Adaktusson, Lundgren och Björk – några spaningar om kriser

Valrörelsens tre viktigaste politiska skandaler drabbade Lars Adaktusson (KD), Peter Lundgren (SD) och Malin Björk (V).

Det är självklart en mardröm för ett parti, att mitt i valrörelsen få krishantera istället för att prata om sitt budskap. Särskilt om man egentligen inte tycker det man drabbas av är någon ”riktig” skandal utan bara orättvis rapportering.

En liten repetion av själva kriserna.

SVT avslöjade att Malin Björk, som lovat att visa kvitton på utlägg, tog ut traktamente trots att hon bodde i Bryssel. Traktamentena använde hon till exempelvis utlägg i Sverige.

Riktigt vad själva skandalen bestod i hade SVT lite svårt att förklara, utom att det var väldigt mycket pengar. Malin Björk hade följt alla regler. Men V:s problem var snarast att de klättrat upp på en så hög moralisk häst att argumentet ”ingen rök utan eld” blev ohanterligt.

Hela V:s partiledning gick ut stenhårt till försvar av Malin Björk vilket gjorde att skandalen snabbt klingade av. Eftersom inget annat parti var särskilt pigga på att diskutera just kvitton dog alltihop.

På valnatten skyllde V sin uteblivna stora uppgång på skandalen men det är ärligt talat en tveksam tolkning. Övriga rödgröna, S, MP och Fi minskade i högervinden och V:s väljare brukar inte gilla att rösta i EU-val. V var i själva verket enda parti till vänster som ökade.

Expressen avslöjade en väldigt obehaglig inspelning där en SD-kvinna berättar om hur SD:s toppnamn Peter Lundgren håller fast hennes ben och tafsar henne på brösten under BH:n.

Till skillnaden från skandalen kring V bekräftade händelsen fördomar de flesta nog har om SD:s kvinnosyn och allmänna uppträdande. Det fanns ingen som helst moralisk hög häst att ramla ner från.

SD satte in hela sitt partimaskineri, från trollen på nätet till den märkliga filmen där Lundgren och kvinnan ska ”tala ut”. Även SD backade upp sin kandidat till 100 procent och lyckades uppenbarligen både spela ner själva händelsen till ”lite tafsande” och spelade kortet ”det är något mellan de två, de har rett ut det”.

På nätet hånade folk krishanteringen, men den fungerade.

Även DN:s avslöjande om att Lars Adaktusson röstat 22 gånger mot aborträtten bekräftade människors fördomar om hans parti. Själv slutade han som parlamentariker 2018 och står inte på valsedeln. Ändå misslyckades KD med krishanteringen.

Deras hantering skilde sig på två avgörande punkter från V och SD. KD tog för det första avstånd från Lars Adaktussons röstande, både Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor var kritiska vilken knappast var särskilt trovärdigt. 22 omröstningar är inte direkt en enstaka felaktig knapptryckning.

Dessutom försvann själva huvudpersonen, svarade inte på frågor och ställde in all medverkan i media. Det gjorde att han inte förklarade varför han röstat som han gjort. KD fick därmed inte ut någon motbild och dessutom verkade det misstänkt. Varför gömmer man sig om man inte har något att dölja?

Det blev krishantering från månens baksida.

Vad finns det då för mönster i ”skandalvalrörelsen” 2019?

Det första är nog den gamla sanningen att det inte är skandalerna i sig utan hur partierna hanterar dem som är avgörande. Man måste bestämma sig, antingen har ens politiker inte gjort något fel och då försvarar man sig med näbbar och klor. Det blir logiskt och inger respekt även om människor i sak kan tycka att partierna har fel.

Eller så bestämmer man sig för att politikerna har gjort fel och då måste man sätta punkt själv. Antingen får man låta dem gå eller tydligt ändra politik och göra självkritik, eller både och. KD:s halvmesyr där man hävdar att man gjort rätt – men ändå fel – blir pannkaka. Linjen att partiet ”står bakom abortlagstiftningen” samtidigt som man vill införa ”samvetsfrihet” går inte ihop.

Det andra är att det alltid är bättre att svara än att gömma sig. Ganska snabbt blir det faktum att man gömmer sig ytterligare en skandal som läggs på den ”riktiga” skandalen.

Det tredje är att man ska akta sig för höga moraliska hästar. Blir man tillräckligt vit som snö så fäster till slut all färg som kastas.

Det fjärde är att offentligt spela ner förväntningarna på en valframgång. Både V och KD gjorde bra val, men de satte förväntningarna för högt och är nu deprimerade. L och MP som gjorde dåliga val är tvärtom själaglada eftersom det inte gick sämre. Detta påverkar även medias rapportering.

Glöm inte att vi är ett land av jante. Förväntningar – och framgångar – behöver beskrivas som ”lagom”.

Anders Lindberg