Det är många att hälsa på i och omkring Folkets Hus dessa dagar. Utanför kongresslokalen hotade Karl-Petter just att låta morgondagens tal få rena Castro-proportioner, och på väg över Norra Bantorget hälsade jag på tre förbundsordföranden och en massa gamla bekantar.

Mellan Folkets Hus och LO-borgen träffade jag dessutom Wanja Lundby Wedin.

– När ”Kålle” valdes kändes det som att ta ett steg tillbaka, helt naturligt, sa Wanja.

En avspänd före detta LO-ordförande med andra ord, eller kanske lättad. 

Tolv år är en lång tid, och det har sannerligen inte saknats problem eller konflikter. Jag vet inte om cirkusen kring AMF-skandalen, chocken efter Lavaldomen eller årets kapsejsade samordning varit värst. Att vara LO-ordförande är inget jobb för den som vill komma lindrigt undan.

Men nu är alltså Wanja Lundby Wedin före detta ordförande, och hennes efterträdare laddar för ett riktigt maratontal.

Ingvar Persson

LO kongressen valde Karl-Petter Thorwaldsson till ordförande

Så är då Karl-Petter Thorwaldsson vald till LO-ordförande. Det senaste årets drama fick ett odramatiskt slut.

Det är trots allt det brukar gå, i alla fall i arbetarrörelsen.

På pressläktaren mätte applåderna drygt 80 decibel när klubban föll. En app från Arbetsmiljöverket förvandlar telefonen till en bullermätare.

– Jag är jätte, jättestolt. Och ganska skraj, sa den Karl-Petter Thorwaldsson när han så småningom lyckades ta sig ut från kongresshallen för att träffa pressen.

Så, vad fick vi då veta om den nye LO-ordföranden, vid sidan av hans omvittnat goda humör?

Han vill värna sammanhållningen LO, en sammanhållning som enligt Thorwaldsson faktiskt har präglat processen fram till dagens val.

I klartext kommer det förstås att handla om lönepolitiken. Kongressen tog, efter viss tvekan, LO-styrelsens formuleringar i den frågan under förmiddagen och redan nästa vecka börjar den nya styrelsen arbetet för att undvika en spricka som den i årets avtalsrörelse.

– Vi kan inte ha ledande politiker som säger att vi ska sänka våra löner, sa Thorwaldsson, och kongressombuden jublade.

LO ska dessutom nu ”bryta ryggen” på massarbetslösheten.

– Hela arbetarrörelsen har haft för dåliga svar sedan 1990-talet när det handlar om full sysselsättning, sa Thorwaldsson på pressträffen efter valet.

Nu utlovas bättring, och den ska börja på Norra Bantorget.

Dessutom pekade Karl-Petter Thorwaldsson på den generella välfärdspolitiken. Fredrik Reinfeldt kan räkna med motstånd från LO om han vill fullfölja en övergång till ett system där de gemensamma försäkringarna på sin höjd kan leverera en minimal grundtrygghet.

Tre punkter med andra ord.

– Dagordningen behöver inte vara längre än så, sa Thorwaldsson till journalisterna efter valet.

Så är det nog. Det är inte några små uppgifter som ligger framför den nya LO-ledningen.

Ingvar Persson

Nu klockan nio fortsätter LO-kongressen på Folkets Hus i Stockholm. Först blir det ett panelsamtal om full sysselsättning, på engelska.

I år ska representanterna för den internationella fackliga rörelsen inte bara få tala om sin respekt för den svenska arbetarrörelsen. De ska dessutom bidra till diskussionen kring kongressens huvudtema, den fulla sysselsättningen.

Det är kanske ett tecken i tiden.

På podiet kommer också LO:s chefsekonom Ola Pettersson att finnas. Han tänker säkert prata om att det i dag finns utrymme för en mer offensiv ekonomisk politik. Det brukar LO ekonomer göra.

Det speciella i dag är att Pettersson har stöd av en nästan enig ekonomkår.

I Sverige, där regeringen nästan varje vecka råkar ut för ny kritik därför att Anders Borg är alltför snål.

Numer finns den kritiken också på morgontidningarnas ekonomi och ledarsidor. Svenska Dagbladet kallade i veckan Anders Borgs överskottspolitik för absurd.

Men också i resten av världen, där besparingarna i till exempel Europa nu nått vägs ände. Tunga ekonomiska debattörer – som verkligen inte kan beskrivas som några vänsterflummare – talar om behovet av en mer annan kurs.

Det är med andra ord märkligt att Borg håller fast vid sin kurs; överskott för Sveriges del, svältkurer för resten av Europa.

Men ännu märkligare är det egentligen att den kursen nästan inte ifrågasätts i den svenska politiken, utom möjligen av Jonas Sjöstedt.

Miljöpartiet vill helst vara sparsammast i klassen och Socialdemokraterna accepterar i grunden Borgs kalkyler. Visst, Magdalena Andersson – hon finns också på scenen i dag – vill använda pengarna effektivare och det pratas om ett mål för sysselsättningen. Men politiken bygger på Anders Borgs siffror, och den ärver samma kamerala grundinställning.

Visst är det lite konstigt.

Ingvar Persson

Wanja Lundby Wedins öppningstal till LO-kongressen började en smula självömkande.

Först pratade hon om framtidstro. Sedan slog hon fast att omgivningen är mer intresserad av personkonflikter än av sakfrågor. Lundby Wedin får klagomål på att LO inte syns, fast hon har fullt upp att hinna med intervjuerna. Och störst rubriker blir det när LO bråkar med Socialdemokraterna, inte när fackeltågen drar genom Stockholm i protest mot borgerliga nerskärningar.

Det lät inte som hon uppmuntrade kongressombuden till framtidstro precis.

Sedan är det ju sant att det stora problemet egentligen är att LO-förbundens medlemmar och deras vardag faktiskt nästan inte syns när samhällsförändringarna ska diskuteras.

Nå, det tog sig efter hand.

Mest intressant var kanske Wanja Lundby Wedins beskrivning av svårigheterna att komma i kontakt med regeringen. Fem gånger på sex år har LO:s ordförande varit inbjuden till Fredrik Reinfeldt, alltid som del av ett större sällskap.

Och LO-ledaren är inte ensam. Jag har hört direktörerna på Svenskt Näringsliv beklaga sig på samma sätt, och fackliga ledare från TCO och Saco.

Samarbetet mellan det Socialdemokratiska partiet och LO kommer att bli ett av LO-kongressens stora ämnen, i alla fall i rapporteringen. Men frågan är om vi inte kan stryka i vart fall ett av de argument som brukar användas mot fackligpolitisk samverkan.

Ett brott med Socialdemokraterna skulle inte göra det lättare för LO att tala med en borgerlig regering, i alla fall inte så länge den leds av Fredrik Reinfeldt.

Ingvar Persson

Det fanns en tid när jag brukade försöka bedöma stämningen i olika organisationer med ledning av öppningsspelen på deras kongresser. Kulturinslagen brukar berätta en hel del om förbund och föreningars självbild.

Frågan är dock var den tanken leder när det gäller LO? Öppningsspelet som nyss avslutades var ett litet smörgårdsbord. En smula rock, en nypa ståupkomik och en dos hip hop – från Södertälje. Lite klassisk sing a song och radikal poesi av Jenny Wrangborg.

Och till sist Arbetets Söner för de riktiga traditionalisterna.

Något för alla, med andra ord. Men ingen klar bild av vart organisationen är på väg.

Jag vet inte riktigt vad ombuden tyckte, men kanske är det precis så LO:s, och fackets, roll ska förstås. Individer med olika ålder, olika erfarenheter och olika smak, men förenade av ett gemensamt intresse. Och när det intresset blir tillräckligt brett är det en del av allmänintresset.

Det är väl det som är LO:s uppgift. Att samla löntagarintressen från olika branscher och formulera dem, både som förhandlingskrav och krav på politiken.

Det kulturella smörgårdsbordet blev kanske rätt sätt att sätta fart på kongressen.

Ingvar Persson

Fokus omslag

Tillsammans med Stefan Löfven pryder Karl-Petter Thorwaldssons bistra nuna det senaste numret av tidskriften Fokus.

Rubriken lär bli en klassiker, ”Ballar av stål”.

I morgon väljs Karl-Petter av allt att döma till LO-ordförande. Tillsammans med Löfven förväntas han bilda ett slags järnaxel i svensk arbetarrörelse, i alla fall om vi ska tro den bild som vuxit fram sedan valberedningen för två veckor lät vit rök strömma ut.

Jag har känt Karl-Petter i drygt 20 år, och jag måste erkänna att den bilden känns lite överraskande.

Karl-Petter Thorwaldsson, Kålle, som bild av den buttra proletära manligheten?

Vapenvägraren Karl-Petter, biodlaren Karl-Petter, mannen som ansågs hopplös på glasbruket sedan han på sommarjobbet lycktas blåsa luft i glasmassan. Den yttersta representanten för kärv maskulinitet?

Munter småländska snarare än kärv norrländska. Mer fryntligt omfång än tung kraft.

Och som om inte det vore nog, Karl-Petter har varit statlig utredare och föreslagit delad föräldraförsäkring.

Och nu alltså, ballar av stål. Vem hade kunnat tro det?

Ingvar Persson

Inför gårdagens toppmöte passade statsminister Reinfeldt på att göra en prognos för diskussionerna i TV:s Rapport.

– Det är klart att det kommer att komma en del förslag som handlar om ”vi som har lite ont om pengar, hur ska vi kunna få pengar från annat håll för att genomföra populära åtgärder”, sa statsministern.

Så blev det säkert, i alla fall om vi accepterar att problemet i massarbetslöshetens Spanien eller ett Grekland där barn svimmar av hunger handlar om att ”ha lite ont om pengar”. Eller att vreden som växer i Europa beror på uteblivna ”populära åtgärder”.

När Reinfeldt talar är det tur att svenska är ett språk som inte pratas av särskilt många utanför vårt lands gränser.

Ingvar Persson

Visst, jag tycker att den lilla urskog som fortfarande finns kvar i Sverige måste skyddas. Jag tycker inte att det är rimligt att hugga ner skogar på gränsen till fjällen, eller andra skogar som är viktiga för den biologiska mångfalden.

Jag tror dessutom att det behövs mer statliga pengar till skyddet av känsliga miljöer, och att reglerna för certifiering av skogsbruket måste vara svårare att gå runt.

Men med det sagt, jag kan inte annat än jubla när jag läser dagens intervju med Eskil Erlandsson i Dagens Nyheter.

Dagens Nyheter har skickat ut sin speciella folkstormsgenerator – Maciej Zaremba – för att avslöja att svenska träd huggs ner. Zaremba får precis som vanligt obegränsat med plats och obegränsat med tid för att bygga upp sitt fall. Och resultatet blir det vanliga. En mästerlig halvsanning som väcker känslor hos Dagens Nyheters kärnläsare – en lagom utbildad stockholmare med höga tankar om sig själv.

Eskil Erlandsson vägrar att ställa upp på premisserna.

– Skogen betyder väldigt mycket för hundratusentals människor och deras arbete, konstaterar ministern torrt.

Dessutom blir han glad över bilderna på kalhyggen.

– Det beror på vilken biotop det är. För vissa typer passar kontinuitetsskogsbruk och på andra marker är det bäst att ha trakthyggesbruk, säger Eskil Erlandsson till DN:s omtumlade reporter.

Det doftar dieselolja, skitiga stövlar och motorsåg om hela intervjun.

Jag växte upp i skogen. Jag planterade skog under sommarloven, den borde vara halvvuxen vid det här laget. Och jag rör mig i skogen och umgås med folk som äger och brukar skog.

Jag vet kort sagt att det vi i dag kallar skog till största delen är trädplanteringar, att kalhyggen i dag oftast är mindre än för 30 år sedan och att fröträden är fler. Jag vet också att de flesta av privata och lokala skogsägarna är mycket rädda om sin skog, inte alltid med biologiska argument men väl med ekonomiska

– Ett kapital, men man kan bara använda det en gång, som en skogsägare i Lima sa till mig häromveckan.

Det är en bit från sommarprenumerationen på Dagens Nyheter till torpet, eller ”landet” som det brukar heta på stockholmska. Och det är ganska långt ifrån tidningens yrvakna intresse för skogsbruket.

Kanske är det därför det blir så roligt när den morgontidningens självsäkra kampanjjournalistik möter ett motstånd det helt enkelt inte rår på.

Go, Eskil.

Eskil Erlandsson Foto: Erik Bratthall/Regeringskansliet

Ingvar Persson

Häggen blommar

I helgen började häggen blomma i södra Dalarna. Ett fyrverkeri av små vita stjärnor och en lavin av tung blomsterdoft.

Mellan hägg och syren. De märkvärdiga veckor som är som gjorda för att meta abborre, köra motorcykel eller bara betrakta den svartvita flugsnapparen när han försvarar en holk som blåmesarna ratat.

Så kommer det inte att bli. På fredag öppnar LO sin kongress, och tillsammans med den krympande skaran arbetsmarknadsreportrar kommer jag att infinna mig på Folkets Hus i Stockholm.

De senaste månaderna har jag i text efter text upprepat samma sak. LO:s valberedning har en uppgift som överskuggat allt annat, att skapa enighet om organisationens nya ledning inför helgens kongress.

Nu undrar jag om jag inte också borde ha lyft fram ett annat uppdrag; att värna anständigheten i organisationen.

Redan när valberedningens Hans Tilly från Byggnads för en dryg vecka sedan berättade att Karl-Petter Thorwaldsson kommer att föreslås till ny LO-ordförande fanns tecknen där. Tilly kunde också berätta att huvudmotståndaren, Tobias Baudin, skulle föreslås som viceordförande.

Däremot hade valberedningen inget förslag till den tredje posten i ledningen, avtalssekreteraren.

Redan då var vi många som anade att Per Bardh, som sedan fyra år ansvarar för avtalsförhandlingarna, skulle tvingas sluta.

I går dök bekräftelsen upp i ett dramatiskt pressmeddelande från LO. ”Per Bardh kandiderar inte”, löd den kortfattade rubriken.

Enligt meddelandet hade Bardh bestämt sig för att dra sig tillbaka. I stället för arbetet i LO:s ledning ska han ägna sig åt att se till att fackföreningsrörelsens pengar placeras på ett etiskt sätt.  

– Jag får nu möjlighet att på heltid ägna mig åt en av de framtidsfrågor som ligger mig varmt om hjärtat, sa han i pressmeddelandet.

Jag tänker inte påstå att jag känner Bardh, men jag har följt honom genom ett par avtalsrörelser och jag har träffat honom tämligen ofta.

En sak är jag alldeles säker på, LO:s avtalssekreterare har inte gått till jobbet med en längtan att i stället få fundera på hur fackens pengar ska hållas borta från giriga banker, barnarbetesprofitörer eller Lundin Petroleum.

– Stalinism, hörde jag en kollega med många års bevakning av arbetsmarknaden stöna i går kväll.

Och visst ligger det en doft av Moskvarättegångar över sättet att lyfta ut en person som gjort sitt jobb, men som kommit i vägen för andras ambitioner.

Ändå skulle gårdagens besked kunna vara begripligt, hur hjärtlöst det än framstår. Att göra avtalssekreterarposten ledig skulle nämligen kunna vara ett sätt att skapa en viss jämställdhet i LO-ledningen. Kongressen ska trots allt fatta beslut om att göra organisationen feministisk.

Nu hör jag rykten om att det inte kommer att bli så. Att avtalssekreterarposten har gjorts ledig för att lösa andra, förbundsinterna, problem, och att ”kvinnorepresentationen” ändå ska ordnas genom att ytterligare en person väljs till LO-ledningen.

Tre nöjda män, och sedan en kvinna på en extrastol som kastats in i sista stund.

Det duger inte, inte alls.

Det där abborrmetet har aldrig känts mer lockande.

Ingvar Persson

Fredrik Reinfeldt känner sig missförstådd – igen. Han ville diskutera ett samhällsproblem, och möts av en nation som är besatt av att prata om ordvalet.

Å andra sidan har vi lärt oss av Reinfeldt själv. För det var ju precis så debatten om massarbetslösheten i dagens Sverige startade. Oppositionen och Stefan Löfven ville diskutera ett samhällsproblem, att över 8 procent av befolkningen är arbetslös. Och Reinfeldt hakade upp sig på beskrivningen, massarbetslöshet.

Enligt statsministerns hemmagjorda definition kan vi nämligen inte tala om massarbetslöshet så länge det inte råder arbetslöshet överallt och för alla. I klartext, så länge människor i Täby har jobb vill Reinfeldt inte prata om massarbetslöshet. Och inte om samhällsproblemet arbetslöshet heller.

I alla fall inte med någon som tycker att den svenska statsministern har något slags ansvar för läget i landet.

Ingvar Persson