Riksdagen vill ha ett snabbspår för beslutet om sjukförsäkringen. De värsta missförhållandena måste enligt oppositionen rättas till omedelbart. Att få slut på den orimliga prövningen mot jobb som inte finns kan inte vänta. Inte heller att förbättra ersättningen för de hårdast drabbade. Inte till 2013 när socialförsäkringsutredningen är klar, och inte till efter riksdagens sommarlov.

Däremot får Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte majoritet för att stoppa utförsäkringarna. Där backar Sverigedemokraterna upp regeringen.

Utskottets förslag skickas nu ut på en snabbremiss till Försäkringskassan, Inspektionen för socialförsäkringen och handikappförbunden. Rader av andra myndigheter – som regeringspartierna ville tillfråga – får däremot inte yttra sig.

Det är märkligt hur perspektivet kan skifta.

Vid sidan av de konkreta rapporterna om hur försämringarna av sjukförsäkringen drabbat enskilda människor har nämligen en stor del av kritiken mot regeringen handlat om brådska och dåliga underlag. Den förra socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson fick med rätta höra att förslagen var dåligt genomtänkta, ofärdiga och outredda.

Invändningar ignorerades och remissinstanser lämnades åt sidan.

Den nya sjukförsäkringen anklagades – på goda grunder – för att vara ett hastverk.

Nu är det alltså tvärtom. Oppositionen vill ha resultat, och regeringspartierna tycker att det kan vänta tills alla fått säga sin mening.

Plötsligt förefaller regeringens stödtrupper i riksdagen mycket noga med att förbereda beslut – i alla fall när det gäller det handlar om att rätta till gamla misstag och en sjukförsäkring som har havererat.

Ingvar Persson

Att vårdnadsbidraget går precis stick i stäv med de mål som regeringens ”arbetslinje” ska stå för är knappast någon nyhet. Om föräldrar – mödrar – får en struntsumma för att stanna hemma och inte arbeta kan det knappast beskrivas som jobbpolitik.

Att det dessutom är en politik som riskerar att fördjupa segregationen och bygga nya trösklar in till det svenska samhället är knappast heller någon nyhet. Med precis de argumenten har till exempel Norge avskaffat ett liknande system.

Sanningen är naturligtvis att vårdnadsbidraget är en eftergift åt Kristdemokraternas konservativa kärntrupper, ingenting annat. När forskare från ESO – expertgruppen för studier i offentlig ekonomi – nu föreslår att det ska avskaffas säger de alltså i sak ingenting överraskande.

Vårdnadsbidraget är en ineffektiv, orättvis och segregeranden del av familjepolitiken som snarast borde avskaffas.

Men den är en del av den politiska kompromiss som är regeringen Reinfeldt. Det är därför som integrationsminister Erik Ullenhag vill utreda föräldraförsäkringen, men duckar när det gäller vårdnadsbidraget. Och det är därför som Fredrik Reinfeldt på sitt förorättade sätt förklarar att kritiken är orättvis, eller inkonsekvent.

Sanningen är att det inte går att diskutera vårdnadsbidraget som familjepolitik, integrationspolitik eller arbetsmarknadspolitik.

För den borgerliga alliansen är det nämligen ingenting annat än maktpolitik.

Ingvar Persson

De politiska ungdomsförbunden växer igen, och snabbt dessutom. Det visar siffror från SVT. Folkpartiets LUF har, precis som moderata Muf, fått 20 procent fler medlemmar. Socialdemokratiska SSU har vuxit med 55 procent.

Fortast växer dock Miljöpartiets Grön Ungdom. Förbundet har det senaste året fått 83 procent fler medlemmar. En försenad Fridolikeffekt?

De politiska ungdomsförbunden är fortfarande små jämfört med de folkrörelser som format den svenska politiken. Under sin storhetstid har MUF, SSU och Centerns ungdomsförbund skolat generationer av politiska ledare.

Men framför allt har många, många tusen svenskar fått sin politiska övertygelse bekräftad. De politiska ungdomsförbunden skapar en känsla av att vara med och forma framtiden.

Och redan den känslan kan faktiskt förändra.

Därför är medlemssiffrorna i de politiska ungdomsförbunden faktiskt viktiga. Så även om uppgången kanske sker från låga nivåer, och siffrorna i verkligheten är mindre imponerande är det glädjande när unga människor engagerar sig i politiken.

Det vittnar om en framtid för demokratin.

Ingvar Persson

Det har gått fem och ett halvt år sedan fackförbundet Byggnads satte ombyggnaden av Söderfjärdsskolan i Vaxholm i blockad. Få anade då at vi såg början på en konflikt som fortfarande är en vattendelare i debatten om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Men just så blev det. Och efter politiska kampanjer, domstolsprocesser och internationella debatter är Laval-målet – som konflikten heter på EU-språk – åter aktuell. Den här gången är det riksdagen som givit regeringen uppdraget att utreda den svenska lagstiftning som blev resultatet av konflikten.

Det finns åtminstone två skäl till varför Vaxholmskonflikten fortsatt att spela roll i den svenska debatten.

Den ena är uppenbar. Konflikten och den efterföljande rättsprocessen har synat de löften som gavs inför folkomröstningen om EU, och resultatet har skapat problem. Det gäller inte minst de företrädare för arbetarrörelsen som försäkrade att varken kollektivavtalssystemet eller strejkrätten hotades.

Det har inte varit så enkelt för Wanja Lundby-Wedin eller Hans Karlsson att hantera besvikelsen.

Det andra skälet till varför Vaxholmskonflikten fortsatt att spela en roll är kanske mindre uppenbar, men lika viktig. Konflikten har nämligen prövat en av de nya moderaternas grundstenar, respekten för kollektivavtal och facket.

För redan från början slog nämligen många borgerliga reflexer till när facket tog till konflikt för att få ett kollektivavtal för de utstationerade arbetarna. Reflexer som sedan har präglat handläggningen av hela ärendet.

Dåvarande arbetsmarknadsminister Littorin tvekade innan han valde att försvara den svenska ordningen i Luxemburg. Och han valde att föreslå en lag som ger facken större begränsningar än nödvändigt när domstolens beslut väl kom.

Det är den lagen som nu utmanas, och det är inte konstigt att Littorins efterträdare Hillevi Engström lite besvärat konstaterar att det ”kan finnas ett värde” i att se över lagstiftningen.

Helst skulle hon säkert vilja glömma allt vad skolbyggen i Vaxholm heter.

Ingvar Persson

Så ser det trots allt ut som om de tyska böngroddarna kan vara oskyldiga till utbrottet av ehec. Mer än hälften av de prover som tagits hos odlaren i nordvästra Tyskland visar inga spår av bakterien. Jakten på smittan som dödat mer än 20 människor och gjort tusentals svårt sjuka måste fortsätta.

Samtidigt träffas EU:s utrikesministrar på ett extrainkallat möte för att diskutera ersättning. Men inte till de dödas anhöriga, eller till de tusentals som blivit sjuka av maten.

Nej, EU-ministrarna tänker prata hur livsmedelsindustrin och jordbrukarna ska kompenseras. När människor inte längre vågar köpa deras produkter förlorar de ju stora pengar.

Det känns på något sätt som en utmärkt bild av vilka intressen som dominerar EU:s arbete.

Ingvar Persson

Reaktionerna på livsmedelskatastrofer följer ett alldeles eget mönster. När människor bli sjuka av det de äter försöker myndigheter, medier och konsumenter alltid hitta förklaringen så långt borta som möjligt.

För det kan ju inte vara något fel på den mat som odlats just här.

Det är med andra ord ingen tillfällighet att utbrottet av EHEC i Tyskland skylldes på Spanska gurkor. Det är inte heller någon tillfällighet att utbrottet skapat köpmotstånd hos konsumenterna och handelsrestriktioner mellan staterna. Det handlar trots allt om en katastrof, där mer än 1600 människor har smittats och över 20 dödats. De flesta i Tyskland.

Nu tycks trots allt smittkällan vara spårad – till Tyskland. Groddar från en odlare i nordvästra delen av landet har burit smittan. Inga långa transporter, inga exotiska grönsaker och ingen annan att skylla på.

Inte ens närproducerad och giftfri hälsokost är någon garanti mot bakterier.

Ingvar Persson

Det har gått två månader sedan Per Unckel fick jobbet som ”samordnare mot idrottsrelaterat våld”. Kanslisvenska för Batman, som Simon Bank skriver i Sportbladet.

Sedan dess har två allsvenska fotbollsmatcher fått brytas efter attacker av huliganer. I Södertälje för en månad sedan tvingades en domare till sjukhus sedan han träffats av en smällare. I går i Malmö träffades Helsingborgs målvakt Pär Hansson först av ett knallskott, och sedan av en malmösupporters hjärnsläpp.

När Unckel utsågs förklarade han kavat att han minsann inte var någon ”dussinutredare”. Karln hade trots allt precis utrett det svenska tågkaoset.

I dag säger Unckel att han inte tänker agera i affekt.

– Jag har två år på mig, förklarar han till Sportbladet.

Så är det kanske i de statliga utredningarnas och landshövdingarnas värld. Är uppdraget att rapportera om två år så kommer rapporten om två år.

Svensk fotboll har dock knappast två år på sig om utvecklingen får fortsätta. Hur många matcher kommer inte att behöva brytas under den tiden? Hur många miljoner ska dömas ut i böter? Och hur många verkliga fotbollsentusiaster kommer att ge upp sin kärlek till idrotten?

Jag vet inte, men jag vet att fotbollen inte har råd. Och att det svenska samhället inte har råd.

Kommentarerna efter katastrofen i Malmö andas ett slags uppgiven hopplöshet. Klubbarna har gjort allt de kan. Supportergrupperna har delat ut flygblad. Polisen har satt in alla resurser. Och regeringen påpekar att de faktiskt kopplat in Per Unckel – eller Batman – på saken.

Det är precis som vanligt. Alla inblandade tycker att någon annan ska göra något, och att någon annan ska betala. Det duger inte. Efter den avbrutna matchen i Malmö behövs ett samlat grepp. Nu.

Och eftersom det finns en statlig samordnare utsedd är det väl rimligt att det blir hans uppgift att samordna saken.

Det är dags för Unckel att visa att han inte är någon dussinutredare.

Ingvar Persson

Det finns något ödesmättat över utbrottet på den isländska vulkanen Grímsvötn. Magma från jordens inre som tränger fram, mitt i Europas största glaciär. Giftiga gaser och nedfallande stoff. Aska som tränger kilometervis upp i atmosfären.

För lite mer än ett år sedan skulle vi antagligen ha betraktat det som vi brukade betrakta vulkanutbrott på avlägsna öar, mitt i det väldiga havet. Som en påminnelse om naturens väldiga krafter, och om människans litenhet. Och eftersom det är Island vi talar skulle kanske bilden av människornas kamp för sin jord och sina djur kryddas av ett stänk nordisk romantik.

Utbrottet kommer just när fåren får sina lamm.

I dag är det annorlunda. Eyafjallajökulls utbrott i mars förra året stängde flygtrafiken i större delen av Europa. Människor satt strandsatta på flygplatser. Resor ställdes in och flygtransporter av känsliga och viktiga varor kunde inte genomföras.

Utan flyget stannade det moderna samhället. Och nu riskerar det att hända igen, lagom till sommarens planerade semesterresor.

För dagen är vindarna gynnsamma, och mängden smältvatten i kratern måttlig. Det betyder att Islands luftrum är stängt, och att askmolnet täcker delar av Grönland. Norra Norge kan drabbas senare i veckan, och kanske också Storbritannien.

Efter det är det vulkanen, och vindarna som bestämmer. Och vi kan bara ännu en gång maktlöst konstatera hur sårbart det moderna samhället är.

Ingvar Persson

Miljöpartiets kongress gjorde som valberedningen föreslog och valde Åsa Romson och Gustav Fridolin till nya språkrör för partiet.

Ett uppbrott från epoken Wetterstrand och Eriksson. Det är själva tanken bakom systemet med begränsade mandatperioder som Miljöpartiet tillämpar. Traditionen ska inte kunna användas som en resurs för att behålla makten.

I den liberala pressen beskrivs det framför allt som en möjlighet till uppbrott från samarbetet med socialdemokrater och vänsterpartister. Det är nog en lite förhastad slutsats.

Miljöpartikongressen valde Romson före den främsta utmanaren, den ekonomiskpolitiska talespersonen Mikaela Valtersson. Det var ett val av en miljöpolitiker framför en allmänpolitiker, men också ett val av ett nytt ansikte framför ett av dem som stått Eriksson och Wetterstrand nära.

Men framför allt har Valtersson stått för några av de mer kontroversiella uppgörelserna mellan de gröna och dagens regeringspartier. Uppenbarligen låg det henne i fatet.

Det var Valtersson som skapade partiets lite naiva linje i den känsliga frågan om arbetskraftsinvandring. Resultatet håller långsamt på att utvecklas till en mänsklig och ekonomisk katastrof med människohandel, utblottade människor och utbrett fusk.

Det är dessutom Valtersson som representerat Miljöpartiets villkorslösa stöd till friskolorna, också när systemet bidrar till spekulation från internationella riskkapitalbolag och till att skolresultaten faller.

Självfallet innebär valet av nya språkrör att Miljöpartiet vänder blad. Den senaste valrörelsens försök till rödgrönt alliansbygge är historia. Men framför allt bekräftar det att det gröna partiet befinner sig i opposition mot dagens hårdföra högerpolitik.

Och det är precis det besked de gröna väljarna ville få.

Ingvar Persson

Riksdagen har betstämt att regeringskansliet måste spara. Tre hundra miljoner, hälften av den extrasatsning som gjordes när Sverige var ordförande i EU, borde kunna sparas till skattebetalarna, anser oppositionen.

Regeringen rasar, och mest rasande är förstås Carl Bildt. Eftersom UD är en stor del av regeringskansliet drabbar en stor del av besparingen – 140 miljoner – hans departement.

Motvilligt – det är i alla fall vad han säger – har utrikesministern beslutat lägga ner ambassaderna i Vietnam, Malaysia, Argentina och Angola. En åtgärd som bland annat kan visa sig stå exportindustrin dyrt, men Carl Bildt klarar 40 miljoner av sitt sparkrav.

Nu har Socialdemokraterna erbjudit en kompromiss. Regeringskansliet får använda ytterligare 50 miljoner av skattepengarna, om Bildt avstår från att lägga ner ambassader. Men det tänker Bildt inte alls göra, i alla fall inte med mindre än att han slipper hela besparingen.

”Så länge jag inte får tillbaka pengarna så måste jag lägga ner ambassader”, säger han till Ekot.

Så mycket för Bilds omsorg om ambassaderna. Ett kort i förhandlingarna om förvaltningsanslaget.

Sverige förtjänar en utrikesminister som betraktar ambassader och diplomati som något mer än insatser i spelet om den egna budgeten.

Ingvar Persson