Ledarskribent på Aftonbladet.
En nyanställd polis i Stockholm tjänar 21 300 kronor i månaden.
I dag demonstrerade poliser i flera av landets större städer mot de låga ingångslönerna i polisyrket. Sedan marscherade man till Arbetsförmedlingen för att symboliskt söka nya jobb.
Ett tips från yrkesvägledaren: sök jobb som värdepappershandlare. De tjänar i snitt 83 900 kronor i månaden.
Daniel Swedin
Säga vad man vill om Marcus Birro, men man har aldrig tråkigt när han är i närheten. I går ville han bli partiledare för Kristdemokraterna (”jag har tänkt lite på det ett tag och haft lite möten med Mikael Oscarsson som är med i riksdagen”).
Sedan drog Birro tillbaka sin kandidatur när han insåg att han kanske inte kunde fortsätta vara programledare i TV4. Dagen slutade med att Birro fick sparken av TV4 eftersom de ansåg att Birros trovärdighet allvarligt skadats under de 15 timmar han var partiledarkandidat för Kristdemokraterna.
Aftonbladets Alexander Schulman har på sin blogg riktat kritik mot TV4:s beslut att kicka Birro med motiveringen att det ”stått fullständigt klart i många, många år var Marcus Birro står partipolitiskt”.
Nu vet jag inte hur länge många, många år är med för tre år sedan demonstrerade och förstamajtalade Marcus Birro med – häpp! – Socialdemokraterna i Ludvika.
Enligt Nya Ludvika Tidning från 2 maj 2008 bjöd Birro på en ”ärlig betraktelse av sin egen klassresa” där ”tanken spretade och stack ut, inte helt i linje med den röda traditionen”. Klimatet i samhället där ”arbetare i hästsvans röstar på Moderaterna” var han kritisk mot.
Försäkringskassan och arbetsförmedlingen kallades ”fjärde rikets fotsoldater”. Solidaritet, förklarade Birro, är ”dina val i livet och att säga det du tänker”.
Säga vad man vill om Marcus Birro, mannen som i går ville bli partiledare för Kristdemokraterna, men man har aldrig tråkigt när han är i närheten.
Daniel Swedin
På ett flygplan mellan Rhodos och Arlanda lyssnar jag för förstå gången sedan i våras på Lady Gagas senaste album, ”Born this way”. Då slår det mig: herregud, låttitlarna beskriver ju de senaste dagarna i svensk politik.
Se här bara:
Nu under dagen hoppas jag någon ställer till med något så att vi även får bruk för den fina låttiteln ”Highway Unicorn (Road to love)”.
Daniel Swedin
Champagnekorkarna flyger på arbetsgivarorganisationen Almega. I går trumpetade man ut att företagens efterfrågan på personal är rekordhög (samtidigt är arbetslösheten rekordhög) och det är tydligen i bemanningsbranschen man får jobb.
”Aldrig tidigare har så många fått jobb genom bemanningsbranschen som första halvåret 2011. Rekryteringstjänster har sålts för en halv miljard kronor. Uthyrning har sålts för 10 miljarder”, lät det pressmeddelande man skickade.
Baksmällan kommer, möjligen, när Arbetsmiljöverket i dagarna drar igång en jättegranskning av bemanningsbranschen. Exakt hur granskningen ser ut vill myndigheten inte berätta, men under hösten kommer man i alla händelser besöka cirka 700 bemannings- och kundföretag. Det berättar LO-tidningen om i dag.
Det verkar långt i från riskfritt att vara anställd i rekordbranschen. Enligt statistisk från verket har 30 procent av dem som under de senaste fem åren anmält en arbetsolycka varit uthyrda av ett bemanningsföretag och under 25 år. Och av dem är 73 procent män.
Mest drabbade är uthyrda som kör truck eller jobbar med olika handverktyg, som knivar och slipmaskiner. Tre människor har dött som inhyrda under den här perioden. Hittills har verket vid inspektioner hittat brister i bland annat rutiner för riskbedömning och krisstödsrutiner.
Det kan ju vara nåt för Almega att titta närmare på.
Mer läsning:
Farligare på bemanningsföretag (Erik Wiklund, Arbetaren)
De moderna daglönarna (Agnes Arpi, Arena)
Katrine Kielos, 27, tillträder den 1 oktober som tf chef för Aftonbladets ledarredaktion när politiske chefredaktören Karin Pettersson går på föräldraledighet.
– Katrine Kielos är en av Sveriges tyngsta opinionsbildare och har precis de egenskaper som krävs för att leda Aftonbladets ledarredaktion, säger Karin Pettersson.
Katrine Kielos kommer under perioden 1 oktober–31 mars att leda arbetet på ledarredaktionen och ingå i Aftonbladets redaktionsledning. Hon kommer också att företräda ledarredaktionen i externa sammanhang.
Katrine Kielos är journalist och författare och har arbetat som ledarskribent på Aftonbladet sedan 2009. Hon har också profilerat sig som vass intervjuare i webb- tvprogrammet Korseld. Under den gånga sommaren har hon lett arbetet på ledarredaktionen.
Karin Pettersson kommer under sin föräldraledighet att fortsätta ha det yttersta ansvaret som politisk chefredaktör och regelbundet medverka på ledarsidan med krönikor.
I går publicerade Nobelprisvinnaren, nationalekonomen och debattören Paul Krugman följande statusuppdatering på det sociala nätverket Google Plus:
Människor på Twitter kanske skämtar, men allvarligt talat, vi skulle se en ökad konsumtion och därmed ekonomisk tillväxt om jordbävningen gjort mer skada.
Hoppla, det där var väl lite magstarkt? Jo. Men! Krugman har inget Google Plus-konto och ganska snabbt visade det sig att det rörde sig om ett fejkkonto. Krugman kommenterade det själv på sin New York Times-blogg:
Tydligen kan vissa människor inte hitta tillräckligt mycket att attackera bland det jag faktiskt säger så nu hittar de på falska citat.
En som gick igång på den falske Paul Krugman var Svenska Dagbladets ledarskribent Johan Ingerö. I går kväll passade han på att blogga loss om Krugman under rubriken ”Skakig ekonomi – vägen framåt?”.
Ledarskribenten ansåg att Krugman i sitt meddelande på Google Plus diskrediterade den ekonomiska skola han alltid varit hängiven. Dessutom passade han på att fråga sig om Krugman tyckte tsunamikatastrofen och orkanen Katrina var bra för Thailand respektive New Orleans.
Ingerös bloggning är borttagen nu. Men, som den sanningens och förnuftets fyrbåk Aftonbladets ledarsida är så vill vi inte undanhålla våra läsare något. Här nedan följer Johan Ingerös nu borttagna ledarbloggning om den fejkade Paul Krugman:
”IFN-forskare ger råd inför Kinas femårsplan”, ropar IFN glatt ut på sin hemsida.
Vad nu? Vad är IFN för något? En kinakommunistisk sekt som smickrar sig själva med att deras skeva världsbild delas av diktaturen i Peking?
Ingalunda. IFN är en forkortning för Institutet för näringslivsforskning och kallar sig själva för en ”en privat och oberoende stiftelse som ägnar sig åt forskning med hög relevans för det svenska näringslivet”. Forskaren som ger diktaturen råd heter Yves Zenou och är en nationalekonom verksam vid Stockholms Universitet och kopplad till IFN.
Enligt IFN har Zenou visat ”på behovet av billiga bostäder för att minska fattigdomen och främja Kinas ekonomiska utveckling”. Zenous rekommendation återfinns nu som ”huvudsaklig komponent” i femårsplanen för 2011-2015. Man får gratulera!
Men vilka är nu IFN egentligen? Tja, i styrelsen för institutet sitter bland andra Michael Treschow, Urban Bäckström, Magnus Henrekson och Tomas Nicolin. Inte direkt några namn som gjort sig kända som vänner av planekonomi.
Institutet finasieras av huvudmannen Svenskt Näringsliv men också av bland andra Almega, Konkurrensverket, Energimyndigheten, Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond, Riksbankens Jubileumsfond och Vinnova.
Man undrar ju lite vad dessa organisationer har för intresse i att främja forskning som hjälper en av världens mest brutala diktaturer att ta fram femårsplaner.
I nästan 30 år har de stora företagen flyttat produktion till Kina. I väst har det inneburit billiga Ipods och stora vinster för våra företag. I Kina har det inneburit rekordtillväxt. Och så länge tillväxten är god kan vi strunta i det där med demokrati.
Det visar, om inte annat, exemplet med den ”privata och oberoende stiftelsen” Intitutet för näringslivsforskning.
I lördags vallades terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik på Utøya och enligt den norske åklagaren så kom många nya detaljer fram. Utredningen går framåt, alltså.
Samtidigt går Carl I. Hagen, före detta partiledare för högerpopulistiska Fremskrittspartiet, ut i norska medier och säger att polisen bör ”begränsa utredningen av terrordåden”.
Ur Verdens Gang:
Jag undrar varför 100 poliser ska arbeta med det här i flera månader. Med ett löst fall. Vanligtvis är det något man gör för att klara upp ett ärende och få bevis för en rättegång. Det här är ett löst fall. Allt är känt. Det finns ett erkännande.
Hagen säger också att han inte förstår varför de anhöriga och överlevande från Utøyamassakern vill veta hur och när deras nära dödades.
Än svårare att förstå är varför Hagen tycker att det – innan ens en månad har gått – är lämpligt att lägga sig i en polisutredning och ifrågsatta anhörigas krav på svar.
Visst minns ni Alliansfritt Sveriges undersökning av hur Centerpartiets opinionsstöd utvecklats sedan valet 2006?
Genom att väga ihop opinionsmätningar kom Viktor Tullgren fram till att Centerpartiet tappar ungefär 71 väljare per dag. Med dagens trend kommer Centerpartiet definitivt sakna tillräckligt med stöd för att klara riksdagsspärren vid valet 2014. Det var kul.
Nu är uppföljaren här! I en ny undersökning tittar han närmare på Kristdemokraterna och kommer fram till att på nio år har två av tre väljare övergivit partiet. Sedan 2002 har man förlorat ungefär 79 väljare om dagen.
Enligt trenden kommer man att hösten 2014 ha ett väljarstöd på kring tre procent.
Vore man besatt av dessa trendlinjer ser det ju minst sagt klurigt ut att bilda M-regering om tre år. Statistiskt ser det ju ut som att två av stödhjulen kommer vara bortom all räddning 2014.
Nu är ju inte allt statistik, men man får väl önska lite?
Vad behöver Vänsterpartiet? Kanske kan vi lära oss något av historien. Låt oss titta på historiska valresultat, det enda som egentligen betyder något när man utvärderar en partiledare.
Vänsterpartiets fem bästa val gjorde man 1998, 2002, 1944, 1917 och 1920. Två av dessa resultat fick man under Gudrun Schymans ledarskap. Ett av dem fick man under Andra världskriget. Sitt sämta valresultat fick man i det val som hölls under vänsteråret 1968.
Partiets stabilaste partiledare har Lars Werner varit. Under hans fem riksdagsval gjorde partiet aldrig sämre i från sig än 4,8 och aldrig bättre än 5,8. Störst ökning mellan två val gjorde man mellan 1940 och 1944 – från 3,5 procent till 10,3.
Så vad kan vi lära oss av det här? Att partiet skulle må bra av ett riksdagsval under ett nytt världskrig eller i anslutning till en kommunistisk revolution i Ryssland. En kvinnlig partiledare skulle säkert också kunna fungera. Vill man ha stabilitet i opinion kan man välja någon arbetshäst som heter Lars.
Ett riksdagsval under en global vänstervåg ska man däremot sky.
Tror ni mig inte?
Här är hela listan, val för val, partiledare för partiledare, resultat för resultat.
Carl Winberg/Zeth Höglund
1917: 8,1
Zeth Höglund
1920: 6,4
1921: 4,6
1924: 5,1
Karl Kilbom
1928: 6,4
Sven Linderot
1932: 3,0
1936: 3,3
1940: 3,5
1944: 10,3
1948: 6,3
Hilding Hagberg
1952: 4,3
1956: 5,0
1958: 3,4
1960: 4,5
C-H Hermansson
1964: 5,2
1968: 3,0
1970: 4,8
1973: 5,3
Lars Werner
1976: 4,8
1979: 5,6
1982: 5,6
1985: 5,4
1988: 5,8
Gudrun Schyman
1991: 4,5
1994: 6,2
1998: 12,0
2002: 8,3
Lars Ohly
2006: 5,8
2010: 5,6
