Statsminister Fredrik Reinfeldt kommer i morgon att besöka den konservativa konferensen Wirtschaftsrat der CDU i Berlin. Reinfeldt ska hålla ett anförande om sin politik och sedan ska han få en guldmedalj.

Den tyska medaljen som Reinfeldt ska få heter Ludwig Erhards minnesmedalj och delas ut av de tyska kristdemokraternas ekonimiska råd.

Reinfeldt får medaljen för att han gjort ”viktiga insatser för att bevara eller utveckla den sociala marknadsekonomin” (läs: ökad arbetslöshet, fas 3, utförsäkringar, kraschad a-kassa, vidgade klyftor, vårdnadsbidrag och fler på socialbidrag).

Annat var det på Bismarcks tid.

Precis som beräknat så är ANC de sydafrikanska lokalvalens vinnare. Partiet får 60 procent av rösterna och det största oppositionspartiet, Democratic Alliance, har å sin sida fått 26 procent.

Detta enligt beräkningar från sydafrikas valmyndighet IEC som offentliggjordes tidigt i morse. Hittills har man räknat 10,9 miljoner röstsedlar, men man vet ännu inte hur många av de närmare 24 miljoner röstberättigade som faktiskt gick till vallokalerna igår.

IEC rapporterar att ANC vunnit 826 platser i kommunerna, Democratic Alliance 358, Cope 40 och Inkatha Freedom Party 16. Vilka kommuner det gäller har inte offentliggjorts, men enligt Democratic Alliances talesperson i stadskommunen Tshwane har man vunnit i 35 av 105 kommunen valdistrikt – vilket är att betrakta som en stor framgång.

I storstadskommunen Nelson Mandela Bay har valstriden mellan Democratic Alliance och ANC varit särskild hård, men ANC ser ut att bli störst. Däremot tyder allt på att ANC misslyckats med att ta tillbaka makten i kommunerna i Västra Kapprovinsen.

I dag går Sydafrika till val. Närmare 23 miljoner ska rösta om vem och vilka som ska styra landets 272 kommuner.

Lokala medier talar om den hårdaste valrörelsen i den unga demokratins historia och mycket talar för att statsbärande ANC kommer bli störst men göra sitt sämsta val någonsin.

Innan demokratins genombrott i Sydafrika 1994 räknade frihetsrörelsen ANC alla som var emot apartheid som svarta, oavsett om du ursprungligen var från Afrika, Europa eller Indien.

Det handlade mer om dina åsikter än om ditt pigment.

I dag hålls lokalval i Sydafrika och ANC, som nu blivit det stora maktpartiet, kallas av sina motståndare för afro-chauvinister. Den tidigare enigheten mellan landets befolkningsgrupper verkar försvagas allt mer.

Kraftfull kritik har nyligen riktats mot ANC-regeringens talesperson Jimmy Manyi efter att han i en intervju sagt att det bor för många av indiskt ursprung i Västra Kapprovinsen och att de färgade borde flytta till andra delar av landet.

Västra Kapprovinsen är i dag den enda provins i Sydafrika där ANC inte styr och svarta inte är i majoritet. Ännu är etnicitet något som spelar roll när sydafrikanerna röstar.

80 procent av Sydafrikas befolkning utgörs av svarta och det är också i den gruppen som arbetslösheten är som allra högst. Stora grupper av folket står utanför välfärd, anständigt boende och trygga jobb. Den ekonomiska makten ligger fortfarande hos ett vitt kapitalistskikt.

De senaste åren har protesterna mot regeringens blivit allt fler och allt våldsammare. Demonstrationståg där kraven på rinnande vatten, elektricitet och dugliga bostäder ställs syns så ofta att de fått ett namn: service delivery protests.

En av de främsta anledningarna till att miljontals hushåll saknar tillgång till el, jobb och vatten är korruption och politisk inkompetens på lokalnivå. ANC:s policy för kaderutveckling, som innebär att partilojalitet väger tyngre än meriter och kompetens när lokala tjänstemän ska tillsättas, har inte förbättrat livskvaliteten och saniteten i de överbefolkade kåkstäderna.

Därför är valet viktigt. Det är på lokal nivå de politiska beslut tas som kan förändra vardagen för landets 50 miljoner medborgare.

Helen Zille, som leder det största oppositionspartiet Democratic Alliance, har uppmanat väljarna att ”ta nästa steg och göra sakfrågorna till sakfrågan i det här valet”. President Jacob Zuma har däremot sagt till sina sina landmän att deras förfäder aldrig kommer förlåta dem om ANC förlorar.

Det må vara hänt. Men något måste hända i Sydafrika. Annars är frågan om sydafrikanernas barn kommer förlåta dem.

I Örebro är Miljöpartiet inget rödgrönt parti. De är ett blågrönt. Efter valet 2006 beslutade partiet att byta samarbetspartners från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna till de borgerliga partierna. Mellan 2007 och 2010 styrde man kommunen tillsammans med C, FP, KD och M under namnet Koalitionen.

Enligt valnattsresultatet från nordöstra Örebro, där det i går hölls omval, förlorade samtliga koalitionspartier utom Moderaterna. Socialdemokraterna går framåt med 7,7 procent jämfört med det ogiltiga valet 2010 och hela 8,7 procent om man jämför med det senaste ordinarie valet 2006.

Socialdemokraterna sa när omvalsrörelsen drog igång att målet var att få ihop ett starkt majoritetsstyre där Sverigedemokraterna inte hade något inflytande. Men trots den socialdemokratiska framgången i går räcker det inte till egen majoritet, inte ens ihop med Vänsterpartiet.

S och V tros preliminärt samla 32 mandat i Örebros kommunfullmäktige, den blågröna koalitionen 29. Sverigedemokraterna får fyra mandat.

Trots det har väljarna i nordöstra Örebro har skickat en tydlig signal till partierna om vilket sorts politiskt styre de föredrar. Ett samarbete över blockgränserna kommer bli nödvändigt.

Miljöpartiet har fått besked om vad örebroarna anser om deras högersamverkan.

Ove Raskopp är sverigedemokratisk fullmäktigeledamot i Falun. I slutet av mars motionerade Raskopp om att dalakommunen borde införa en ”lokal internationell mansdag” (Va?, reds. anm.). Detta för att visa på manlighetens positiva sidor och förmå Falu-gossarna att utveckla ”en sund och för dem positiv manlighet”.

I en intervju med Dalarnas Tidningar förklarar Raskopp att en sund och positiv manlighet är att kunna brottas och ha kul, tävla utan att det är fokus på att vinna”. Den positiva och sunda manligheten är ”lekfull och go”.

Raskopp inleder sin motion med att skriva att ingen kan ”förneka att hela vårt moderna samhälle är en produkt av mannens ypperliga förmåga till kreativt tänkande och enorma potential”. Enligt Raskopp driver ”högröstad och osann mobb” förtalskampanj mot mannen

Raskopp har en del tankar om skolan också. 
Ur Dalarnas Tidningar:

Ove Raskopp säger bland annat att pojkar missgynnas i skolan av en undervisning ”lämpad för små söta flickor som kan sitta still och skriva handstil med mikroskopiskt små snirkliga bokstäver”.

– Det passar inte pojkars motorik. Pojkar har ett behov av att spänna sig och ta i, men de hindras i en kvinnovärld där de ska hjälm och knäskydd från fyra års ålder.

Jojo.

Innan Raskopp blev SD-ledamot i Falun var han verksam i grannkommunen Borlänge, men då som rektor för egna friskolan Sebor.

Där gjorde han sig känd för att ha hotat att spika fast en elevs fingrar i bänklocket, sagt till andra elever att han brukade mörda, att ha kallat ansvariga politiker ”satkärringar” och att företräda en allmänt havererad pedagogik. När Skolverket drog in tillståndet för skolan struntade Raskopp i det och fortsatte att driva skolan – trots att inga elever fanns kvar.

Och nu är Raskopp alltså Sverigedemokrat. Och var en hårsmån från att bli distriktet Dalarna-Västmanlands ordförande.

Säga vad man vill, men de har en förmåga att locka till sig de stora talangerna, det där partiet.

2009 presenterades för första gången ett ugandiskt lagförslag mot homosexualitet. Man krävde i förslaget dödsstraff mot homosexuella, krav på angiveri av homosexualitet, fängelsestraff för homosexuellas släkt och vänner och ett förbud mot att utöva homosexualitet utanför Ugandas gränser för ugandiska medborgare.

Efter starka internationella påtryckningar fattades inget beslut om lagförslaget. Men i dagarna har diskussionen om lagen – en av världens hårdaste lagstiftningar mot homosexualitet – återupptagits. I fredags togs förslaget upp i parlamentet och kan, efter presidentens godkännande, bli lag redan denna vecka.

Redan idag är de flesta sexuella handlingar av homosexuell karaktär kriminaliserade i Uganda. HBT-aktivister hängs regelbundet ut i media och homo- och bisexuella förföljs av myndigheter, polis och olika religiösa grupper.

Kraftfulla internationella protester väntas och på aktivistsajten Avaaz samlar man nu ihop namnunderskrifter för att skicka ett kraftfullt meddelande till Ugandas president om att omvärlden inte tolererar förföljerserna mot Ugandas HBT-grupper.

I skrivande stund är man uppe i 618 261 underskrifter. Målet är en miljon underskrifter inom 48 timmar och förhoppningen är att man återigen ska kunna stoppa att lagförslaget regleras och blir lag.

Det är en bra och god markering att skriva på, men vi bör också kräva av EU och Utrikesdepartementet att man höjer rösten och skärper tonen när de mänskliga rättigheterna bryts så oblygt som i Uganda.

När George Walker Bush lämnade Vita Huset i januari 2009 gjorde han det som en bruten man. Visst, han hade besegrat Al Gore och John Kerry, han hade valts till president två gånger och han hade lyckats detronisera, fånga in och göra sig av med arvsfienden Saddam Hussein.

Men i omvärldens – och kanske allra mest i Europas – ögon var han en bruten man. Ett politiskt misslyckande, en nykonservativ krigshetsare, ett antiintellektuellt haveri, en livsfarlig demagog som kastat in världen i ett för evigt pågående ”kulturernas krig” och som misslyckats med att fånga terroristledaren Usama bin Ladin.

Men så, åtta år efter att Bush stod på krigsskeppet USS Abraham Lincolns däck och deklarerade att uppdraget i Irak var slutfört, dödar amerikanska soldater Usama bin Ladin i en lyxvilla/bunker i Pakistan. Liksom infångandet och avrättningen av Hussein är det en milstolpe idet som kallats kriget mot terrorismen. Kanske en slutpunkt.

Det var inte under Bushs regim hjärnan bakom Elfte september-attackerna röjdes undan. Det var under den nuvarande presidenten, demokraten Barack Obama. Inrikespolitiskt har det fått omedelbar effekt. Obamas popularitetssiffror ökade med nio procent i en undersökning som gjordes i går.

Plötsligt tycker 56 procent av amerikanerna att han gör ett bra jobb. Och 60 procent av amerikaner med republikanska sympatier tycker att Obama förtjänar ett erkännande för sin hantering av Usama bin Ladin. Samtidigt gör en annan opinionsmätning gällande att 51 procent av amerikanerna anser att även George W. Bush ska ha ett erkännande för att bin Ladin dödats.

För Bush, som sommaren 2008 rapporterades vara den mest impopuläre amerikanske presidenten i modern tid, kan det vara första steget på någon sorts omvärdering. När president blir expresident så blir man långt mer älskad än man någonsin var under sin tid i Ovala rummet. Det är i det närmaste en amerikansk grundlag. För någon så avskydd som Bush kan det, förstås, ta lite tid.

Att både Bush och Obama i dag får amerikaners uppskattning är förhoppningsvis ett tecken på att något i det amerikanska samtalet håller på att förändras. Att en president som av många inom högern kallats vek, terroristkramare, socialist och muslim satte stopp för Usama bin Ladin betyder något.

Man får för USA:s skull hoppas att den känsla av avspänning som råder efter bin Ladins död håller i sig. Den polarisering och det totala krig som rått mellan amerikansk vänster och höger har ju på många sätt varit ett värre hot mot landets säkerhet än Usama bin Ladin.

Det är inte lätt att vara ett vänsterparti sugen på att presentera sin ekonomiska politik våren 2011. Särskilt inte om man konkurrerar med uppmärksamhet från en förvisso död Usama bin Ladin Fråga Socialdemokraterna. Eller fråga, för all del, Vänsterpartiet.

På måndagsförmiddagen presenterade riksdagens minsta parti sin skuggbudget och i skuggan hamnade den. Och, visst, på många sätt är det 63-sidiga dokument Ulla Andersson presenterade ingen överraskning. Den exakta utformningen av den ekonomiska politiken dröjer ju tills dess partiet lanserar sin budgetmotion i höst.

Men först och främst ska man nog förstå vårbudgetmotionen som ett sätt att kliniskt operera bort det sista av det misslyckade rödgröna samarbetet. Inför valet 2010 var det ju ofta Vänsterpartiet som fick ge upp sina hjärtefrågor.

Kraven på massanställningar i offentlig sektorn, skattehöjningar, en liberalisering i rättspolitiken, kritiken mot övervakningssamhället, den fria etableringsrätten och integrationsfrågornas urholkning gavs upp på regeringsbildaraltaret. Lars Ohly verkade nöjd och såg glad ut.

Men nu är det rödgröna samarbetet dött och begravet. Och då kräver partiet åter att regelverket för den ekonomiska politiken ska rivas upp. Inflationsmålet ska höjas till tre procent och istället vill man införa ett sysselsättningsmål på 80 procent.

Full sysselsättning är målet och 70 000 jobb och 50 000 utbildningsplatser ska skapas genom betydande satsningar i välfärden. Jobbskatteavdraget ska fasas ut, tak och golv i a-kassan ska höjas, fas 3 och rut ska bort.

Sjuksköterskor ska erbjudas betald vidareutbildning och alla barn ska få gratis glasögon (även barn som inte behöver glasögon?). De vill förbjuda privata vinster inom vården och stoppa utförsäljningarna.

Det är ett annat, mer offensivt vänsterparti, som framträder.

Men samtidigt är allt som förut.

Lars Ohly ser fortfarande lika glad ut.

Det är som om varken valrörelsen eller valförlusten 2010 hänt.

Alliansregeringens tankesmedja Timbro letar ständigt efter nya frågor att exploatera. Tidigare i våras släppte man den 40-sidiga skriften ”Myten om det andra könet”, författad av Eva Cooper.

Boken, eller vad man ska kalla den, är näringslivshögerns försök att göra upp föreställningar att kvinnor inte gillar Timbros favoritregering. Eva Cooper går ”igenom aktuell statistik. Hon ger därefter konkreta förslag på hur en borgerlig jämställdhetspolitik skulle kunna se ut – bortom kvoteringslagar och talibantal”, som det heter på tankesmedjans sajt.

Coopers skrift sågades i småbitar av Elin Grelsson, som bland annat skriver krönikör på Aftonbladet Debatt, och sedan dess har man inte hört så mycket av det där.

Tills i helgen. Nu verkar det nämligen som om de personer boken från början var riktad till – det vill säga sådana med borgerliga värderingar – läst boken. Och inte ens Coopers ideologiska polare verkar nöjda.

I en SvD Brännpunkt-text är de borgerliga feministerna Jenny Sonesson och Birgitta Wistrand inte nådiga i sin kritik av ”Myten om det andra könet”. ”Om borgerligheten lyssnar på Timbro väntar en backlash för jämställdheten”, skriver Sonesson och Wistrand. Man anklagar Timbro för att vilja backa till 1950-talet och man skriver:

Exempel på bristande jämställdhet i vårt land devalveras uttryckligen eftersom de inte befinner sig på samma alarmerande nivå som kvinnors problem i andra delar av världen

Inom vilket annat politikområde skulle Timbro föreslå ett sådant förhållningssätt med det klena argumentet att Sverige minsann kommit längre än utvecklingen i Kongo, Moldavien eller Afghanistan? Knappast när det gäller företagande, forskning eller ägande.

Timbro, som lite malligt brukar kalla sig själva för ”borgerlighetens framtid”, kan inte vara helt nöjda med att anklagas av andra borgare för att ha en jämställdhetspolitik som hämtad från 50-talet.

Oppositionsledaren och socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt har varit på semester i Turkiet. Denna händelse har varit synnerligen välbevakad av en konkurrerande tidning.

Konkurrenten gör gällande att Juholt varit missnöjd med priset på grogg, varit otydlig huruvida han verkligen önskade dricka grogg, pratat om politik samt klagat på kollegor. Enligt vittnesmål ska Juholt dessutom ha varit klädd i en mycket semesterslafsig garderob (piratbyxor!).

I går kom Juholt hem till Sverige och var då enligt konkurrenten solbränd. Också det mycket dubiöst, tydligen.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt också varit på semester nyligen. Han var klädd i förment fräsch piké (rosa!), han var solbränd och träffade fotomodeller.

Mest intressant i sammanhanget är kanske ändå att en Juholt på semester ser ungefär lika sjavig ut som en Reinfeldt på statsresa, men en Reinfeldt på semester är snäppet stiligare.

Trots rosa piké.