Påståenden som ”no go-zoner” dödar ordens mening

Den store allkonstnären Tage Danielsson reflekterade en gång över poängen med ordens betydelse.

”Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm— Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar.

Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.” skrev han.

När jag läser debatten om så kallade ”no go-zoner” börjar jag tro att just detta helvete är ganska nära.

I en text på Dagens samhälle idag försvarar den tidigare redaktören för Neo, Paulina Neuding, begreppet.

Hon argumenterar för att begreppet ”no go-zon” fångar ”ett högst reellt fenomen”. Hon hänvisar till polisens rapport ”Utsatta områden – sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser” från 2015.

Vad visar då den?

Den visar att det finns 15 ”Särskilt utsatta områden”, 6 ”Riskområden” och 32 ”Utsatta områden”.

Den visar däremot inte att det finns några ”no go-zoner” alls utan pekar på områden med låg socioekonomisk status, sociala problem och kriminalitet som just ”utsatta”. Var och en kan också åka till någon av de 53 utpekade områdena och själv se att det går utmärkt att vara där. 

Vad tjänar debatten på att byta ut det officiella ”Utsatt område” till ”no go-zon”?

Svaret är nog: ingenting.

Inga av de sociala problem som finns i dessa områden blir lättare att lösa. Det bidrar inte till att vi bättre kan förstå eller prata om frågorna på ett seriöst sätt i samhällsdebatten.

”No go-zon” ger intryck av att det handlar om ett katastrofområde, ett laglöst land där myndigheterna dragit sig tillbaka och staten gett upp kontrollen. Men detta är ju inte sant. Så varför vill man ge det intrycket?

Det är faktiskt svårt att svara på, men vi lever i en tid när alla verkar ha rätt till sina egna fakta och sin egen vokabulär. Och precis detta verkar vara Paulina Neudings egentliga poäng, det finns ett fenomen som vi vill kalla ”no go-zon” – låt oss definiera det som vi vill.

Problemet är, som Tage Danielsson påpekade, att det blir ganska svårt att förstå varandra när ord hittas på eller laddas med ny innebörd. 

För historien har sett många verkliga ”no go-zoner”. Områden där staten gett upp och anarki råder, där gängledare och krigsherrar kontrollerar människors liv och vad vi menar med ”samhälle” slutat fungera.

Men de ligger inte i Sverige. Inte i modern tid.

Vi ska vara rädda om orden.

Anders Lindberg