Det är inte det lättaste att hänga med i turerna, och ändå har avtalsrörelsen inte ens börjat.

Från IF Metalls kontor på Olof Palmes gata talas det om ”payback-time” och rejäl kompensation för den senaste avtalsrörelsens återhållsamhet. Från tjänstemannafacket Unionens kontor två hus bort kommer i stället signaler om samförstånd och försiktighet.

Förbundet har tillsammans med arbetsgivarna arbetat fram en rapport om löneutrymmet, och i samförståndets namn är det naturligtvis begränsat. Unionens företrädare påpekar naturligtvis att produktiviteten gör att lönerna kan öka, men försiktigt.

På samma sätt är det med det nytecknade industriavtalet. Det blir ytterligare några regler som ska förhindra strejker och konflikter, av allt att döma efter krav från arbetsgivarna. Just det lyckades å andra sidan det gamla avtalet som samma arbetsgivare rev upp utmärkt med i 13 år.

Att den senaste avtalsrörelsen blev en smula rörig handlade nog mest om arbetsgivarnas försök att spela ut de fackliga organisationerna mot varandra. Någon obetvinglig stridsvilja bland de fackliga ledarna för de industrianställda har jag svårt att upptäcka. Och när det gäller den springande punkten, normeringen för den övriga arbetsmarknaden, är det nästan än svårare att följa hur förhandlarna tänker.

Både fackliga förhandlare och arbetsgivare vill att exportindustrins löner ska styra lönebildningen på hela arbetsmarknaden. Det är en klok utgångspunkt, inte bara nationalekonomiskt. Om vi vill ha ett samhälle som håller ihop är det rimligt att också löneutvecklingen hänger samman, och i längden är det säkert viktigast för de allt fler anställda i tjänstesektorn.

Men lika engagerade som direktörerna tycks vara när det gäller normering, lika avvisande är de när det kommer till facklig samordning. Den mer diskreta samordning som förekommer på arbetsgivarsidan tycks däremot tas för given.

Det märkliga är bara att normering och samordning ju faktiskt är två sätt att se på samma sak. Om industrins löneuppgörelser ska få genomslag i andra branscher förutsätter det någon typ av överenskommelse. Och den förutsätter att också andra får ett ord med i laget.

I fackföreningsrörelsen sker den samordningen inom LO. Utan den skulle det vara fritt fram för förbund utanför industrin att formulera sina krav precis som man vill. Det skulle knappast kyla av kommande avtalsrörelser.

Samordningen i LO är bra för löntagarna, men den är minst lika bra för företagen.

Det tycks Teknikarbetsgivarna till sist ha accepterat, men bara nätt och jämt.

Ingvar Persson

Utan fakta och siffror skulle den politiska diskussionen vara meningslös. Det är mot dessa konkreta effekter på verkligheten och människors liv som varje samhällsförändring till sist måste mätas. Men det är sällan i tabeller eller rapporter ett politiskt engagemang föds. Det är inte så nya politiska idéer kommer fram.

Det sker i känslan för vad som är rätt och fel, i strävan efter rättvisa och anständighet, och i mötet med andra människor.

Det sker med bilder, både verkliga och sådana vi skapar i vårt huvud.

I bland kan en text på en tidningssida skildra allt det där, men verkligen inte alltid.

Aftonbladets ledarsida är – precis som hela Aftonbladet – i dag mycket mer än en papperstidning. Och även om ledarsidan i tidningen fortfarande har en alldeles särskild betydelse finns vi också som webbsida, som blogg (just det visste ni redan) och som webb-TV.

Det skapar nya möjligheter, möjligheter som vi bara befinner oss i början av att förstå.

Inför den 1:a maj prövar vi en ny form av ledarkommentar, en bildkrönika. Tillsammans med bilder som sammanställts av bildredaktören Bibbi Johansson hoppas jag att min text om arbetarrörelsens stora högtid ska kunna förmedla fler nyanser än det alltid är möjligt att göra med svarta bokstäver på vit botten. Krönikan är ett nybörjarverk, men jag hoppas att den kommer att följas av fler under våren och sommaren.

Ingvar Persson

På söndag är det många campingplatser som slår upp portarna för säsongen, och branschen spår ännu en rekordsommar. Förra året campade vi nästan 14 och en halv miljon nätter på svenska campingplatser, de flesta i husvagn. Nu hoppas ägarna och annat på ytterligare någon eller några miljoner gästnätter.

Campinglivet är väl inte den mest flashiga delen av det som brukar kallas besöksnäringen. Det var nog inte en natt i husvagn statsminister Reinfeldt tänkte på när han för några år sedan uppmanade svenska folket att ge bort en upplevelse i julklapp.

Snarare har väl branschen dragits med en doft av säckiga träningsoveraller, utslagen öl och vidbrända skivor av fläskkarré. Vanligt folk på vanlig semester, med andra ord. Råmaterial för komik i de kommersiella TV-kanalerna, inte så mycket mer.

Men nu ska det bli skillnad, läser jag i ett telegram från TT. Campingbranschen siktar in sig på nya målgrupper. Affärsmän som hellre lagar sin middag i en stuga än äter i ännu en hotellmatsal, grillentusiaster som söker sig till campingplatser med expertkockar vid stekborden eller tekniknördar som söker högsta standard på uppkopplingen är några av de idéer som lanseras.

Campingplatsernas organisation kan dessutom tänka sig alldeles speciellt glammiga campingplatser, med kristallkronor i taket och ekbord i matsalen. Målgruppen är människor som själva inte uppfattar sig som campare.

Det låter spännande, även om dåligt väder och stigande kronkurs antagligen är ett mer konkret problem än bristen på kristallkronor och gourmetkockar.

Dessutom finns det ett par frågor jag inte kan låta bli att ställa mig:

Kommer verkligen glamfolket att fylla nästan 15 miljoner nätter på landets campingar? Och vart har campingägarna tänkt sig att husvagnsfolket ska ta vägen när dresskoden skärps i receptionen?

Det brukar vara lättare att skrämma bort de kunder man har, än att locka till sig nya.

Får vi gissa att konsulten som hittat på förslagen använder arvodet för en semesterresa – till Thailand.

Ingvar Persson

Den förre socialdemokratiska migrationsministern Jan O Karlsson tar i Dagens Nyheter till orda om den svenska migrationspolitiken.

Karlsson är stolt över att Sverige, till skillnad från resten av Europa, är öppet för arbetskraftsinvandring. Det är faktiskt inte så konstigt. När den nuvarande lagstiftningen lades fast för fem år sedan fanns det en bred politisk enighet om att öka möjligheterna för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring till Sverige.

Ändå ledde frågan till en politisk konflikt. Miljöpartiet bestämde sig nämligen för att tillsammans med de borgerliga partierna driva igenom en linje som demonstrativt blundade för fackliga varningar för lönediskriminering, ovärdiga arbetsvillkor och utnyttjande.

Nu skriver den förre socialdemokratiske ministern att han är stolt över regeringens och Miljöpartiets uppgörelse. Dessutom anser han att det nu är fackens ansvar att komma med förslag för att lösa de problem han trots allt ser.

De fackliga centralorganisationerna – både LO och TCO – har både när förslaget lämnades och senare försökt skicka konstruktiva förslag med sina varningar.

Ingen kan säga annat än att varningarna visat sig befogade.

Bärplockarnas situation skapar rubriker år efter år. Till höstens säsong har Migrationsverkets till sist bestämt sig för att skärpa villkoren på ett sätt som kanske hjälper.

Samtidigt visar allt fler rapporter – senast i LO-tidningen – att svenska arbetstillstånd är på väg att bli en handelsvara på den internationella marknaden för billig arbetskraft.

Ändå är det sannolikt bara toppen på ett isberg vi ser. Även om det främst handlar om avgränsade branscher kan obalansen på arbetsmarknaden snabbt hota hela systemet.

Det skulle vara klädsamt om företrädare för regeringen i alla fall ville lyssna. Nu är det precis tvärtom.

Medan de fackliga organisationerna i både ord och handlingar gör vad de kan för att upprätthålla anständiga villkor är regeringens ointresse monumentalt.

Dåvarande arbetsmarknadsministern Littorins fräcka hänvisning till LO:s ansvar när det gäller bärplockarna är något av en klassiker i branschen. Den nuvarande migrationsministern Billström brukar uttråkat tala om rötägg när människohandel kommer på tal.

För ministrarna tycks frågan om fusk och diskriminering på arbetsmarknaden vara ett slags ordningsproblem, alltför obetydligt att störa en hårt arbetande regering med.

En sådan regering är faktiskt inte mycket att vara stolt över, Jan O Karlsson.

Ingvar Persson

Friskolorna fördes in i det svenska undervisningssystemet som en frizon för pedagogisk utveckling, personligt engagemang och profilerad utbildning. Det var i alla fall så det oftast lät för tjugo år sedan när systemet skapades.

Föräldramedverkan, lärare med en mission och en liten skala.

Det är klart att det fanns invändningar, som att friskolorna överkompenserades och dessutom smet från ansvaret för elever med särskilda behov. Sedan dess har svensk skola gått kräftgång, i alla fall om vi ska döma av internationella jämförelser. Det har naturligtvis många orsaker. Nerskärningarna under 1990-talet, kommunernas oförmåga att styra sina skolor och läraryrkets vikande status är några.

Men frågan är om inte också friskolornas expansion är en del av förändringen. De blev nämligen inte någon begränsad frizon för pedagogisk utveckling. Friskolesektorn är i dag en etablerad, och lönsam, näringsverksamhet.

Aftonbladets skolgranskning berättar i dag om de riskkapitalister som just nu tar över allt mer av den svenska skolan. De är inte pedagoger, och deras engagemang i skolan handlar inte om undervisning, eller ens om barn. För kapitalister som Jonathan M. Nelson, Jacob Wallenberg och Johan Schøder handlar det om att tjäna pengar.

Och pengar tjänar de. Pengar som skulle ha gått till att förbättra undervisningen och höja resultaten.

Den som vill använda frågan om friskolornas vinster – eller utdelning – till en trollformel som i ett slag ska lösa den svenska skolans problem gör det alldeles för enkelt för sig. Men det vore ännu dummare att förneka att etableringsrätt, resursfördelning och segregation påverkar resultaten.

Eller att förneka att friskolorna, och de mäktiga ekonomiska krafter som nu styr allt mer av verksamheten, är en del av problemet.

Ingvar Persson

Två saker tycks alla vara eniga om efter sammanträdet i riksdagens arbetsmarknadsutskott i dag.

Dels att Sverigedemokraten Sven-Olof Sällström ställde sig bakom två rödgröna reservationer, och att ingen innan sammanträdet viste att han tänkte göra det.

Dels att regeringen nu kommer att tvingas skriva om de orimliga regler som kräver att den som blir arbetslös genast ska vara redo att byta yrkesbana, och att frågan om de deltidsarbetslösa måste utredas.

Sakfrågorna är faktiskt viktiga.

Regelskärpningarna i a-kassan sänker knappast arbetslösheten, och de kan till och med bidra till den kompetensbrist som just nu tonar upp som ett stort problem. TCO har visat att det är samhällsekonomiskt lönsamt att den som blir arbetslös får användning av sina kunskaper i nästa jobb, även om det innebär en något längre period i väntan.

När det gäller deltidsarbetslösheten har långtidsutredningen i en delrapport konstaterat att dagens regler hindrar människor från att arbeta, tvärt emot de slagord regeringsföreträdare brukar använda. Utskottets krav – att det alltid ska löna sig att arbeta – borde inte vara kontroversiellt.

Men det är det. Regeringspartierna håller fast vid sin linje att bestraffa sjuka och arbetslösa. I dag visade det sig att den inte har majoritet.

Så långt sakpolitiken.

Sedan kommer vi till frågan om Sverigedemokraterna, och om oppositionen haft ”överläggningar” med partiet inför beslutet i utskottet.

I praktiken verkar frågan handla om ifall Sällström klivit över tröskeln till Socialdemokraten Ylva Johanssons riksdagsrum oombedd, eller om Johansson uppmanat honom att ”hänga med”.

Att det inte förekommit några överläggningar i förväg är klart, liksom att Sällström bums kördes ut av Johansson. Klart är också att några moderata riksdagsledamöter gjort allt vad de kunnat för att få frågan att handla om Sverigedemokraterna, snarare än arbetslösheten. Och att de för en stund lyckades ganska bra med den saken.

I nio fall av tio röstar Sverigedemokraterna för regeringen. Det är grunden Fredrik Reinfeldt regerar på, och han ser det inte som något problem. Därför blir det lite fånigt när borgerligheten spelar upp en stor scen så snart det visar sig att regeringen saknar majoritet i riksdagen.

Att oppositionen skulle ge upp rimliga krav på en anständig behandling av arbetslösa bara därför att förslagen kan få stöd av Sverigedemokraterna är helt enkelt för dumt för att kommenteras.

Ingvar Persson

I vintras redovisade Rädda Barnen i en rapport att barnfattigdomen ökade år 2008. Då innebar det ett trendbrott, och rapporten väckte helt självklartstor uppmärksamhet. Ett anständigt samhälle borde inte tillåta fattigdom bland barnen.

Nu visar nya siffror att utvecklingen fortsätter.

Rapporten blev snabbt ett politiskt slagträ. Håkan Juholdt använde den i sitt tal till den socialdemokratiska kongressen, och moderata riksdagsledamöter har försökt använda barnfattigdomen som argument för jobbskatteavdraget. Ett tacksamt verktyg.

Statsminister Reinfeldt har för sin del suckat bekymrat, och försökt bagatellisera utvecklingen. Det är inte att undra på att mannen bakom Rädda Barnens rapport – professor Tapio Salonen – känner sig frustrerad.

– Jag önskar att jag i lugn och ro kunde få förklara, säger han till TT. Sanningen är i själva verket att antalet fattiga barn var större än i dag under den socialdemokratilska budgetsaneringen på 1990-talet, men också att trenden nu trots goda tider pekar på allt fler fattiga barn. Det visar siffror för försörjningsstöd, som är ett av de mått Rädda Barnen använt.

När klyftorna ökar och samhället drar sig tillbaka är det barnen som drabbas.

Barnfattigdomen förtjänar att bli mer än ett slagträ i den politiska debatten. Den handlar om verkliga familjer, och om alldeles riktiga barn. Och den handlar om graden av anständighet i samhället.

Ingvar Persson

Jag tänker inte recensera den politiska debatten om Anders Borgs vårproposition. Det kommer att göras på annan plats.

Men på en punkt kan jag inte tiga. Jag fruktar nämligen att jag sett inledningen till de närmaste årens stora politiska debatt – missmatchningen eller möjligen missmatchen. Tommy Waidelich svävade lite på den punkten.

Problemet är naturligtvis inte att den politiska debatten handlar om långtidsarbetslöshet, eller om att många arbetsgivare i dag har svårt att hitta den arbetskraft de behöver. Det är alldeles utmärkt om politiken diskuterar utbildning och aktiv arbetsmarknadspolitik, och det är nödvändigt att prata om ett arbetsliv som kräver allt men inte vill bidra med något.

De sakerna tillhör verkligen Sveriges stora problem. En opposition värd namnet måste kunna presentera en annan vision än regeringens själlösa försök att lösa alla problem med skattesänkningar och nya pålagor på sjuka och arbetslösa.

Men ordet missmatchningen. Det är ju så fult.

Svenskt Näringsliv har lanserat begreppet, och av direktörerna på Storgatan förväntar jag mig kanske inget annat än en lite fattig svengelska. Och det finns absolut ingen anledning att tro att de skulle rygga för det systemfixerade i begreppet.

Missmatchningen – eller missmatchen – handlar ju inte om människors möjligheter eller vilja att utvecklas. Den handlar om att systemet inte fungerar som det ska. Om suboptimering.

Men av en socialdemokratisk ekonomisk talesperson förväntar jag mig mer, även om han bara haft jobbet i två veckor.

Waidelich kunde ha talat om samhällets svek mot de arbetslösa, han kunde ha pratat om visionen om ett lärande arbetsliv, eller om de mänskliga och ekonomiska möjligheter som just nu försakas.

Och i stället…

Missmatchningen – eller möjligen missmatchen.

Det kommer att bli en dyster vår.

Ingvar Persson

LO-tidningen har sett ett utkast till nytt industriavtal. I sin nätupplaga berättar tidningen att det bland annat innehåller ett helt nytt system för slutbudsmedling, ännu ett sätt att göra upp utan varsel eller konflikt.

Det är kanske inte så kontroversiellt. Redan det avtal arbetsgivarna i Teknikföretagen lämnade efter förra lönerörelsen var konstruerat för att i det längsta undvika konflikter. På det hela taget fungerade det dessutom, i alla fall tills Teknikföretagen försökte spela ut olika fackliga organisationer mot varandra.

Besvärligare kan det nog bli att få förståelse för en annan del i det utkast LO-tidningen läst. Det handlar nämligen om att förhandlingsavtalet för industrin ska få företräde framför andra samarbeten. I klartext är det en kritik mot samordningen inom LO.

Arbetsgivarna gillar inte att de fackliga organisationerna samordnar sina krav. Det mer diskreta, men desto mer inflytelserika, samarbetet mellan arbetsgivarorganisationerna lär inte påverkas. Det blir inte lätt för avtalssekreterarna i IF Metall, Livs, GS och Pappers att förklara en sådan formulering för kollegorna i andra förbund. I synnerhet som utkastet till nytt Industriavtal dessutom påstås innehålla formuleringar om att just industrins uppgörelser ska utgöra ram för andra avtal.

Hur då, frågar jag mig?

Sanningen är ju att det är just samordningen inom LO – och i viss mån i Svenskt Näringsliv – som har garanterat att lönerna i den exportinriktade industrin fått utgöra norm för andra avtal.

Om det samarbetet bryts sönder måste det vara fritt fram för andra att kräva större påslag – om nödvändigt med konflikthot som påtryckningsmedel. Och det borde – hur man än ser på saken – inte ligga i industrins intresse.

Ingvar Persson

Islänningarna vill inte betala för kraschen i banken Icesave. Det tycks bli resultatet också efter den andra folkomröstningen i frågan.

Det handlar om 36 miljarder kronor som sparare i Nederländerna och Storbritannien förlorade när den groteskt uppblåsta isländska bankbranschen havererade i spåren av den internationella finanskrisen.

Nu skulle de drygt 300 000 islänningarna betala för en privat banks misslyckande. Men de vill alltså inte majoriteten av befolkningen.

Förmodligen är det ett dåligt beslut. Tvisten kommer att avgöras i domstol, och utfallet kan mycket väl bli dyrare för de isländska skattebetalarna. Dessutom kommer landet att få problem med internationella lån, och naturligtvis i förhandlingarna om ett medlemskap i EU.

Men det är ändå svårt att inte känna en smula med islänningarna. Precis som på så många andra håll har resultatet kortsiktighet och girighet hos några få blivit ett ansvar för många fler. Och i ett land med en befolkning som bara är något större än Malmös blir konsekvenserna verkligen orimliga.

Ingvar Persson