Alla, precis alla, inser att arbetslivet kommer att behöva ungdomar. Demografin talar sitt tydliga språk. Någon måste försörja en allt äldre nation.

Det borde innebära att unga människor välkomnades på arbetsmarknaden. Att chefer och arbetsgivare ansträngde sig för att erbjuda goda villkor, och en långsiktig relation.

I verkligheten tycks det vara precis tvärtom. Kvällens reportage om Rebecca i SVT:s Dokument Inifrån förmedlar dessvärre en bild av hur många unga människor behandlas.

I TV-programmet beskrivs hur anställda på hamburgerrestaurangen McDonalds tvingar unga anställda att ta obetald ”rast” när kunderna inte är tillräckligt många. Den som protesterar bestraffas.

Det är naturligtvis inte en anställningsform som ska förekomma. Ändå är den vanlig, till exempel i restaurangbranschen. Och osäkra, kortvariga och tillfälliga anställningar är vardag för väldigt många unga, också när villkoren är bättre än de Dokument Inifrån kunde berätta om.

Det skapar ekonomisk osäkerhet, det innebär rättslöshet och det skadar på sikt hela den svenska ekonomin.

Det är otryggheten, inte den överdrivna tryggheten, som är problemet på den svenska arbetsmarknaden. Att den insikten ska ha så svårt att tränga in i den politiska debatten.

Ingvar Persson

Finansmarknadsminister Peter Norman har det inte så lätt. I ekots lördagsintervju försökte han verkligen låta som en politiker, men det fungerar inte riktigt.

Att försvara en kärnkraftschefs bonus med att han inte hanterar ”risk” kräver sin man.

Orutinen lyser igenom hos Anders Borgs kompis.

Norman försöker dock göra sin bristande politiska rutin till en fördel. Som han gärna påpekar har han faktiskt erfarenhet av den finansbransch han nu bevakar.

Den tanken öppnar helt nya perspektiv. Med samma argument borde arbetsmarknadsministern ha erfarenhet av Fas 3. Och socialministern skulle nog ha arbetat nattskift på akutintaget.

Näringsministern kunde ha byggt – eller kanske sålt – bilar, och kommunikationsministern ha kört tåg. När det gäller justitieministern är det en öppen fråga på vilken sida av lagen hon eller han skulle rekryteras.

Om vi tar Norman på allvar har Fredrik Reinfeldt en hel del att fundera på.

Ingvar Persson

Den här veckan har Saab i Trollhättan firat Independens Day med tårta och stort kallas. Företagets ägare, Victor Muller har dessutom städat upp i sina privata affärer. Den lilla sportbilstillverkaren Spyker har sålts till den ryska kompanjonen Vladimir Antonov, som ändå stått för pengarna.

Nu ska all kraft läggas på att utveckla Saab.

Dessutom lanserar Volvo PV och de nya kinesiska ägarna i Geely sina planer på en massiv satsning i Kina. I Peking berättade Volvochefen Stefan Jacoby att Volvo siktar på 200 000 sålda bilar i Kina, om bara fyra år. Vägen dit består av en, eller möjligen två, nya fabriker, en massiv satsning på återförsäljarnätet och ett utvecklingscentrum i Shanghai.

Däremot kommer företaget att investera i nya produkter. Upp till 70 miljarder kronor de kommande fem åren är den siffra som nämns.

Volvo ska bli lyxigare och ett än mer globalt bilmärke.

”En tiger som ska släppas loss”, deklarerade styrelseordföranden Li Shufu.

Det är faktiskt svårt att förstå att det bara är ett år sedan alla viktiga beslut om den svenska bilindustrins framtid faktiskt fattades i Detroit. Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund hade klippkort på flyget över Atlanten. Svenska journalister pressade redan plågade amerikanska bildirektörer på besked, framför allt om Saab.

Nu är det alltså 400 journalister på Volvos presskonferens, i Peking.

Om det är någon som tvivlar på att finanskrisen ritat om den ekonomiska världskartan är det svårt att hitta en bättre bild.

Men dagens presskonferens skulle också kunna illustrera något annat. Globaliseringen betyder inte att den klassiska basen för ekonomin förlorar i betydelse, även om det är precis vad många experter har förespått.

Volvos planer på expansion i Kina betyder inte att verksamheten i Göteborg eller Gent kommer att minska, i vart fall inte nu. Förverkligas planerna på nya modeller borde det till och med kunna bli tvärtom.

Den asiatiska marknaden – inte minst Kina – har gjort att många svenska verkstadsföretag tagit sig ur krisen fortare än någon kunnat ana. Efterfrågan på råvaror är fortsatt stark. LKAB gjorde en rekordvinst förra året, och planerna på att återuppta brytningen i de Mellansvenska gruvorna rullar vidare.

I dag berättar också trävarubranschen hur svenska sågverk siktar in sig på den kinesiska marknaden.

”Marknaden i Kina är så stor att den räcker till alla”, säger Ulf Bergkvist från sågverksföretaget Bergkvist-Insjön till TT.

Sågverk i Dalarna som globaliseringens vinnare…

Det kanske är dags för en lite annorlunda diskussion om Sveriges plats i en ny ekonomisk världsordning.

Ingvar Persson

I Trollhättan äter man tårta i dag, 372 stycken enligt TT. Det är ettårsdagen av Saab:s självständighet som firas. Bolagsledningen kallar det med en blinkning till Detroit för Independence Day.

Det låter som man planerat en tradition, så frågan är naturligtvis; kommer Saab att fira fler självständighetsdagar i Trollhättan?

Jag vet verkligen inte. Bilbranschen är kanske den tuffaste som finns, och att ett bilmärke skulle kunna ta sig tillbaka efter något sådant som Saab gått igenom fanns inte på kartan för ett och ett halvt år sedan. Det har varit en tuff resa, och det kommer att fortsätta att vara en tuff resa.

Vad jag däremot vet är att fabriken i Trollhättan faktiskt producerar bilar. Jag vet att den nya 9:5:an syns på gatorna och att människor får sina lönecheckar från företaget. Det skulle aldrig ha hänt om de anställda och ledningen för Saab hade lyssnat på Maud Olofsson och alla andra som gång på gång lagt ner bilmärket.

Jag vet också att berättelsen om hur Saab räddades av entusiastiska bilägare, okuvliga anställda och en oförtröttlig företagsledning med Vd:n Jan Åke Jonsson i spetsen tillhör det mest dramatiska i svensk industrihistoria.

Svenska Dagbladets Jonas Fröberg har fångat historien i boken ”Kampen om Saab”. Den hade kunnat vara en thriller.

Om berättelsen varit påhittad skulle vi ha talat om hjältedåd och ”mirakel”.

Saab har kort sagt anledning att fira, och det alldeles oavsett vad framtiden för med sig. Redan det som hänt är ett bevis på vad målmedvetenhet och sammanhållning kan åstadkomma, också i en värld av multinationella koncerner, centerpartistiska näringsministrar och benhårda börskrav.

Kort sagt, grattis Saab.

Ingvar Persson

Miljardvinster för elbolagen och rekordräkningar för konsumenterna är en provocerande kombination. Det är klart att ingen politiker med självbevarelsedrift kan försvara en sådan ordning. Det är därför de svarar som de gör i Aftonbladet enkät. Ändå är frågan vad de politiska partiernas löften egentligen är värda.

På en marknad sätts priset av den sist producerade enheten. Det är en av marknadsekonomins grundläggande lagar. På elmarknaden innebär det att inget vinstdrivande bolag sätter i gång olje- eller kolkraftverk om inte priset täcker produktionskostnaderna.

På köpet drivs priset på all den el som produceras av vattenkraft, kärnkraft och andra etablerade former upp, liksom vinsterna i kraftbolagen.

Det kan de politiska partierna inte göra särskilt mycket åt. I alla fall inte så länge kraftmarknaden betraktas som en marknad bland alla andra.

Vad partierna däremot kan göra är att föra en politik som faktiskt gör det möjligt att genomföra de besparingar som Maud Olofsson brukar tala om. Det hjälper inte i vinter, men på lång sikt är sparsamhet antagligen den enda vägen att hantera energipriserna.

Men partierna kan faktiskt också ifrågasätta om elmarknaden ska fungera som marknaden för till exempel tandkräm. Det är inte självklart att elbolagens vinster faktiskt också är vinster för samhället.

I så fall kan framför allt regeringspartierna slå fast att det inte är aktuellt att sälja Vattenfall. Företaget skulle nämligen kunna vara ett avgörande verktyg för att få den svenska elmarknaden att fungera – för konsumenterna.

Det förutsätter å andra sidan att företaget får det uppdraget. Då handlar det inte om att växa i polsk kolkraft, eller i holländska elnät. Det handlar inte om att investera i tysk kärnkraft, eller att försöka dominera den finländska marknaden.

Vattenfalls vinster bör stanna hos svenska elkonsumenter, eller i vart fall hos svenska skattebetalare.

Det är ett löfte de politiska partierna faktiskt skulle kunna ge.

Ingvar Persson

Jag såg att Sanna Rayman tycker att jag missförstår henne. Det har hon antagligen rätt i. Problemet är bara att jag också tycker att Rayman missförstår mig, och risken är ju att hon inte är ensam.

Låt mig alltså förtydliga mig på ett par punkter.

Jag har till exempel svårt att förstå hur Svenskt Näringslivs kampanj för att tillåta utländska företag att konkurrera med lägre löner gynnar organisationens medlemmar, som ju måste betala enligt avtal.

Däremot har jag lättare att förstå hur samma kampanj passar in i den marknadsfundamentalism som präglar delar av borgerligheten.

Men det viktigaste är faktiskt att jag anser att Sanna Rayman har rätt när hon ifrågasätter dagens likhetstecken mellan Socialdemokrati och LO. Den sortens lojalitet fungerar inte längre, och dessutom lönas den dåligt.

Jag anser – precis som jag skrivit tidigare – att fackets politiska engagemang behöver finna nya former. Och det viktigaste är att varje samarbete måste ta sin utgångspunkt i medlemmarnas vardag.

Personligen tror jag att det går att förena med band mellan LO och Socialdemokratin, inte minst för att det gör rekryteringen av politiker bredare. Men det går inte att förena med dagens lojala anpassning.

På den punkten har Sanna Rayman rätt, hur motvilligt jag än skriver ut den saken.

Ingvar Persson

Jag noterar att kollegan på konservativa Svenska Dagbladet, Sanna Rayman, har varit på besök i LO-borgen för att tala om opinionsbildning. Och faktum är att hon har några riktigt intressanta reflektioner.

I dagens tidning förvånar sig nämligen Rayman över att samtalet inte handlade om hur facken skulle informera. Snarare blev det en diskussion om den nyss avslutade valrörelsen, med sitt mindre lyckade resultat för socialdemokraterna.

”Att LO inte förmår skilja sig själv från Socialdemokratin är ett perspektiv som aldrig problematiseras”, skriver Rayman.

Jag vill inte ifrågasätta en kollegas motiv, men det är klart att någon skulle kunna fråga sig när Svenska Dagbladet ifrågasatt Svenskt Näringslivs aktivistiska ambitioner i politiken. Det är ju inte alltid som det går att spåra den praktiska nyttan för landets företag i de politiska utspelen från Storgatan.

Men det hör inte riktigt hit. Det är mer spännande att det Rayman reagerar på ju faktiskt är en spegel av ett klassisk borgerlig schablonbild av facket. Carl B Hamilton är knappast ensam om att enbart betrakta LO som en avdelning inom socialdemokratin.

Och faktum är ju att det, i alla fall i vissa delar av LO-fackens ledning, finns en motsvarande bild. Och att den bilden dessutom förekommer i det socialdemokratiska partiet. Hur ska man annars förklara att ledande socialdemokrater på fullt allvar ansåg att LO borde byta ordförande, för att underlätta partiets propagandaarbete?

Jag tror inte att det skulle vara bra att bryta upp det som kallas facklig politisk samverkan. Priset skulle bli högt, inte minst för demokratin. Samarbetet mellan LO och socialdemokratin har trots allt gjort att det i den svenska politiken finns ovanligt många människor med alldeles vardagliga erfarenheter, och det är bra.

Men det betyder ju inte att det fackliga intresset nödvändigtvis måste innebära partipolitisk lojalitet. Snarare lojalitet med medlemmarnas vardag och verklighet.

Dessutom finns det nog en annan utmaning för de fackliga organisationerna, att bygga sin egen organisation för framtiden. Och där räcker det nog varken med pigga affischkampanjer eller ens påkostade tankesmedjor. Där är det nog bara klassiskt organisationsjobb och långsiktigt bildningsarbete som bär.

Fungerar det lär det fackliga inflytandet i politiken bestå, också i framtiden.

Ingvar Persson

Det finns en grundtanke bakom den jobbpolitik som förts de senaste fyra och ett halvt åren. Lägre skatter för de som jobbar och hårdare villkor för de som saknar arbete ska öka sysselsättningen, framför allt därför att människor också kommer att ta jobb till lägre lön.

Så säger naturligtvis inte regeringen, men det är så det är tänkt.

Dessutom har regeringen satsat enorma pengar på breda subventioner, till låglönebranscher som hushållsarbete och till företag som anställer unga.

Men inte ens Anders Borg inbillar sig att det receptet räcker.

För många, som av olika anledningar har svårt att få ett jobb, hjälper inte aldrig så många jobbskatteavdrag. Det är därför långtidsarbetslösheten har ökat. I dag är den kanske det största problemet på arbetsmarknaden – även om veckans siffror från SCB faktiskt visar att antalet långtidsarbetslösa minskat för första gången på länge.

Det är därför frågan om vad som händer med den som trots allt inte får något jobb är så viktig. Och svaret från först Sven-Otto Littorin och sedan Hillevi Engström har varit; jobb- och utvecklingsgarantin.

Ytterst det som på byråkratiskt språk kallas fas 3, gratisarbete hos en arbetsgivare som erbjuder sysselsättning mot en viss ersättning. Ett slags sista anhalt i arbetsmarknadspolitiken. Just nu omfattar den drygt 25 000 personer.

Behandlingen av de långtidsarbetslösa är alltså inte ett problem på marginalen. Det är en konsekvens av en sammanhållen politik, som dessutom berör många människor.

Just nu ser bygget ut att rämna. Lokaltidningar runt om i landet har kunnat berätta om besvikna arbetslösa som känner sig nedvärderade och utnyttjade. TV-kanaler och radionyheter har beskrivit företag som gjort affär av att ta emot arbetslösa och erbjuda sysselsättning. Personer har hotats och stängts av när de varit kritiska.

Senast i dag berättar LO-tidningen hur ett företag, Ravolution AB, som tidigare sysslat med privat arbetsförmedling femdubblat sin omsättning, tack vare fas 3.

Och som om inte det vore nog, den här veckan har faktiskt också Arbetsförmedlingen – Sveriges lydigaste myndighet – föreslagit försiktiga förändringar.

I måndags förklarade Clas Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen, att reglerna som förbjuder långtidsarbetslösa att studera är alltför stränga. Och i går tyckte generaldirektören själv, Angeles Bermudez-Svankvist, att reglerna om vilka jobb som omfattas borde ändras.

Små saker, ja visst.

Men frågan är om inte Hillevi Engström borde bereda sig på mer. För när verkligheten bakom dagens arbetsmarknadspolitik väl går upp för allmänheten kommer kraven knappast att stanna vid små förändringar på marginalen.

Ingvar Persson

LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin har bestämt sig för ett sista storverk. Under det dryga år som återstår till LO:s kongress vill hon leda arbete för att bryta trenden med sjunkande facklig organisationsgrad.

– Det här blir min viktigaste uppgift den tid jag har kvar, säger hon till Dagens Arbete.

Målen är högt satta, och det kan behövas. I dag är bara 69 procent av de som arbetar i LO-yrken med i facket. Och bland ungdomar är siffran ännu lägre. Många får inte ens frågan om att gå med i facket.

Starka fackföreningar är en hörnpelare på den svenska arbetsmarknaden. Men de är faktiskt mycket mer än så. De politiska partierna sjunker samman till kampanjorganisationer, frikyrkorna visar allt fler tecken på att förvandlas till sekter och idrottsrörelsen dras allt djupare in i nöjesindustrin.

I fackföreningsrörelsen lever, ombudsmannavälde och annat till trots, tanken på den klassiska folkrörelsen. Utan dem är det svårt att tänka sig vår form av demokrati.

Det är sant att regeringen under drygt fyra år gjort vad den kunnat för att försvaga facket, och i synnerhet LO-förbunden. Medlemskapet har blivit dyrare när avdragsrätten för avgiften avskaffades. A-kassan har urholkats, och hårdast har det drabbat de LO-förbund där osäkerheten är störst och lönerna lägst.

Jag vet att det finns läsare som nu lydigt kommer att säga att skattesänkningarna mer än väl motsvarar de nya kostnaderna. Men varför hör jag aldrig det argumentet när det gäller subventionerna för städning eller renoveringar av privata hem? Borde inte jobbskatteavdraget göra att människor kunde betala sådant själva?

Dessutom har de fackliga rösterna ofta stängts ute när besluten har fattats.

Men det är ingen ursäkt. Ska facket fungera som en kraft på arbetsmarknaden och i samhällsdebatten finns bara ett sätt att få legitimitet. Att organisera, och organisera många.

Så; Wanja Lundby-Wedin har rätt. Det finns ingen viktigare uppgift för en facklig rörelse än att höja organisationsgraden.

Oavsett vem som sitter i Rosenbad och bestämmer villkoren.

Ingvar Persson

Med jämna mellanrum dyker det upp förslag på en högre pensionsålder. Men redan i dag måste en industriarbetare arbeta två år extra för att få den pension politikerna räknade på för 15 år sedan. Det visar beräkningar som LO presenterade på morgonen.

Försämringen är ett resultat av det ”nya” pensionssystemet, och av att människor lever längre.

Det skulle kanske inte vara något stort problem om arbetslivet faktiskt erbjöd alla – eller i alla fall de allra flesta – samma möjligheter att jobba vidare. Om hälsan inte skulle vara en klassmarkör vore det inga problem att längre livslängd också innebar några år extra på jobbet.

Men det är ju inte så det är. Arbetare i LO-yrken, i synnerhet kortutbildade, tvingas oftare sluta arbeta i förtid, de slits oftare ut i jobbet och de lever kortare tid. Många kan helt enkelt inte arbeta fram till dagens pensionsålder, än mindre de extra år som ger en rimligt trygg ålderdom.

Så är det, och därför blir allt tal om senare pensionering eller självreglerande system ett slag i ansiktet på en stor del av befolkningen.

I alla fall så länge arbetslivet får fortsätta att slita ut människor.

Ingvar Persson