Välkommen Annie Lööf.

”Jag måste vara galen om regeringen är klok”.
Titeln på den gamla Euskefeurat-låten sammanfattar ganska väl Centerpartiets syn på den svenska regeringens politik just nu.
I dag höll partiledaren Annie Lööf sitt jultal, en paus från hennes föräldraledighet.

Migrationsverket borde inte ha uppdraget att hitta bostäder åt asylsökande, satsningar på polisen och enklare boenden för ensamkommande flyktingbarn.
Några av förslagen som Annie Lööf lyfte upp i dag var radikala, andra förutsägbara. Socialdemokraterna borde hellre tugga glas än ställa sig bakom några av idéerna.
Men de konkreta åtgärderna var egentligen inte det intressanta med Annie Lööfs tal, utan tonläget.

Centerledaren betonade hur svåra stunder kräver starka värderingar. Ungefär som att det är enkelt att värna asylrätten så länge inte så många kommer till Sverige. Ifrågasätt och ändra systemet, inte bara antalet personer som söker asyl går det att sammanfatta hennes tal med. Centerpartiets konkreta förslag ska som sagt kritiseras.
Men Annie Lööf lyckades med en sak som resten av oppositionen misslyckas med, nämligen förflytta det politiska samtalet.
Istället för att bråka om exakt hur höga murarna ska vara ställer hon sig bredvid och undrar varför de andra ens diskuterar det.
Den förmågan är ett utrotningshotat inslag i svensk politik just nu.

Centerpartiet har varit, och kanske är, en märklig röra av diamanthård nyliberalism och pragmatisk glesbygdsrörelse.
Det är ett väldigt speciellt läge i svensk politik när Annie Lööf känns som en frisk fläkt.
Jag måste vara galen om regeringen är klok, sjunger Euskefeurat.
Men i ett smågalet politiskt läge känns Annie Lööfs tonläge plötsligt hoppfullt.