Någonting måst ha gått fel när den borgerliga regeringen tillträdde. En liten men viktig poäng som inte riktigt gick fram till de nya ministrarna.

På byråkratisvenska heter det beredningstvång, att ett beslut ska förberedas så att politikerna vet vad de bestämmer. Traditionellt betyder det statliga utredningar, remissomgångar och debatter – innan besluten fattas.

Hos regeringen Reinfeldt går det till precis tvärtom.

Först ett rejält beslut. Sedan – kanske – en utredning av konsekvenserna.

Det bästa exemplet är fortfarande sjukförsäkringen. Den behövde reformeras, och för fem år sedan hade redan stora förändringar gjorts. Men inte tillräckligt stora. Alltså fick Cristina Husmark Pehrsson uppgift att utan tidsspillan göra om försäkringen från grunden.

Med känt resultat.

Nu utreds hela sjukförsäkringssystemet från grunden.

Sabotaget mot a-kassan är ett annat exempel. Först kastades en halv miljon människor ur försäkringen. Sedan utreddes saken. Och utreddes igen.

Det utskällda systemet med Fas3 kan vara vårt ett tredje exempel. Först när tidningarna är fyllda med reportage om missbruk och meningslöshet väljer regeringen att granska effekterna.

Nu kommer ännu ett exempel på hur regeringen i efterhand väljer att utvärdera ett beslut som skapat lidande, kaos och stora kostnader.

Det handlar om jobbcoacherna, förra mandatperiodernas patentmedicin mot arbetslösheten. Aftonbladet kunde berätta om hur arbetslösa erbjöds hypnos och handpåläggning. Arbetsförmedlingen har tvingats medge att upphandlingen gick för fort, och faktiskt att det inte går att visa att coacherna gjort det lättare att få jobb.

Arbetslösa har vittnat om bortkastad tid. Systemet har funnits i två år, och vid sidan av allt annat också kostat miljarder.

Nu vill regeringen ta reda på om det fungerar.

Det är, skulle man kunna säga, hög tid.

Ingvar Persson

Regeringens förändringar av sjukförsäkringen har fått mycket kritik. Det gäller inte minst reglerna som säger att den som varit sjuk i ett halvår ska prövas mot ”den reguljära arbetsmarknaden

Sjuka har fått ersättningen indragen eftersom de anses klara påhittade jobb. Rehabiliteringen fungerar alltför sällan, och kunskap och erfarenhet går förlorad när processen jäktas på mot fasta tidsgränser.

Men framför allt är frågan om den som är sjukskriven får bättre chanser av att tvingas söka nytt jobb? Ingenting tyder på det, och i dag visade siffror från TCO att arbetsgivarnas motstånd mot att anställa den som varit sjukskriven till och med ökar.

För fyra år sedan uppgav hälften av arbetsgivarna att de var negativa till att anställa den som varit sjukskriven. I år har siffran stigit till 65 procent, och bland de privata arbetsgivarna är motståndet ännu större.

Till en del kan det mycket väl vara ett resultat av regeringens sätt att tala om sjukskrivning och utanförskap i samma andetag. Beskrivningen av de sjukskrivna – inte deras sjukdom – som problemet har knappast minskat arbetsgivarnas misstänksamhet.

Resultatet blir att vägen tillbaka från en sjukskrivning nu är ännu brantare.

Ingvar Persson

Den svenska järnvägens problem handlar inte om väder eller vinter. Det handlar om åratal av bristande underhåll, underdimensionerade och utslitna spår, gamla och trasiga tåg och alldeles för lite pengar.

De senaste vintrarnas haverier är bara toppen på ett isberg, och om inget görs kommer det snart att bli ändå mycket värre.

Så skulle Trafikverkets rapport om läget på landet järnvägar kunna sammanfattas.

Som flitig tårresenär kan jag bara säga en sak; jag vet.

Problemen med tågen handlar inte om några veckors extrem kyla eller drivor av snö. De handlar om en nationell infrastruktur som håller på att förfalla.

– Det är värre än någon hade trott, säger Lena Erixon på Trafikverket till TT.

Och det i en tid när allting, precis allting, talar för att järnvägen kommer att få allt större betydelse.

Tåg är försenade på grund av strejkande signaler eller kablar som fallit ner. De tvingas till reducerad hastighet därför att rälsen är för dålig eller för att trafiken är för tät.

Vagnar har fel på fjädring och ventilation. Toaletter är avstängda och delar av tågen fattas. Avgångar ställs in.

Sådan är vardagen. Enligt Trafikverkets rapport är 20 procent av persontågen försenade, och för godstransporterna är situationen än värre. Fyra av tio tåg kommer inte i tid.

Man behöver inte vara nationalekonom för att inse vad det kostar Sverige och svensk industri.

Enligt Trafikverket skulle det behövas 38 nya miljarder de närmaste tio åren för att genomföra nödvändigt underhåll och få bort de värsta falskhalsarna. Att få fram dessa pengar är en av våra viktigaste politiska frågor.

Men medan järnvägen förfaller ägnar oppositionen det mesta av sin energi åt stora framtidsdrömmar. Det är inget fel med järnväg till Kalix, eller snabbspår till Borås. Men det svarar inte på frågan om vad man ska göra med utslitna X2000 tåg eller dåliga växlar i Mjölby.

Landets infrastrukturminister fortsätter för sin del att rensa bort obekväma röster ur SJ:s styrelse, tala om extremväder och försäkra att regeringen visst satsar på järnvägen. I alla fall mer än andra regeringar.

Men mest av allt fortsätter hon att genomföra nya avregleringsexperiment. De får kanske inte tågen att gå, men det skapar i alla fall valfrihet mellan förseningarna.

Det duger faktiskt inte.

Ingvar Persson

Vargfrågan har inte givit miljöminister Andreas Carlgren någon ro.

Naturvännerna har rasat mot beslutet att tillåta licensjakt. Jägarna har känt sig orättvist påhoppade och missförstådda. Forskare har ifrågasatt om ministern förstår sin egen politik och EU-kommissonen arbetar träget vidare med att göra jakten till rättssak.

När Andreas Carlgren ville plantera ut nya vargar marscherade de bums tillbaka till det förbjudarna renbeteslandet, och när han ville sätta ut valpar som fötts i fångenskap protesterade djurparkerna som en enad flock.

Carlgren har till och med hamnat i blåsväder för den skinnjacka han bar när riksdagen senast diskuterade vargjakten.

Vår miljöminister borde med andra ord längta efter något enda litet positivt besked, och i dag kom det faktiskt.

Försöken med att flytta valpar mellan kullar i Skandinaviska djurparker har fungerat bättre än väntat, i alla fall de första 14 dagarna.

Moderliga vargtikar har tagit de små till sig, och matat dem som om de vore sina egna.

De växer och frodas, precis som Mowgli i djungelboken.

Och fungerar Mowglimetoden i djurparker så ökar chansen att den skulle kunna fungera i skogen. Det kan bli ett viktigt redskap i försöken att förstärka den genetiska variationen i den allt för hårt inavlade svenska vargstammen.

Räkna med att Andreas Carlgren kommer att berätta det för EU-kommissionen.

Vi andra kan bara glädja oss åt tanken på de hungriga små valparna som nu växer upp i sin nya syskonskara.

Ingvar Persson

En rapport från LO har fått kollegorna på Svenska Dagbladet att bli en smula filosofiska. Rapporten, som också Aftonbladets ledarsida skriver om i dag, beskriver vad svenska folket tycker om löner och löneskillnaderna.

Skillnaderna är för stora, skulle rapporten kunna sammanfattas.

På Svenskans ledarredaktion väcker det frågan, vad är egentligen en rimlig lön? Handlar det om hur hårt någon jobbar, eller vilken utbildning denna någon har? Eller handlar det om vilket värde arbetet skapar?

Om jag förstår resonemanget rätt fastnar tidningen – nästan i marxistisk anda – för det senare. Det är värdet av arbetet som ska belönas, allt annat vore ohållbart får vi veta.

Gott så. Men för att fortsätta på den filosofiska linjen, hur vet vi värdet av en arbetsprestation? Hur mäter man sjukvårdspersonalens ansträngningar för att rädda liv mot en lyckad aktieaffär? Hur ska en värdig omvårdnad av de äldre värderas jämfört med till exempel en lyckad reklamkampanj.

Hur ska vi värdera en ledare i Svenska Dagbladet mot en i Aftonbladet? Med hjälp av bokslutet? Eller efter upplagan?

Och är det direktören eller operatören vid pappersmaskinen som producerar värdet av tonvis med papper?

Det är frågor Svenska Dagbladet inte ställer. Och slutsatsen blir också den förväntade. De som fattar avgörande beslut – direktörer – ska ha bra betalt.

Åt den som har ska vara givet.

Det är också ett slags filosofi.

Ingvar Persson

En gång utgjorde det själva symbolen för den reellt existerande socialismen, det sovjetiska flygbolaget Aeroflot. Billiga flybiljetter, tveksam säkerhet och ett slags hårdhudad vodkadoftande service placerade bolaget så långt från EuroClass man kunde komma.

För ressugna unga från Västeuropa med hårdvaluta skapade det nya vägar ut i världen. För det sovjetiska imperiet var det ännu ett verktyg i den globala kampen om hegemoni.

Jag kommer ihåg hur jag en kväll på New Delhis flygplats kunde se passagerarna på Aeroflots flight från Moskva strömma genom passkontrollen. Ett oformligt, lätt rusigt sällskap mitt i den indiska natten.

Sedan dess har Sovjetunionen lagts i grus, förmögenheter stulits och den västerländska kapitalismens slutgiltiga seger både proklamerats och avlysts.

Aeroflot har dock flugit vidare.

Men nu ska det alltså säljas, tillsammans med bland annat handelsfartygsflottan Sovkomflot. Efter det följer utförsäljning av tillgångar i finans- och energisektorn.

Inom 3 till 5 år ska staten ha släppt kontrollen, enligt Rysslands finansminister Aleksej Kudrin.

Frågan är, kommer företagets logotyp att överleva privatiseringen? Har vi sett hammaren och skäran – bevingade – för sista gången?

Ingvar Persson

Det kommer knappast som någon överraskning. Produktionen har stått stilla i månader. Leverantörerna har inte fått betalt. Kronofogden anser att företaget ligger efter med skatten och Victor Muller har åkt som ett torrt skin över världen i ett enda syfte, att skaffa pengar.

Att Saab nu inte kan betala lönerna till sina anställda därför att kassan är tom är på ett sätt bara en bekräftelse på det alla anat. Äventyret ser ut att gå mot sitt slut.

Kanske var det dömt att misslyckas redan när Muller tog över. Det de anställda i Trollhättan försökt göra ska egentligen inte fungera.

Att lyfta ett företag i bilbranschen – där förtroende betyder allt – från rekonstruktion och driftsstopp brukar beskrivas som en omöjlighet. När den amerikanska bilindustrin vacklade – samtidigt med den svenska – gjorde staten därför allt just för att undvika rekonstruktion.

I Sverige lät det som bekant lite annorlunda.

Ett omöjligt projekt? Ja kanske. Men det finns ingen, absolut ingen, anledning för de anställda att känna något annat än stolthet över att ha försökt. För i grunden är Saab en del av det som bygger Sverige rikt.

Utan de anställdas lojalitet – med sina arbetskamrater, med sitt företag och med sina kunder – hade Saab för länge sedan fallit samman.

Det kanske kan beskrivas som en historia om att bekämpa väderkvarnar, men det är lika fullt en hjältehistoria.

Utan det sega motståndet från regeringskvarteren i Stockholm är det inte omöjligt att situationen varit en annan.

Är detta det sista kapitlet i historien om Saab? Mänskligt att döma borde det vara så, men vi har lärt oss att inte underskatta Victor Mullers fingerfärdighet.

Och vi borde ha lärt oss att inte underskatta andan bland de anställda på Saab.

Ingvar Persson

Tolv och en halv miljon kronor. Så mycket har IF Metalls avdelning i Göteborg på bara sex månader lyckats säkra åt omkring 600 anställda som fått för låg lön av bemanningsföretag. Pengarna, i något fall flera hundra tusen kronor, ska nu enligt betalas ut retroaktivt.

– Många av de som har haft felaktiga löner är ungdomar som inte har en aning om att de har lägre lön än andra, berättar Carina Cajander på IF Metall i Göteborg för TT.

Nu ska arbetssättet från Göteborg spridas över landet.

Kanske går det att dra två slutsatser av nyheten.

För det första att fackliga organisationer har oerhört mycket arbete kvar att göra för att verkligen garantera att avtal och uppgörelser ska fungera i praktiken. Bemanningsföretag och tillfälliga arbetsformer är en del av den arbetsmarknad som framför allt möter unga. De fackliga arbetsformerna är inte alltid inställda för att värna deras rättigheter.

Den andra är att osäkerheten på arbetsmarknaden aldrig kan vara ett argument mot facklig organisation eller kollektivavtal. Tvärt om. Ingenstans är skyddet mot oseriösa arbetsgivares godtycke och utnyttjande viktigare.

Ingvar Persson

Två och en halv miljard kronor, lite drygt till och med. Det blev de samhällsekonomiska kostnaderna för vinterns tågkaos enligt en uträkning som trafikverket plockat fram på riksdagens begäran.

Försenade tågresenärer missade drygt 4 miljoner arbetstimmar, och det försenade godset kostade enligt verket 200 miljoner kronor.

Det är våldsamt mycket pengar. Och ändå vet alla som suttit på ett infruset tåg eller som väntat på en överfylld perrong att siffrorna bara beskriver en del av priset. De beskriver inte vreden över att inte kunna komma hem, inte frustrationen när toaletterna havererar eller otryggheten när beskeden hela tiden förändras.

Men framför allt kan siffrorna inte beskriva hur förtroendet för samhället har urholkats. För det är ju precis det som inträffar. Pendlare ger upp och börjar åka bil. Företagare som väljer att skicka sina varor med lastbil. Och barnfamiljer som väljer bort besöket hos släkten.

Vanvården av det svenska järnvägsnätet har pågått länge. Nu betalar vi priset.

Och i stället för en massiv satsning för att åter skapa en nationell infrastruktur, med tåg som går i tid och järnvägar med kapacitet att transportera människor och varor, fortsätter bortförklaringarna.

Snökaoset är visserligen slut för i år, men snart kommer solkurvorna. Och sedan är det dags för det verkliga kaoset när avregleringen förs till ännu en nivå.

Ingvar Persson

Försäkringskassans Stig Orustfjord är lite förvånad. Han tycker nämligen att det är konstigt att den politiska debatten handlat mer om sjukförsäkringens fasta tidsgränser än om Socialstyrelsens råd till läkarna. Och ändå har just dessa råd enligt Orustfjord antagligen inneburit mer för att minska sjuktalen än utförsäkringen eller uppdraget att pröva arbetsförmåga mot påhittade jobb.

– Det har ju varit en väldig diskussion politiskt om att man ska ändra det nya regelverket, säger Orustfjord nästan lite överraskat till TT.

Att Socialstyrelsens läkarråd undgått en del av den politiska debatten har möjligen att göra med att de – till skillnad från de tidsgränser Orustfjord är satt att administrera – faktiskt trots allt har något med människors hälsa att göra.

Ingvar Persson