Inlägg av Ingvar Persson

Släkten är värst

Ulf Adelsohn får sparken från uppdraget som ordförande för SJ. Enligt SVT:s Rapport anser regeringen att det behövs en ny kraft på posten, och då får den gamle moderatledaren flytta på sig.

Det är kanske inte så konstigt. Tågtrafiken har varit något av regeringens sorgebarn, och den har redan kostat Åsa Torstensson jobbet som infrastrukturminister. Hennes efterträdare, Catharina Elmsäter-Svärd, har sannerligen inte haft det lätt. För strandsatta passagerare och pressade industrier blev den senaste vintern knappast bättre än den förra.

Principen en inställd konsert är också en konsert fungerade kanske för Ulf Lundell. Men när SJ i vintras försökte översätta idén till tågtrafik och löste sina problem genom att dra in avgångar var det många som fick nog.

Allt detta skulle mycket väl kunna vara skäl nog att låta Adelsohn gå. Problemet är bara att det i själva verket kan vara precis tvärtom.

Ulf Adelsohn har nämligen varken låtigt parti- eller familjelojalitet hindra honom från att säga som det är. Att järnvägen är i desperat behov av investeringar och att avregleringen av persontrafiken är ett illa underbyggt vågspel.

Nu får Ulf Adelsohn praktisera sin frispråkighet i exportrådets styrelse. Under tiden letar Catharina Elmsäter-Svärd och Peter Norman en efterträdare som sannolikt visar sig mer lyhörd för tidens politiska vindar. Och resenärerna förbereder sig för nästa gång trafiken ska haverera.

Ingvar Persson

Bilden av Sverige

På ytan handlar det om ett praktiskt betalningsmedel. Ett verktyg för att få vardagen att fungera och affärerna att rulla.

Ungefär på det sättet förklarar också Riksbanken den stora översyn av svenska mynt och sedlar som presenterades i dag. Pengarna ska bli lättare och mindre, för att rädda miljön. Och de ska finnas i fler valörer, för att slippa trassel i kassakön eller pressbyrån.

Det är förstås utmärkt, men det är bara en del av sanningen. För i själva verket finns det kanske inget annat som tydligare uttrycker en stats självuppfattning än de sedlar och mynt den ger ut. Gamla öststatssedlar fyllda av heroiska proletärer och industriromantik. Moderna Euro-sedlar, nästan blanka i sin ambition att uttrycka sval distans till medborgarna.

Och nu alltså de svenska sedlarna. Vi får vår Astrid Lindgren till sist. Något nobelpris blev det aldrig, men i alla fall en bild på den sedel vi kanske kommer att använda mest. Och Evert Taube, precis som i Melodikrysset eller en visafton en sommarkväll.

Och dessutom Greta Garbo, Ingemar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarsköld.

Vad säger det om hur Sverige vill uppfattas? Som ett land av kulturella giganter?

Ja kanske, men det finns nog en undermedveten tanke som är än viktigare för att förklara riksbanksfullmäktiges absolut enhälliga beslut. Sverige vill vara ett land som uppskattas av andra, som är nästan desperat i sin törst efter bekräftelse.

Alla de som valts ut att pryda våra sedlar – Evert Taube möjligen undantagen – har beundrats världen över. Personer som väckt respekt, och som därmed låtit sitt land låna en smula av den respekten.

Nu får de alltså bli ansikten på våra sedlar, som en bild av vad nationen Sverige vill vara.

Och på det hela taget är det kanske inte någon dålig bild.

Ingvar Persson

Det som inte får sägas

Jag noterar att granskningsnämnden för Radio och TV fällt ett inslag i Rapport från september förra året. Det handlade om lettiska kvinnor som resta till Sverige för att städa hemmen åt välbeställda barnfamiljer i Stockholms rikaste villaförorter, samtidigt som kvinnornas barn lämnades till släktingar i Lettland.

Granskningsnämnden tycker att Rapport kopplade samman barnens utsatta situation med Maud Olofssons Rut-avdrag.

Jag mins det där inslaget i Rapport, och det reportage i Uppdrag Granskning som det byggde på. Jag tro faktiskt att jag till och med skrev något om saken, och faktum är att Granskningsnämnden har alldeles rätt. Den som såg inslaget kunde knappast undgå att koppla samman det framväxande svenska tjänstesamhället med konsekvenserna för till exempel barn i andra länder.

Frågan är bara, vad är problemet?

Det finns ju ett samband. Om välavlönade svenska barnfamiljer tycker att de behöver skattesubventionerad hjälp i hemmet av lågavlönade kvinnor från andra länder så kommer det att få konsekvenser för dessa kvinnors barn.

Det längre reportaget i Uppdrag granskning friades, enligt nämnden för att det betonade sambanden med den ekonomiska krisen i Lettland. Det är också sant, och tydligen är den förklaringen lättare att svälja för granskningsnämndens ledamöter.

Kanske tycker nämndens ledamöter att det känns bättre om de slipper tänka på barnen när deras egen städhjälp kommer på besök.

Resultatet är i alla fall att vi nu fått papper på ett politiskt klimat där det inte ens är tillåtet att konstatera det uppenbara. Rut-samhället ser väldigt olika ut beroende på från vilken sida det betraktas.

Ingvar Persson

Varför så tyst – Maud Olofsson

I vanliga fall har näringsminister Maud Olofsson som bekant inget emot att lägga sig i det mesta. Centerledaren brukar ha starka åsikter.

Men när det gäller Vattenfall och de senaste skandalerna är det annorlunda. Avtalen upprättade under den tid Olofsson basade för de statliga bolagen, och enligt den dåvarande ledningen för Vattenfall har näringsdepartementet hele tiden varit informerat.

Ändå är Maud Olofsson nu mycket noga med att frågorna riktas till finansdepartementet och finansmarknadsminister Peter Norman, som tog över ansvaret för ledningen av de statliga bolagen efter valet.

En slutsats är att det ibland är skönt att lämna över politiskt ansvar.

En annan kanske att det var ganska klokt av Reinfeldt att flytta frågorna om de statliga företagen från Olofssons bord.

Ingvar Persson

Ekström lämnar Saco

I maj blir Saco:s ordförande Anna Ekström chef för Skolverket. Akademikerna får med andra ord söka sig en annan ordförande. Tills vidare blir det vice ordföranden Richard Malmbor som tar över.

Ekström kommer att saknas på Saco. Själv konstaterar hon att organisationen har vuxit under hennes år som ordförande. Och det i en tid när andra fackliga organisationer kämpar med sjunkande organisationsgrad och vikande medlemssiffror.

Det kan sägas att Ekström haft tidsandan och samhällsutvecklingen på sin sida. Utbildningsnivån stiger, precis som kraven i arbetslivet. Hon har dessutom faktiskt lyckats dra en del fördelar av regeringens angrepp på a-kassan. Saco:s medlemmar är de som förlorat minst, och akademikernas a-kassa den som vuxit mest, under de senaste turbulenta åren.

Som röst i samhällsdebatten har det i bland funnits anledning att irritera sig på Ekström. Hon har tagit uppdraget att företräda de mest utbildade och ofta mest privilegierade på allvar, och resultatet har inte sällan pekat mot större klyftor och mindre jämlikhet.

Men samtidigt kan ingen förneka att Ekström och Saco genom sina framgångar stärker den svenska samhällsmodellen. Facket som representant för löntagarna, organisationer som uttolkare av kollektiva intressen och ett civilt samhälle som formulerar krav och åsikter. Allt det där förutsätter starka organisationer, inte bara för LO-medlemmar eller lägre tjänstemän.

Ska den svenska modellen fungera måste också akademiker och specialister organisera sig. Och det har de gjort bakom Anna Ekström.

Skolverket får en drivande chef som är van att lyckas. Det kan vara precis vad den svenska skolan behöver just nu.

Ingvar Persson

Stresstest av kärnkraften – eller väljarna

Den svenska kärnkraften ska ”stresstestas”. Det bestämde kärnkraftsindustrin vid ett möte med Strålsäkerhetsmyndigheten.

Tanken är att ta reda på vad som händer på kärnkraftverken om till exempel strömmen försvinner eller om Sverige skulle drabbas av extremt väder. Hur blir det med kylningen, och hur klarar sig bassängerna för utbränt kärnbränsle.

Efter 40 år av kärnkraftsproduktion kan man tycka att det är dags att ställa dessa frågor. En del av svaren finns rimligen att hämta i rapporterna efter tillbudet på Forsmark sommaren 2006. Den gången var katastrofen inte långt borta.

Från början är stresstesterna ett initiativ från EU, men de svenska kärnkraftsverken är otåliga att komma i gång.

”Vi vill inte vänta” säger chefen på strålsäkerhetsmyndigheten, Ann-Louise Eksborg. Var det inte ett parti som använde en liknande paroll i valrörelsen?

Det partiet väntar fortfarande…

Ingvar Persson

Björklund är inte nöjd

”I dag är alla nöjda”, skrev jag alldeles nyss om beslutet att sätta in en mindre svensk flygstyrka i bevakningen av flygförbudszonen över Libyen. Det borde jag kanske inte ha gjort.

När jag skrev alla hade nämligen inte räknat med Jan Björklunds stridsrop från officersmässen. Naturligtvis är Folkpartiledaren missnöjd.

Socialdemokraterna ”vågar inte”, och att bevaka en flygförbudszon är inte uppgift nog för morske män från det svenska försvaret.

”Det finns inte så många libyska stridsflygplan kvar”, klagar Björklund.

Så är det naturligtvis, och precis som den libyska civilbefolkningen borde Björklund vara glad över att det libyska flygvapnet inte längre kan bomba människor för att de vågar trotsa diktatorn.

Ingvar Persson

I dag är alla nöjda

Sverige kommer att delta i den FN-sanktionerade operationen i Libyen. I dag fattade ett extrainsatt regeringssammanträde beslut om en proposition, och att döma av partiernas reaktioner kommer riksdagsbehandlingen inte att skapa några problem.

Åtta Gripenplan, ett Herkulesplan för tankning och ett spaningsplan ska ingå i den svenska styrkan.

Till skillnad från tidigare kan regeringen inte anklagas för att ha släpat fötterna efter sig. Under den Nordafrikanska frihetsvåren har utrikesminister Carl Bildt och statsminister Reinfeldt helst duckat, men när den formella frågan om trupper kom från Nato fattades beslutet snabbt.

Det är bra.

De svenska flygplanen kommer inte att ha mandat att angripa mål på marken. De ska alltså övervaka en flygförbudszon vars viktigaste syfte redan fullgjorts. Det libyska flygvapnets har knappast längre någon betydelse för inbördeskrigets utgång.

Ändå kan den svenska regeringen, och de riksdagsledamöter som ska fatta det avgörande beslutet, dra en liten suck av lättnad. Ett rent övervakningsuppdrag ligger med god marginal inom det mandat trupperna fått av FN. Det kan vara viktigt när angreppen mot Gaddafis styrkor nu ifrågasätts, till exempel av ryska diplomater.

Framför allt bör dock Reinfeldt kunna räkna med ett i det närmaste fullständigt stöd för aktionen i riksdagen. Det är viktigt, inte minst om något skulle gå fel.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit skeptiska till svenska angrepp mot markmål. Nu slipper partierna motsätta sig en insats för att stödja ett folkligt uppror som alla i grunden vill stödja. Det innebär antagligen en lättnad.

För dagen är alla sannolikt nöjda. Frågan är hur det kommer att se ut om tre månader, när insatsen enligt planerna ska vara avslutad.

Krig går sällan som beslutsfattarna tänkt sig, och det är långt i från säkert att den svenska flygvapeninsatsen kommer att följa planerna i dagens proposition.

Men alternativet – att vägra delta när FN uppmanat världssamfundet att skydda civila – är inget riktigt alternativ.

Ingvar Persson

Väl förrättat värv

När chefer och politiker skickar ut pressmeddelanden om att det slutar för att få tid för familjen är det i vanliga fall ingen som tror dem. Makthavare fungerar inte på det sättet.

Tid för familjen brukar vara en omskrivning för att de fått sparken.

Men när Saab-chefen Jan Åke Jonsson säger att de senaste tre åren varit ”väldigt krävande” finns det liksom ingen som kan tvivla på att han talar sanning. De anställdas kamp för det lilla bilmärket från Trollhättan har trotsat det mesta i modern svensk industrihistoria, och i centrum har hela tiden Jonsson stått.

”Den mest respekterade ledare jag någonsin träffat”, säger Saab nye ägare Victor Muller om Jonsson.

För bara ett drygt år sedan hyllades de tillsammans nästan som rockstjärnor när frigörelsen från GM till sist blev klar.

Saab hade trotsat nedläggningsbesked, både från Detroit och Stockholm. Hur det kommer att gå i framtiden är ännu oklart, men företaget och de anställda har fått ännu en möjlighet. Och till stor del är det Jonssons verk.

I dag beklagas hans avgång av de fackliga organisationerna. ”Tråkigt”, säger IF Metalls Håkan Skött. ”Vi kommer att sakna honom”, säger Unionens Anette Hellgren.

Samtidigt förklarar de både att de förstår och respekterar beslutet. Den respekten har Jan Åke Jonsson arbetat ihop.

För en gångs skull finns det faktiskt anledning att tro en chef som säger att han slutar för att få tid för annat i livet.

Ingvar Persson

Inte för export

I samband med den socialdemokratiska kongressen har partiet tillsammans med Palmecentret bjudit in ett tjugotal internationella gäster. Sådan är traditionen.

Bland besökarna finns representanter för palestinska Al Fatah, sydafrikanska ANC och det socialdemokratiska partiet i Bosnien, för att nämna några.

Gästerna ska bland annat studera hur det går till att utveckla politik och ordna kongresser i den svenska socialdemokratin. En nyckelroll kommer enligt pressmeddelandet valberedningen att spela. Två av ledamöterna ska tala inför de internationella gästerna.

Det kan nog bli lärorikt, även om det inte är säkert att erfarenheterna från de senaste månaderna förtjänar att exporteras.

Men med tanke på vilka problem Berit Andnor och de andra i valberedningen har haft att enas om partiledarkandidat är det nog tur att Sverige inte bär på en historia av inbördeskrig.

Ingvar Persson

Sida 35 av 51