Det är fyra år sedan Harry Rantakyrö blev något av en rikskändis. Som stridbar ordförande i gruvtolvan stod han mitt i en djupt symbolisk strejk, riktad både mot företagets övervinster och facket flathet.

När andra anade revolutionsstämning från 1969 summerade Rantakyrö situationen. Ett tecken på frustaration, sa han om aktionen.

Rantakyrö har flyttat från Kiruna, hem till Tornedalen. Nu byter han dessutom sida. Den forne fackledaren ska arbeta med personalfrågor åt det kanadensiska gruvföretaget Northland Resources i som öppnar gruvbrytning i Pajala.

Bolaget beskriver det som en drömvärvning, och det kan det nog vara.

Den svenska gruvbranschen växer nämligen så det knakar. Från Pajala i norr till Bergslagen och Dannemora i söder öppnas gamla och nya gruvor, och expansionen bara fortsätter. Orsaken är höga malmpriser, och förklaringen finns att hämta i den ekonomiska expansionen i länder som Kina, Indien och Brasilien.

När miljarder människor får råd att handla behövs det metall, och malmen ligger där den alltid legat. I Bergslagen och i Norrland.

Svårigheten är inte att hitta brytvärda tillgångar. Kanske inte ens att få fram det kapital som krävs. Den trånga sektorn för svensk gruvnäring kan mycket väl visa sig bli arbetskraft.

För någon månad sedan fanns i hela landet ett 60-tal personer som sökte jobb i gruvbranschen. Samtidigt skulle bara planerna på nya gruvor i Ludvikafältet kunna skapa ett 1000-tal jobb på några års sikt, de flesta kvalificerade.

Det kommer att bli dragkamp om arbetskraften. Den som vill behålla sina anställda lär få anstränga sig för att skapa ett bra samarbetsklimat.

Det ligger – som Rantakyrö uttrycker det i Svenska Dagbladet – ekonomi i det.

Då skadar det inte att ha en gammal fackledare på sin sida.

Ingvar Persson

Det är inte mycket som gått Andreas Carlgrens väg i vargfrågan. Vid det här laget är det nästan tröttsamt att behöva upprepa listan på alla haverier.

Det första beslutet om licensjakt kom bara någon månad innan jakten skulle börja. Och nar jakten väl genomförts på det sätt Naturvårdsverket bestämt blev kritiken massiv. Och ministern slöt upp i kören, i praktiken i opposition mot sin egen politik.

Årets jakt blev inte mindre kontroversiell bland djurvännerna, och dessutom retade myndigheterna upp jägarkåren genom att minska kvoten trots att antalet djur sannolikt är minst lika stort som för ett år sedan.

Efteråt slog Carlgren fast att det redan till våren skulle planteras ut valpar från svenska djurparker. Att parkerna inte tänkte släppa till några valpar eftersom metoderna är alltför outvecklade var det kanske ingen som berättat för Carlgren. Han kan inte ha blivit gladare när svårigheterna att flytta vuxna vargar från Finland radat upp sig under vintern.

EU-kommissionen har fått halvdanna svar på sina frågor, och unionen lär inte släppa frågan om de svenska vargarna. Det har varit en golgatavandring för en minister som så gärna vill bli uppskattad, både i miljörörelsen och bland folket på den landsbygd hans parti en gång representerade. Därför måste dagens nyhet ha kommit som en lisa för Carlgren.

Länsstyrelsen i Örebro har lyckats fånga den invandrade varg som sedan en tid kalasat på renar från Tassåsens sameby i Jämtland. Och inte nog med det. Vargen släpptes i måndags ut på hemlig plats i Kilsbergen.

Mycket återstår innan den nya vargtiken bidrar till stammen. Farorna är hur många som helst, och hon lär inte stanna kvar där länsstyrelsen har släppt henne. I värsta fall lockar renaren i Jämtland fortfarande. men förhoppningsvis får Sverige ännu en ”genetiskt värdefull” varg.

Men en sak är i alla fall klar redan i dag. Carlgren har äntligen en flyttad varg att peka på, och för en pressad miljöminister är det ingen liten sak.

Ingvar Persson

De senaste månaderna har det sannerligen inte saknats exempel på hur personer som fastnat i jobb- och utvecklingsgarantins fas 3 far illa. Tidningar och TV har kunnat berätta om meningslösa arbetsuppgifter, om gratisarbete och i en del fall om livsfarliga arbetsmiljöer.

Det är egentligen bara en sak som fattats. Kraftfulla reaktioner från fackligt håll, och kanske är det inte så konstigt. De fackliga organisationerna är byggda för att företräda anställdas rättigheter, och den som finns i fas 3 hamnar lätt i en gråzon.

Precis det noterar det regionala skyddsombudet Glenn Bergenstoff på Dagens Arbetes hemsida. Bergenstoff tycker att skyddsombudsorganisationen borde användas för att kartlägga och besöka alla LO-medlemmar som finns i fas 3. Och han tycker dessutom att LO-förbunden borde samarbeta för att klara uppgiften.

Det är en riktigt intressant tanke. På stora delar av arbetsmarknaden kämpar facken i motvind, och det beror inte bara på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Tillfälliga anställningar, entreprenörskedjor och inhyrningar har förändrat den gamla bilden av arbetsplatsen och arbetet.

En samlad fackföreningsrörelse skulle kanske kunna möta den utmaningen, och det är precis dit skyddsombudet Glenn Bergenstoff förslag pekar. Det är spännande.

Ingvar Persson

De svenska storföretagen är just nu rekordlönsamma. Det konstaterar fackförbundet Unionen som gått igenom resultatet för de 25 största svenska bolagen.

Pressade kostnader efter krisen och stigande försäljning är förklaringen. Resultatet, en vinstmarginal på över 14 procent. Betydligt bättre än åren innan den stora industrikrisen.

Löntagarna betalade ett högt pris under krisåren. Bara i de största bolagen försvann 15 000 arbeten, och sammantaget förlorade omkring 100 000 svenska industriarbetare sitt jobb. Dessutom accepterade många, många krisuppgörelser och uppskjutna löneökningar och kortare arbetstid.

När nu bolagen gör rekordvinster är det dags att betala tillbaka. Det handlar om investeringar för nya jobb och ökad konkurrenskraft. Men också om att löntagarna faktiskt har rätt till en del av de vinster de arbetar ihop.

Det kan bli en intressant avtalsrörelse till hösten.

Ingvar Persson

I morgon är det dags igen. I skuggan av världsdramatiken ska den svenska riksdagen rösta om ett stopp för regeringens planer på att sälja ut statliga företag. Det handlar i första hand om SBAB, Posten och Telia Sonera. Riksdagen deklarerar dessutom att Vattenfall också i fortsättningen ska vara helstatligt.

Under den förra mandatperioden gav riksdagens majoritet regeringen grönt ljus för försäljningen. Men den majoriteten finns inte längre. I näringsutskottet har alla oppositionspartier – alltså även Sverigedemokraterna – röstat för att staten ska behålla aktierna.

Det borde betyda att saken är avgjord. Den politiskt motiverade utförsäljningen av svenska folkets tillgångar får göra halt.

En sak återstår dock, själva omröstningen. Oppositionen har nämligen misslyckats förr. Och det även med förslag som faktiskt borde ha en majoritet bakom sig i riksdagen. Riksdagsledamöter har tryckt på fel knappar, varit på toaletten eller handlat julklappar.

Men framför allt är det kvittningssystemet som inte fungerat. Ledamöter har varit frånvarande när de skulle ha varit närvarande, och de har varit på plats när de borde ha hållit sig borta.

Resultatet blir att lagar som styr människors liv inte reflekterar vad de folkvalda tycker. Det urholkar demokratin, och respekten för riksdagen.

I morgon kommer det att råda kvittningsförbud i riksdagen. Det är bara för ledamöterna att infinna sig i kammaren. Det är begripligt. Ett kvittningssystem som inte fungerar är sämre än ingen kvittning alls.

Men att avskaffa kvittningen är faktiskt ingen långsiktig lösning, och det är inget sätt att göra riksdagsbesluten mer förutsägbara. Det kan inte vara meningen att landets lagar eller framtiden för statliga företag ska avgöras av vilka riksdagsledamöter som är sjuka eller borta av andra skäl.

Partierna måste helt enkelt få kvittningen att fungera.

Ingvar Persson

Det är klart att turerna kring det socialdemokratiska ordförandevalet är sorgliga. Men ett och annat minnesvärt citat blir i alla fall resultatet. Låt mig ta några exempel ur dagens TT-telegram.

”Problemet är att vi kan få vem som helst” klagar Tvärdragsredaktören Daniel Suhonen som är kongressombud från Stockholm. För säkerhets skull förklarar Suhonen att han inte är säker på att han är ”beredd att stödja vem som helst”.

Björn Fries från Blekingen tycker sig ana ett ”schackrande mellan olika distrikt”. Det tycker han genuint illa om och efterlyser större öppenhet. Frågan är väl om köpslåendet skulle bli mer smakfullt om det genomfördes öppet?

Stig Malm – en gång ordförande i LO- talar – hävdar att partiledarvalet sker som om ”vi fortfarande är starkt knutna till Sovjetunione

Fortfarande?

På Malms tid handlade det väl för LO:s del snarare om samarbete med IB för att registrera kommunister. Malm säger också att han aldrig varit med om ”sådant apspel” under sina år.

Anna-Greta Lejon – också hon kongressombud – tycker inte att cirkusen är rolig. Och då har Lejon ändå varit chef på Skansen.

Kongressen om en dryg vecka kan bli en livlig affär.

Ingvar Persson

Stjärnkocken Erik Videgård har drabbats av cancer, och han har drabbats av det nya tuffa Sverige. Den historia han berättar i dagens Aftonbladet är naturligtvis unik, men grundtonen är dessvärre precis den vi tvingats vänja oss vid.

Enligt Försäkringskassans uppfattning har Erik Videgård visserligen rätt till sjukpenning, men dessvärre anser kassan inte att det betyder att han ska få några pengar. Enligt myndigheternas noteringar är det för länge sedan han slutade sin senaste anställning.

Att Videgård har en annan uppfattning spelar ingen roll.

Trygghetssystemen ska ge just trygghet. Vi ska kunna lita på ett det finns ett skyddsnät den dag vi till exempel drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Den tryggheten är något alla har glädje av – också den som arbetar, som statsministern brukar säga

För samhället är det en väldig vinst.

Men det är inte tryggheten som stått i centrum för det senaste årtiondets debatt om sjukförsäkringen eller a-kassan. I stället har diskussionen präglats av ord som överutnyttjande och utanförskap. Och av en allmän misstänksamhet där alla människor tycks betraktas som potentiella fuskare.

De senaste fyra åren har allt det där exploderat. Det är det som är det nya tuffa Sverige, som Aftonbladet gång på gång kunnat berätta om.

Statsministern brukar tala om lyhördhet, men i nästa andetag försvarar han alltid politiken. Ett budskap som lydigt upprepas av den nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson. Nu ska det bli lättare att överklaga, men knappast lättare att få rätt.

Att bli sjuk eller arbetslös ska kosta. I statsministerns värld gör det människor arbetsamma och friska.

Offren är naturligtvis i första hand sådana som Erik Videgård – sjuka eller arbetslösa som tvingas inse att den trygghet ett välfärdssamhälle borde kunna erbjuda faktiskt inte finns. Men i förlängningen är faktiskt också statsministerns arbetande Sverige förlorare.

Varje ny artikel, varje nytt inslag eller varje ny rapport som avslöjar att trygghetssystemen inte fungerar påminner oss nämligen om en sak. Vi kan aldrig, aldrig känna oss trygga. För vad statsministern än tror kan vi nämligen alla förlora jobbet, eller bli sjuka.

Ingvar Persson

Den svenska ekonomin kan beskrivas på olika sätt. I rekordtermer, som i dagens rubriker efter gårdagens tillväxtsiffror. Jobben, konsumtionen och exporten kommer tillbaka.

Men ekonomin kan också beskrivas på ett annat sätt, som i dagens siffror från Socialstyrelsen. De visar nämligen att kommunernas socialbidragsutbetalningar fortsätter att öka.

Den viktigaste förklaringen är ungdomsarbetslösheten. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting är nästan vart fjärde hushåll som får socialbidrag unga, och nästan nio procent av ungdomarna mellan 18 och 25 måste gå till socialkontoret.

I de flesta fall handlar det om arbetslöshet, och bara om arbetslöshet.

Villkoren i a-kassan gör att mindre än hälften av de arbetslösa i dag har rätt till ersättning. Och hårdast drabbas ungdomar. Samtidigt har en aktiv arbetsmarknadspolitik och utbildningsinsatser ersatts av breda och ineffektiva subventioner till låglönebranscher.

Resultatet syns på landets socialkontor, och i de kommunala utgifterna för socialbidrag.

Tydligare kan inte regeringens misslyckande beskrivas.

Ingvar Persson

Fackförbundet Byggnads vårdar inte de kollektivavtal som träffas för utländska arbetare.Det skriver Gints Kaplers i dag på Aftonbladets debattsida.

Kaplers har själv arbetet som tolk åt Byggnads under fem år. Under den tiden har han fått bevis för hur utländska byggnadsarbetare luras på sina rättigheter, utan att facket reagerat.

”De var rädda för ett nytt Laval-fall”, skriver Kaplers.

Antagligen har han rätt. Sanningen är ju att facket redan innan Laval fick mycket stryk för sina försiktiga försök att reglera villkoren för utländska arbetare. Och det som hänt efteråt ska vi inte tala om.Samma tvehågsenhet har gått igen, i debatten om bärplockarna och på restauranger, för att ta två exempel. De fackliga organisationerna har försökt väcka opinion, men i praktiken ofta stått handfallna inför de avgrunder som öppnat sig på arbetsmarknaden.

Från politiskt håll har det inte funnits något stöd att hämta. Littorin och Billström har ogenerat slagit i från sig, samtidigt som de bit för bit gjort det fackliga arbetet allt svårare.

Grundtanken bakom den nordiska arbetsmarknadsmodellen är att parterna själva, utan politisk inblandning, skapar och upprätthåller villkoren på arbetsmarknaden. Det fungerar så länge nästan alla omfattas, och så länge avtalen i praktiken är norm för hela arbetsmarknaden.

Just det är på väg att rämna. De vita fläckarna, där facket i praktiken saknar inflytande och där arbetsgivarna är ointresserade av ordning och reda, tycks bli allt större. Och varje nytt avslöjande av ovärdiga villkor undergräver förtroendet för parternas möjligheter att upprätthålla anständigheten på arbetsmarknaden.

Det är möjligt att utvecklingen kan brytas, att det faktiskt går att återupprätta den nordiska modell som alla säger sig värna. Men då krävs inte bara ändå större satsningar från de fackliga organisationerna. Också arbetsgivarorganisationerna måste på allvar engagera sig för att väna avtalen.

Men framför allt behövs kanske ett politiskt engagemang för att parterna ska få förutsättningar att försvara modellen. Annars kommer politikerna snart sitta där med kraven på statliga löneregler, och en statlig lönepolis.

Och det är det ju ingen som säger sig vilja.

Ingvar Persson

I fredags skrev jag om förändringarna inom bilindustrin. Volvos expansionsplaner i Kina, Saab:s ettårsfirande som självständigt bolag. Finanskrisen har förändrat världen, och effekterna blir inte alltid de vi väntar oss.

I går kom ännu ett exempel. Järnmalmsbrytningen i Dannemora återupptas. Ägarna till gruvan i Uppland satsar 760 miljoner för att brytningen ska komma i gång redan om ett år.

Och naturligtvis är det efterfrågan från Asien som ligger bakom beslutet, precis som den efterfrågan är grunden för LKAB:s rekordvinster och för planerna på att starta andra Mellansvenska gruvor. När Kina – och Indien – ska växa behövs det stål, och malmen finns där den alltid funnits. I Bergslagen.

Gruvnäring som svar på globaliseringens utmaningar? Det är en aspekt som aldrig riktigt brukar få plats i den ”globaliseringskritiska” vänsterns analys. Och några gruvor i Uppland, Västmanland eller Dalarna ryms definitivt inte i högerns postindustriella tjänstevision.

I verkligheten finns de däremot, precis som framgångsrika verkstadsföretag och sågverk som lyckas på exportmarknaden. Och så småningom kommer det kanske också att påverka det politiska samtalet om globaliseringen.

Ingvar Persson