På DN Debatt skriver i dag Andreas Ekman Duse, generaldirektör för ISP om krigsmaterielexporten. ISP är den myndighet som håller den svenska krigsmaterielexporten inom lagens råmärken.

Exporten 2011 uppgick till 13,9 miljarder vilket är en uppgång med 1 procent från föregående år. En stor del av exporten gick till diktaturen Suadiarabien. Det visar behovet av tydliga regler mot krigsmaterielexport till icke-demokratier.

Enligt Svenska freds säljer Sverige mest vapen i världen räknat per person. Statistiken blir kanske inte riktigt rättvis. USA säljer exempelvis över tio gånger så mycket vapen som Sverige men hamnar längre ner på listan. Men det är ändå viktigt att fundera över.

Ett större etiskt dilemma är vilka länder Sverige exporterar till. År 2011 såldes krigsmateriel till Saudiarabien för ett värde av nästan 3 miljarder kronor.

Saudiarabien är en av världens värsta diktaturer och när Kungen i oktober överlämnade Scouternas förtjänsttecken ”Bronsvargen” till Saudiarabiens kung Abdullah väcktes en ilsken debatt. Att Sverige samtidigt exporterade krigsmateriel för 3 miljarder till samma kung har dock inte väckt samma upprördhet.

Samtidigt är en reglerad krigsmaterielexport nödvändig. Vill vi fortsätta vara militärt alliansfria måste Sverige ha en egen försvarsindustriell kompetens. Utan försvarsindustri blir vi utlämnade till USA:s och andra stormakters försvarsindustri i ett skymningsläge. Utan export kan inte den svenska försvarsindustrin överleva.

Den invändning man ofta möter är att svensk försvarsindustri är så integrerad internationellt att det inte spelar någon roll. 

Men självklart spelar det roll för Sveriges handlingsfrihet vilken kompetens som finns i landet. Det säkerhetspolitiska läget kan förändras snabbt, det vet vi av historien.

Vill vi bevara vår militära alliansfrihet ställer det stora krav på egen förmåga och kompetens. Samtidigt måste krigsmaterielexporten hålla sig inom tydliga och strikta regler. Det är en balansgång mellan det säkerhetspolitiskt nödvändiga och det etiskt försvarbara.

Dagens rapport från ISP visar att den balansen rubbats och att reglerna för export till icke-demokratier måste skärpas.

Anders Lindberg

Jag tror LO:s chefsekonom Ola Pettersson fångade det bäst på Twitter:

I lördags verkar onekligen ett antal personer vaknat upp i vårt avlånga land med känslan att just deras Dorian Gray-porträtt ställts ut till allmän beskådan.

Tydligen inget de uppskattade.

I min ledare, i lördags, Breivik hatade det politiskt korrekta kritiserar jag trenden att personer i den vanliga demokratiska högern flörtar med och lånar världsbild och retorik från den extrema högern.

Timbro försökte som svar sätta bilden av att jag skulle likställa Timbro med Anders Behring Breivik. Det är en vanlig metod i nätdebatter. Påstå att motståndaren säger något annat än den säger och angrip sedan detta. På internetslang kallas det att göra en ”halmgubbe”.

Men det saknar täckning i texten.

Vad jag skrev var:

Breivik hatade mångkulturen och feminismen, de ”politiskt korrekta” och det anständiga Norge.

Det är en föreställningsvärd han delar med fler, i tidningarnas kommentarsfält, på rasist­iska bloggar som Avpixlat eller i tankesmedjor och kotterier som just ­Genusnytt, Axess och Timbro. I varierande grad.

Tillsammans utgör de en ­miljö som skapar och åter­skapar ett nytt åsiktsklimat. Brutaliseringen börjar oftast på ­nätet, men sprider sig sedan till etablerade medier, ungdomsförbund och partier.

Riksdagsledamoten Johnny Munkhammar (M), med bakgrund på Timbro, påstår på sin blogg till och med att jag skulle skriva att Timbro ”hade berett vägen” för Breiviks dåd. Detta är något han helt enkelt har hittat på. Och sådär håller hela den borgerliga ekokammaren på just nu.

Även Fredrik Segerfeldt, också med bakgrund på Timbro, blev mäkta upprörd. Han skrev på Newsmill:

Anders Lindberg är fostrad i en rörelse som inte bara tog sitt eget maktinnehav för givet och var marinerad i självgodhet, utan som också såg sig själv som debattens naturliga centrum. Då blev Moskvatrogna kommunister möjliga att jämställa med Moderater. Då var en maoistisk kulturskribent mer anständig än en kulturkonservativ sådan.

Att kritisera mig för låg debattnivå och orimliga jämförelser för att i nästa andetag dra till med Moskva eller maoister är ett genomgående drag i kritiken från Timbrohåll.

Det är nämligen så de bemöter alla till vänster om mitten.

Det är så vanligt att det blivit en del av det vardagliga politiska språket. Som när Munkhammar i valrörelsen drog till med att Vänsterpartiet vill att ”Sverige skulle få Nordkoreas ekonomiska modell”.

Att ingen ens reagerar över att högern ständigt drar paralleller till diktatorer och massmördare i debatten är talande.

Att just Munkhammar och Segerfeldt blir så upprörda över min kritik om influenser från extremhögern är lite intressant. Enligt kolumnisten Lisa Bjurwald (i UNT), själv med bakgrund på Timbro, har just de båda nämligen gästföreläst på det norska främlingsfientliga partiet Fremskrittspartiets interna partiutbildningar (något Segerfeldt försvarar här).

Segerfeldt försvarar även samarbete med Fremskrittspartiet på sin blogg.

Men skulle man avfärda alla partier som har en annan uppfattning i invandringsfrågan blir det svårt att bilda koalitioner.

Även Munkhammar hyllar Fremskrittspartiet på sin blogg:

Fremskrittspartiet vill idag vara ett klassiskt liberalt parti. Det finns förvisso inga renläriga partier, och det finns naturligtvis delar av även deras politik som inte är klassiskt liberal. Men när andra partier i Europa tror sig behöva sudda ut sin ideologi och profil gör Frp tvärtom. De betonar idéerna, att politiken måste ha en riktning – och de lyckas.

Enligt Bjurwald ska Munkhammar ha talat på Fremskrittspartiets ideologikurs i Bergen i april 2006

Anders Behring Breivik var själv medlem i Fremskrittspartiet men lämnade 2007.

Fredrik Segerfeldt hjälpte även till att ordna en lunch för Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensen på Gondolen med en rad borgerliga debattörer, flera fortfarande aktiva i debatten. 

Isobel Hadley-Kamptz kommenterade i Expressen lunchen och Munkhammars ovanstående blogginlägg i ”Hur kan liberaler flirta med Siv?”:

Ändå bidrar det liberala gullandet med Siv Jensen till att normalisera samarbete med den sortens partier, även Sverigedemokraterna. Vad händer om SD skaffar sig en charmig blond kvinnlig partiledare som vill sänka skatten? Blir invandringsmotståndet mest en detalj  då, för det finns ju inga ”renläriga partier”?

Även Markus Uvell, VD för Timbro, blev mäkta upprörd över min låga nivå.

Detta är för övrigt samma person som i artikeln Juholt vill upprepa Sovjets politiska experiment på SVT Debatt drog paraleller mellan S skuggbudget och ”planekonomi i f d Östeuropa”.

Bortsett från att han kastar sten i glashus vad gäller debattnivå är hans konkreta besked att han vill dra lärdomar för svensk integrationsdebatt från den debatt som bedrivs i Norge och Danmark.

Det är, för att sammanfatta, precis det jag inte vill.

Detta är inget nytt projekt för Timbro. Och egentligen var det inte de som började debatten.

Den började med debattartikeln ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem” på DN Debatt en tid efter valet 2010. Den undertecknades av Johan Lundberg, chefsredaktör Axess (som också är upprörd nu) och Paulina Neuding, chefredaktör på Neo. De skrev:

Vi efterlyser i stället en debatt om orsakerna till de problem vi ser och som kan kopplas till invandringen, och hur dessa kan bemötas. Varför är invandrare överrepresenterade i statistik över våldsbrott? Varför lever en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på bidrag?

Timbro hakade på ansatsen på lite olika sätt. Redan i slutet av oktober kom antologin ”Integrationspolitikens utmaningar”. i förordet skriver Markus Uvell:

Det finns något sorgligt i att det krävs ett invandringsfientligt populistparti i riksdagen för att etablissemanget ska våga diskutera hur invandringspolitiken egentligen fungerar.

Att ”etablissemanget” har undertryckt diskussionen och att vi nu måste ”våga” diskutera är inte direkt en ny tankefigur i dessa frågor.

Antologin innehåller texter med olika inriktning. Tomas Gür utvecklar Uvells tankegång:

Politiken har helt enkelt tagit sig råd att låta integrationsproblemen växa, inte minst för att det sociala priset för utanförskapet, i form av högre utgifter i socialförsäkringssystemen, deklassering i samhället överlag, stenkastning mot ambulanspersonal och brandkår i förorter, har kunnat övervältras åt andra, det vill säga till stora delar av landets invånare, såväl infödda som invandrade.

Så ”politiken” har medvetet låtit ”integrationsproblemen” växa så att folk kastar sten mot ambulanser och sedan vältrat över kostnaden för detta på vanligt folk. Inte heller en särskilt ny tanke. Tvärtom livnär sig en stor del av internet på just den typen av konsprationsteorier.

Timbro försökte även göra begreppet ”assimiliation” rumsrent. Fram tills dess hade det varit Sverigedemokraternas begrepp. Nu skulle det bli Sveriges.

I januari 2011 presenterades rapporten ”Integration eller assimilation?” författad av statsvetaren Andreas Johansson Heinö vid Göteborgs universitet som doktorerat med avhandlingen ”Hur mycket mångfald tål demokratrin?”. Han skrev även en debattartikel på Newsmill: Därför borde vi tala mer om assimilation.

Lisa Bjurwald (då på Dagens Nyheters ledarsida) kommenterade rapporten:

Genom titeln har Timbro i alla fall bidragit till tabubrytandet av termen assimilation. Hittills har begreppet med rätta varit skytt av alla stora svenska partier utom Sverigedemokraterna. Assimilering innebär att helt överge sin egen kultur och det egna språket för att uppgå i en nations majoritetssamhälle. Det används oftast med implikationen tvångsanpassning. Sansat?

Timbro försökte under 2011 även göra Sverigedemokraterna till ett mer rumsrent parti med utspel om att övriga partier borde bjuda in SD till samtal och att SD egentligen är ett ”mittenparti”. Just normaliseringen av extremhögern är en av nycklarna till att liknande partier kunnat växa sig så starka i Norge och Danmark.

Men detta är bara några exempel. Sedan Markus Uvell tog över som VD på Timbro har integrationspolitiken stått i centrum

Axess gick längre.

Axess innehåller flera olika verksamheter. De har bland annat Axess TV och Axess magasin. Man ordnar även seminarier som ”Bortom multikulti” som kan ses i Axess play (tyvärr bakom betalvägg).

Axess magasin är en kulturtidskrift med stark konservativ inriktning. Där medverkar diverse högerideologier men även mer seriösa forskare som Bo Rothstein.

På senare tid har kritik mot Islam och multikulturalism fått allt större utrymme. Nummer 5, 2011, hade temat ”Den enfaldiga multikulturalismen”

I Almedalen genomförde Axess semminariet ”Integrationspolitikens tillkortakommanden”. Vad som sas går att hitta på Yutube men inte från avsändare jag vill länka till.

Tino Sanandaji sa bland annat:

Multikulturalismen har förklarats död av nu Merkel, Frankrikes president, Cameron. Och att den har misslyckats kan ni se i Paris förorter, vi kan se det i Tensta, Rosengård. Och vi kan se det i att det finns självmordsbombare i Madrid, London och i Stockholm.

Och så höll det på.

Alexander Bengtsson, utbildningschef på Expo skrev efter seminariet bland annat att det nu är dags för Axess och gänget att berätta vad de vill:

Det här var möjligen den hitintills mest öppet intoleranta tillställningen som anordnas av en aktör som inte tillhör extremhögern – förutom möjligen antisemitiska tillställningar som då och då anordnas av organisationer som går under vänsterflagg.

Själv skrev jag en ledare där jag kritiserade både Axess och Timbro under rubriken ”Snälla, sluta SD-flörta nu”. Jag debatterade även ämnet med Paulina Neuding i Studio ett med temat ”Mulitkulturalismens död?”

Efter Almedalen skrev Expos chefsredaktör Daniel Poohl lite lakoniskt under rubriken ”Oroväckande SD-flirt”:

På ett sätt hade Sverigedemokraterna aldrig behövt dyka upp i Almedalen. Partiets grundläggande problembeskrivningar och utgångspunkter kom fram ändå. I flera seminarier och diskussioner under Almedalsveckan har borgerliga företrädare av olika slag på flera punkter upprepat Sverigedemokraternas budskap.

Även ett fåtal borgerliga debattörer har lyft liknande frågeställningar. Som Isobel Hadley-Kamptz på Expressens ledarsida under rubriken ”Den högjutt fobiska högern”.

Men varför är detta så viktigt? Jag ställer frågan alltmer uppgivet, när jag ser ännu ett nummer av Axess om problemen med multikulturalism, ännu en rapport från Timbro om problemen med integrationen, ännu en artikel på SvD:s ledarsida om problemen med invandrare.

Den 22 juli genomförde Anders Behring Breivik sitt ofattbara terrordåd i Norge.

Det var en politiskt motiverad attack, offren var valda utifrån sina politiska övertygelser.

Oavsett om Breivik var galen så var han inte ensam. Han rörde sig i en viss politisk idevärld, den antimuslimska. Där bekräftades han föreställningsvärld och hans ideer.

I ledaren ”Hatreorikens konsekvenser” citerade jag Gellert Tamas om Lasermannen.

Han kände ett moraliskt stöd, att folk stod bakom honom. Men han kände ­också ett politiskt stöd, från Ny Demokrati framför allt, men även andra främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna.

Det är just detta som är så otäckt. Ord får människor att göra saker. Demoniserar man en viss grupp människor kan det få stora konsekvenser.

Därför att det finns fler ”Lasermän” eller ”Breivikar” där ute.

Personligen trodde jag debatten efter Breiviks dåd skulle leda till eftertänksamhet. Men det verkar den inte ha gjort. I oktober ställde jag därför i en ledare frågan Hur mycket rasism klarar demokratin?

Idag verkar debatten ha återgått till situationen före Breivik. Det visar om inte annat Markus Uvells svar till mig på Newsmill.

Det var detta Maria Sveland i sin kulturartikel ”Hatet gör mig politiskt deprimerad” satte fingret på och som jag kommenterade i lördagens ledare.

Varför är det då dåligt att vi går samma väg som Danmark och Norge gjort i diskussionen?

För 10-15 år sedan kunde man träffa danska socialdemokrater och liberaler som resonerade ungefär som Timbro och Axess gör idag. Det ledde till en omprövning i flera partier i riktining mot en ”stramare” politik i dessa frågor.

Resultatet blev framför allt att man bekräftade den världsbild som Dansk Folkeparti hade. Det skapade ett nytt, hårdare samhälls- och debattklimat. Och Danmark inledde sin vandring mot en invandrings- och integrationspolitik som i Sverige bara hyllas av Sverigedemokraterna.

Även om utvecklingen inte gått lika långt i Norge är trenden den samma.

I båda länderna har extremhögern normaliserats, blivit partier som alla andra och Dansk Folkeparti är ett av världens mest framgångsrika främlingsfientliga partier när det gäller att få igenom sin politik.

Detta kanske inte var avsikten för de liberaler och socialdemokrater som för 10-15 år sedan pratade om att de nu måste se ”problemen med integrationen” och ”våga diskutera frågorna”.

Men det blev konsekvensen.

Egentligen är det inte konstigt. Lägger man sig platt för, eller flirtar med, den extrema högerns världsbild och frågeställningar legitimeras dessa och blir det nya normala. Då blir Danmarks och Norges integrationsdebatt också vår.

Alternativet är att vi säger emot i tid.

Anders Lindberg

I dag röstade Göteborgs sociala resursnämnd för att stänga ner Göteborgs krogliv efter klockan 03:00 på natten. I dag har 16 ställen möjlighet att ha öppet till 05:00. Bara sex av dem utnyttjar tillståndet.

Slutligt beslut kommer fattas av kommunfullmäktige..

Bakgrunden är rapporten ”Krog och Hälsa” från Socialmedicin på Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs Universitet författad av Fredrik Spak, Josefin Kadesjö, Johan Berander.

I korthet konstateras att våldet minskar om man stänger krogen tidigare. Det kan, kanske, stämma.

Men.

Sveriges restriktiva alkoholpolitik måste ha en folklig förankring. Det är en balans. Begränsningar som upplevs orimliga kan få konsekvensen att trovärdigheten för politiken undergrävs.

Resultatet blir då svartklubbar och att folk dricker på andra ställen där ålderskontroll och ordningsvakter som finns på krogen saknas. Frågan är vad som är vunnet med det.

Och hur modern är egentligen denna vilja att lägga andra människors liv tillrätta. Kan inte de som vill fortsatta festa helt enkelt få göra det. På de 6 uteställen det handlar om. I Sveriges andra stad med en halv miljon invånare.

Göteborg styrs av Socialdemokraterna, men partiet är splittrat.

SSU Göteborg har offentligt gått till storms mot förslaget. På sin hemsida skriver de:

Vi, precis som alla andra, vill bo och leva i en trygg stad. Men jag vill också bo och leva i en pulserande, kreativ och aktiv stad. En evenemangstad med rikt kulturliv. Kroglivet är en del av det. Det är en social plats. Man tar några glas, dansar och har kul.

Det är inte svårt att räkna ut vad det unga Göteborg tycker om att tanterna och farbröderna i kommunfullmäktige lägger näsan i blöt.

Det vore nog klokt av S att lyssna till sitt ungdomsförbund i god tid innan kommunfullmäktige ska behandla frågan.

Anders Lindberg

För några dagar sedan organiserade nätverket ”Allt åt alla” ett överklassafari till Nacka. Som Peter Kadhammar berättade fick deltagarna bland annat se Grand Hotel i Saltsjöbaden och villaområdet Solsidan.

Bussen möttes av äggkastning och lokala brats som viftade med sina telefoner och ropade ”iPhone, iPhone”.

Den samlade borgerligheten tog till vapen. Hur kunde någon understå sig att behandla överklassen på detta sätt? Den lätt ironiska hashtaggen #klasshat på twitter fick bli exemplet på hur hemska vänstern är.

Att det enda klasshat som märktes under överklassafarin kom uppifrån reflekterade borgerligheten inte över.

Reaktionerna gick från allmänt bröl på Svenskans ledarsida till en förvirrad diskussion om klassbegreppet.

Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman sätter på twitter fingret på problemet.

Borgerlighetens problem alltså, de förstår inte vad som händer.

Visst kan man ha seminarier om mervärde eller alienation eller diskutera kulturellt kapital i relation till självförtroende och livsdrömmar. 

Men universitetspoäng är inte allt. Det finns även andra källor till kunskap. Som erfarenhet.

Exempelvis av klassamhället.

Detta har borgerligheten aldrig förstått eftersom de tittar på det uppifrån. Då syns det inte så tydligt. Och framförallt känns det inte i magen, i ryggen eller händerna.

När människor försöker berätta om den erfarenheten möts de av hånskratt i debatten. Och att de borde gå hem och läsa på

Värst av allt.

Det är just de mobbarna som styr vårt land.

Anders Lindberg

 

­

I partitidningen Kristdemokraten kan man rösta om vem som är ”Årets Kristdemokrat”.

Det finns åtta nominerade,

Mats Odell är inte en av dem.

Anders Lindberg

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap  presenterade innan Folk och Försvar en stor opinionsundersökning som bland annat visade att stödet för svenskt medlemskap i Nato ytterligare minskat. 

Andelen som anser att Sverige också fortsättningsvis bör stå utanför Nato har återigen ökat och är nu drygt 20 procentenheter fler än de som är positiva till ett svenskt medlemskap.

Bara 28 procent vill gå med trots att frågan som ställdes är positivt vinklad för Natomedlemskap. I själva frågan ges även info att flera andra nyss gått med, borde inte vi…

Trots detta vill många på Folk och Försvar och på de stora liberala tidningarna diskutera Natomedlemskap.

Det känns lite som slöseri med tid.

Den fråga som ingen egentligen lyckas svara på är vilket säkerhetspolitiskt problem Natomedlemskap egentligen är en lösning på? Vad fungerar inte nu som skulle fungera med ett medlemskap?

Det blir mest en massa lull-lull om att vi ska vara med i klubben för att andra är det.

Hos mig väcker denna diskussion flera frågor.

Finns det ett reellt existerande hot som vi behöver Natos försvarsgarantier för att värna oss mot?

Det hävdar ingen på allvar. Inte under överskådlig tid. Vårt säkerhetspolitiska läge är tvärtom bättre än kanske någonsin tidigare.

Det är svårt att se vad som försämrats så mycket i vårt säkerhetspolitiska läge de senaste åren att det skulle motivera en dramatisk omsvängning av vår försvars och säkerhetspolitik?

Hindrar vår militära alliansfrihet oss från att delta effektivt i internationella insatser för att bevara fred och säkerhet i omvärlden?

Uppenbarligen inte eftersom vi redan idag ger mycket uppskattade bidrag i flera insatser. Visst fanns det inkörningsproblem med exempelvis Libyeninsatsen men de löstes. Och flera av Natoländerna hade uppenbarligen större problem eftersom de inte deltog alls…

Vilket faktiskt samarbete behöver vi ha som vi inte redan har genom vårt partnerskap inom EAPR (Euroatlantiska partnerskapsrådet) och PFF (Partnerskap för fred)?

Sverige deltar idag under Natos ledning i Kosovo och Afghanistan. Vi deltog under förra året under Natos ledning i Libyen. Vi har fungerande samarbete för att genomföra liknande operationer, övningar, materiel som är Natostandard med mera.

Svaret är att vi samarbetar väl redan idag och det är svårt att hitta exempel på vad vi skulle vilja göra där vår Alliansfrihet skulle hindra oss.

Om vi vänder på det: vilka problem finns med Natomedlemskap?

Det första är att det begränsar Sveriges handlingsfrihet. Nato är både ett försvarssamarbete och ett politiskt samarbete. Det kunde vi exempelvis se efter 11 September när USA satte ett enormt tryck på medlemmarna att delta i diverse mindre lyckade krig och andra åtgärder inom ”kriget mot terrorismen”.

I en krigssituation, eller ett liknande scenario, skulle vi i praktiken sakna handlingsfrihet. Det är en central del av vår suveränitet som vi skulle ge upp.

Det andra är att alliansfrihet också kan vara en tillgång. Dels politiskt. Men även militärt. Exempelvis Libyeninsatsen fick större politiskt legitimitet i delar av världen eftersom det inte ”bara” var Nato som genomförde den. 

Det tredje är att Nato ytterst bygger sin avskräckande förmåga på kärnvapen. Att Sverige skulle ta steget in under Natos kärnvapenparaply vore mycket olyckligt. Trist sätt att avsluta ett halvt sekels arbete för kärnvapennedrustning.

Det fjärde är det som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap visar med sin undersökning. Sveriges försvars- och säkerhetspolitik måste ha folklig förankring. Det saknas fullkomligt för ett Natomedlemskap. 

Det kanske är lite elakt att påpeka men faktum är att samma undersökning visar att 22 procent tycker det är tveksamt om vi behöver ett militärt försvar alls.

En åsikt med nästan lika stor folklig förankring som Natomedlemskap. 

Kan vi övergå till att prata om de riktiga frågorna nu?

Anders Lindberg

Sverigedemokraternas ungdomsförbund försöker göra en stor sak av att de inte snabbt beviljats medlemskap i Folk och Försvar. 

Orsaken verkar vara att de vill gå på Rikskonferensen som börjar i Sälen idag.

Folk och Försvar har inte hanterat medlemsansökan tillräckligt snabbt tycker SDU. De har då svarat med att se till att ett par enskilda personer i Folk och Försvars ledning hängts ut på nätet. Bland annat på den ökända rasistsidan Avpixlat. Det är bedrövligt.

Folk och Försvar styrs av sina medlemsorganisationer. Det är ingen myndighet utan samlar en lång rad organisationer från hela det svenska samhället. 

Folk och Försvars medlemsorganisationer och styrelse måste självfallet själva få bestämma vilka som beviljas medlemskap i organisationen. Ingen annan.

SDU:s beteende visar både på en konstig demokratisyn och ett närmast rättshaveristiskt agerande när de inte får som de vill. 

Det vore onekligen naturligt om Folk och Försvar inte vill ha en sådan organisation som medlem.

Anders Lindberg

På lördag klockan 13:00 kommer en demonstration gå från Sergels torg till Lundin Petroleums högkvarter. Från början var det tänkt att den skulle gå från Utrikesdepartementet men det tillät inte polisen.

På Facebook skriver arrangörerna:

Varför gör inte Carl Bildt mer för journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som sitter fängslade i Etiopien, där de var för att undersöka Lundin Oils förehavanden?

Arrangör är Damon Rasti som tidigare kanske är mest känd som grundare till hemsidan Tjuvlyssnat.se.

På Twitter kan man följa arbetet med demonstrationen under hashtaggen #Bildt14jan 

Anders Lindberg

En konkurrerande kvällstidning revolutionerade för en tid sedan sportjournalistiken med webfrågan:

Är Petter Northug en gris?

Drygt 18 000 personer svarade ”Ja, absolut” på frågan vilket för övrigt var det ända svarsalternativ som fanns.

Nu har den konkurrerande kvällstidningens politiske reporter Niklas Svensson gjort en uppföljning i enkätform med samma metodik.

Han har skickat ut en enkät till socialdemokratiska lokalpolitiker med frågor om deras förtroende för Håkan Juholt.

Svarsalternativet att de har förtroende för honom och tycker han ska sitta kvar saknas.

Istället ska de besvara vid vilket procenttal i Demoskops väljarbarometer ”Håkan Juholt bör bytas ut som partiledare”. Och vem som bör efterträda honom.

Detta har upprört den socialdemokratiske lokalpolitikern Peter Högberg som lagt ut hela frågeformuläret på sin blogg samt den mediakritiska bloggen ”Mediabruset” som analyserar frågorna.

Svarsalternativet ”Ha ha ha, Demoskop, allvarligt?” saknas för övrigt också.

Anders Lindberg

Andra som skriver. Martin Moberg om hur man sätter ihop en enkät. Röda berget kallar det ”bottennapp”.

Annonsen från Carema lyder:

Trivsamt äldreboende, eller hur?

Fast så lär det inte se ut när du flyttar in.

Det stämmer. Så trivsamt såg det nog inte ut på Caremas äldreboenden Koppargården, Tallbohov , Solhaga och Kastanjen. Bland andra.

Anders Lindberg

Annonsen är klippt ur från sidan 9 i tidningen ”Stockholmns – en stad där alla kan växa”. Den handlar om hur Dina skattepengar används och är utgiven av Stockholm stad 2011.