen.

Poängen jag försökte göra i min text var att journalistiken idag utmanas av politiska strukturer som med en specifik agenda arbetar för att undergräva traditionella medier. Detta är något annat än de allmänna resonemang om uppluckrade gränser mellan exempelvis medborgarjournalistik och traditionella medier som utredningen för.

Det mått Novak hänvisar till, att 1 procent av svenskarna förra året använde sig av Flashback, är gravt missvisande som mått på denna miljös inflytande. Det är oroande om detta är utredningens bild av hatsajternas effekter på medborgare och offentlighet.

Novus undersökning från september 2015 visar att kännedomen om Avpixlat ligger på 61 % känner till den och 20 % av svenska folket har någon gång läst något på den.

Försvinnande få hävdar att de delat innehåll från Avpixlat, men om var femte svensk har läst innebär det sannolikt ändå att dessa få som delar innehåll når ett stort genomslag (hur dessa 20 % hittade till sajten framgår inte av undersökningen).

Tittar man på sökvolymer som är en proxy för besök går det att få en känsla för storlek. Igen – det är ett dåligt mått, men ger en indikation om att sajterna har hög trafik. Deras egna utsagor är drygt en halv miljon veckovisa besökare på Avpixlat, vilket placerar dem en bra bit över de flesta lokaltidningar i Sverige. Dessutom verkar samtliga vara på rejäl uppgång (dessa kurvor från tidigare i höstas via Google trends).

Självklart måste de (få) siffror som finns på räckvidd och spridning granskas kritiskt. Och, nej, Avpixlat och FriaTider har inte en räckvidd som är i närheten av Sveriges Radio. Men de är skickliga på att skapa spridning och utnyttja digitala kanalers spridningsmekanismer.

Poängen jag gjorde i min text var att hatsajterna utgör en ny slags utmaning för både journalistik och demokrati. För att förstå den behövs särskilda kunskaper samt en uppdaterad analys av detta specifika fenomen. Min förhoppning är fortfarande att Medieutredningen tar sig an denna fråga.

Karin Pettersson