På ett plan finns det ingen anledning att bli förvånad över SCA-chefen Jan Johansson utbrott mot Riksbanken i dagens Svenska Dagbladet. Exportindustrins vinster pressas just nu av den stigande kronkursen, och nya räntehöjningar är antagligen lika välkomna som tandvärk.

Å andra sidan var det ingen av våra stordirektörer som protesterade när den fallande kronan gav samma storföretag en smula andningsutrymme under den värsta krisen.

Intresset ljuger som bekant inte.

Ändå tror jag att Johanssons samtal med Svenska Dagbladet avslöjar något viktigt om hur vår syn på Sverige förändrats. Riksbanksdirektionen backar upp räntehöjningen med en prognos om försiktigt stigande inflation. Det måste man göra. Att bekämpa inflationen är nämligen det uppdrag banken har.

Bakom det motivet skymtar dock ett annat, och kanske viktigare. Rädslan för en bostadsbubbla i våra storstäder. På något sätt måste prisutvecklingen bromsas, och eftersom regeringen sitter med armarna i kors blir det bankdirektörerna som får försöka sätta stopp.

Det är detta som upprör Jan Johansson. Sverige har i dag en räntepolitik som snarare anpassas till bostadsspekulationens storstäder än till de exporterande industribygderna. Den del av ekonomin där människor byter pengar med varandra får styra den där värden för exportmarknaden skapas.

Det känns mycket länge sedan en svensk finansminister kunde säga att det som är bra för Volvo också är bra för Sverige, eller när en ledande industriman slog fast att människor inte kan leva på att tvätta varandras skjortor.

I dag leds landet av en statsminister som betraktar industrin som något slags kvarleva som bör misstänkas för bidragsberoende. Vid sin sida har han en finansminister som tycks se framtidens arbetsmarknad i just en lågavlönad tjänstesektor som till exempel tvättar skjortor.

Industrins villkor står kort sagt inte högt på den politiska dagordningen. Och kanske är det mot detta SCA-chefen borde rikta sin vrede.

Ingvar Persson

Lite i skymundan för det stockholmska bråket inom partierna bestämde valprövningsnämnden i fredags att det blir omval, dels i en valkrets – Vivalla – i Örebro och dels i regionvalet Västra Götalandsregionen.

Beslutet var väntat. Det har begåtts fel vid röstning och röstsammanräkning. Dessutom ballanserade till sist valresultaten på en knivsegg. Valet kan mycket väl ha avgjorts av misstagen.

I det läget finns det inget alternativ till ett omval.

Samtidigt är beslutet om att valet måste göras om ett haveri. Administrativt naturligtvis. Att var sjätte väljare – så många är de i Västra Götaland – tvingas rösta igen kommer att tära på förtroendet för valsystemet. Att det kommer att ta nästan ett år från den ursprungliga valdagen innan det finns en politisk ledning för regionen gör inte saken bättre.

Men framför allt kommer omvalet att ha ett högt demokratiskt pris. Effekterna kommer att bli långt mycket större än de misstag omvalet ska rätta till. Tiden är en faktor. Opinionen i dag är inte densamma som i höstas. Sammanhanget ett annat. På gott och ont påverkar de gemensamma valen till kommun, landsting och riksdag resultaten.

Viktigast är dock att valdeltagandet kommer att bli lägre, sannolikt till och med mycket lägre. Inget urholkar en vald församlings auktoritet mer än det.

Naturligtvis borde det inte få upprepas. Ändå lär det hända. Det finns inga felfria system, och problemen bakom höstens misstag har inte försvunnit.

Att moralisera över enskilda misstag från valförrättare eller valarbetare leder ingenstans.

Ska systemet bli bättre är det reglerna som måste förändras.

I förra veckan kom Folkpartiet med en rad förslag som de hoppas ska göra valhandlingen rättssäkrare. Blygsamhet är som vanligt inte folkpartisternas bästa gren, och Birgitta Ohlsson försvarar rollen som politikens bror duktig med bravur.

Ändå är flera av de folkpartistiska förslagen riktigt intressanta, som att förstärka rätten att faktiskt få sin röst räknad och att höja kraven på lokaler för förtidsröstning.

Folkpartisterna vill dessutom att partisymbolerna ska finnas på valsedeln. Det kan låta som en struntsak, men i dagens politiska debatt där formerna ofta styrs av TV-mediets behov av tydliga symboler skulle det kanske göra misstagen färre.

Däremot lyckas inte ens folkpartisterna lösa den verkligt springande punkten. Varför ska det ta sådan tid? För till och med om Birgitta Ohlsson personligen tog hand om varenda vallokal i landet så kommer det att begås fel. Och då måste det vara möjligt att göra som i Västra Götaland – rösta igen.

Men det borde inte behöva ta nästan ett år.

Ingvar Persson

Riksdagens kvittningssystem borde inte vara något att hetsa upp sig över.

En byråkratisk ordning för att fixa röstresultaten i en riksdag där allt ändå är beslutat långt innan det är dags att trycka på knappen. Ledamöterna borde väl kunna hålla sig på sina platser och trycka rätt?

Kanske, men kvittningssystemet är faktiskt ett uttryck av respekt för folkviljan. Ett frivilligt samarbete mellan partierna för att riksdagens beslut ska bygga på hur väljarna röstat.

Systemet förutsätter ömsesidigt förtroende och måste vara frivilligt. Något annat går inte. Då skulle riksdagsledamöternas personliga ansvar begränsas ytterligare, och det är inte vad svensk politik behöver.

Ledamöterna borde oftare följa sin övertygelse, även om det leder till en utskällning framför sina partikamrater eller ett obehagligt möte med partiledaren. Ja, en riksdagsledamot måste ha integritet också om det betyder att hon eller han till sist får lämna sitt uppdrag.

Det skulle öka respekten för parlamentet.

Riksdagsbeslut är nämligen viktiga. Det gäller också onsdagens beslut om jakten på statens marker i fjällen. En struntfråga kanske någon säger, men då har den personen inte talat med de människor som berörs.

På grund av strul och misstag bestämde riksdagen att jakten också i fortsättningen ska vara öppen för alla EU-medborgare, trots att en majoritet tycker annorlunda.

Det är inte första gången kvittningssystemet har krånglat sedan valet. Samma sak hände den 11 december, när oppositionen fick för många röster för att spara i regeringskansliets budget. Den 20 december gick det likadant i omröstningen om riktlinjer för demensvården, och dagen efter var det nära att avgifterna på Öresundsbron hade höjts, trots en riksdagsmajoritet emot. En enda röst avgjorde.

I de fallen påverkade strulet inte beslutet. Men det gjorde det i onsdags.

Moderaternas Anna Kindberg Batra var nöjd efter omröstningen. Det borde hon kanske inte vara.

Kvittningssystemet är redan utmanat av Sverigedemokraternas plats i riksdagen. Partiet är inte med i samarbetet.

Om nu oanmäld frånvaro och – vilket faktiskt är än värre – felaktig närvaro gör omröstningarna till ett lotteri måste kvittningen ifrågasättas. Sådana röster hördes redan i onsdags. Och skulle systemet bryta samman betyder det inte bara att det blir lite obekvämare för riksdagsledamöterna, eller att de får svårare att möta sina väljare. Vi kommer dessutom att få fler slumpmässiga beslut.

Det borde oroa Kindberg Batra, och alla andra som tar politiska beslut på allvar.

Ingvar Persson

Svenska Dagbladets Per Gudmundsson har varit på studiebesök i Industrisverige. Det är i alla fall så han uppfattar den världsarvsmärkta bruksmiljön Engelsberg i Västmanland om jag läser dagens noteringar på Svenska Dagbladets ledarsida rätt.

Egentligen tycks ämnet för besöket ha varit Socialdemokratin. Gudmundsson finner den utdaterad. Det förvånar mig inte.

Tankefiguren – att politiska meningsmotståndare hör gårdagen till – är en av de mest populära i politiken. Jag undrar hur många gånger jag hört socialdemokrater tala om högern som en rest från tiden innan det moderna Sverige.

När det gäller den saken skiftar konjunkturerna.

Mer förvånad blir jag när jag tycker mig förstå att Gudmundsson faktiskt skriver beskriver Engelsberg som ett byggnadsminne från industrialismen.

Som om det vore en passerad epok.

Hur föreställer sig Gudmundsson att nationen Sverige försörjer sig? På den tunna luften i borgerliga tankesmedjor? Eller på självmärkvärdiga men kraftigt bidragsberoende morgontidningar i huvudstaden?

Ibland är det kanske bra för Gudmundsson att Svenska Dagbladet tillhör samma koncern som andra mindre märkvärdiga, men mer lönsamma tidningar. I alla fall när lönen ska betalas.

Men framför allt ska nog Per Gudmundsson vara glad att den svenska industrialismen verkligen inte är något som hör historien till. Hade han fortsatt ytterligare en bit genom de västmanländska skogarna hade han hittat Fagersta. Lite slitet, men med en produktion i världsklass.

Stålindustrin är fortfarande en viktig hörnsten i svensk ekonomi.

Och om han åkt ytterligare några mil, in i Gudmundssons gamla hemlandskap Dalarna, skulle han hitta Ludvika där ABB:s fabrik går för högtryck. En globaliserad värld frågar efter system för att föra över elektrisk kraft, men det är kanske svårt att notera från Svenska Dagbladets redaktion.

Ännu svårare skulle det nog vara att tänka sig att det precis samtidigt som Gudmundsson stod där i Engelsberg och studerade forna tider arbetar människor konkret för att ännu en gång öppna Bergslagens gruvor. I Grängesberg, i Blötberget och i Håksberg finns malm kvar i de vattenfylda gruvorna. Redan om några år hoppas man kunna bryta den, för att mätta världsmarknadens behov.

Men det missade Gudmundsson att notera på sin utflykt, och något får mig att tro att han också skulle missa människors önskan om mer jämlikhet, om den så demonstrerades framför näsan på honom.

Ingvar Persson

De båda svenskar som i tingsrätten dömdes till fyra års fängelse för ”stämpling till terrorism” släpptes i kväll. Hovrätten anser inte att de behöver vara frihetsberövade i väntan på domen.

Är det ett nederlag för kampen mot terrorismen? Nej, knappast även om Svenska Dagbladets ledarsida lär hävda det.

Är det en prestigeförlust för åklagaren Agneta Hilding Qvarnström som tycks ha varit mycket angelägen om att få tillämpa det nya förbudet mot stämpling till terrorism? Ja naturligtvis, även om domen faktiskt ännu inte har kommit.

Framför allt känns dock beslutet i hovrätten som en seger för rättssäkerheten. Samhället måste kunna skyddas mot människor som med våldsamma medel och skräck vill förändra det. Och det gäller oavsett mot vem våldet eller hoten riktas.

Men jakten på terrorister har, inte minst under det senaste årtiondet, alldeles för ofta gått ut över rättssäkerheten och yttranderätten, just de värden som skulle skyddas. Stämpeln terrorist används dessutom både selektivt och oförutsägbart. Det är egentligen bara en sak vi vet. Den som har en annan hår- eller hudfärg löper betydligt större risk att få den i pannan.

När det dessutom rör sig om ett brott som inte ens har begåtts av den anklagade – stämpling – blir det än svårare att spåra rättssamhällets principer. Ska vi ha sådana lagar ställer det enorma krav på rättssystemet.

Det är uppenbarligen precis det hovrätten tycker.

Ingvar Persson

Det händer något konstigt när vargen kommer på tal, inte minst i politiken. Det går plötsligt att säga så märkliga saker. Så tänker jag där jag sitter på pressläktaren och följer riksdagens extrainsatta debatt om rovdjurspolitiken.

På miljöminister Andreas Carlgren låter det som om regeringens politik i vargfrågan är en odelad framgång. Det är han nog tämligen ensam om att tycka.

– Jag tycker det är viktigt att vi i riksdagen inte bidrar till att höja tonläget, säger Carlgren innan han hetsar upp sig.

Irene Oskarsson tar avstamp i saga och sägen. Rödluvan och sådant. Bengt-Anders Johansson från Moderaterna säger att rovdjuren valt att ”bosätta sig” i Mellansverige. Som om det handlade om det vackra vädret i Bergslagen, inte om att vargar i renbeteslandet har skjutits så snart de markerar revir.

Å andra sidan tycker Johansson att rovdjuren ska känna sig trygga. Att en riksdagsmajoritet vill ha vargar ska ge något slags garanti. Det vet kanske inte vargarna.

Vänsterpartiets Jens Holm beskriver de alldeles för många vargjägarna som ”kreti och pleti”. Holm tycker att vargarna är skjutna på ett sätt som inte är acceptabelt. Hur blir man skjuten på ett acceptabelt sätt?

Det gäller också misstanken att jägarkåren avsiktligt skulle ha inriktat jakten på vuxna vargar, helst alfadjur eller märkta vargar. Miljöpartiets Åsa Romson och Sverigedemokraten Richard Jomshof är inne på den saken.

Jag försöker tänka mig in hur det skulle ha gått till. Först veckor av spårande för att följa vargarnas rörelser genom den kallaste december på mannaminnen. Sedan ändlösa möten mellan jaktlagen. Övningsskytte, pappersjobb och vapenvård.

Så skriver vi då den 15 januari, och det finns färska spårstämplar av varg. De går in i ett skogsparti, men inte ut. Jaktlaget samlas, skyttarna sätts ut på pass, väl medvetna om att de nu under några timmar kommer att ha hela landets ögon på sig.

Det kommer att bli kallt. Att sitta blixtstilla i timmar en januarimorgon är ingen lek.

Samtidigt vet alla att det vilket ögonblick som helst kan komma ett SMS från länsstyrelsen som avbryter all jakt. Kvoten kan ta slut på ett ögonblick.

Spårpatrullen går in i såten på skidor, i ett försök att trycks fram det skygga djuret. Tystnaden ligger över vinterskogen. Så hör en av passkyttarna något, kanske antydan till en flämtning i skogen.

Han höjer sitt vapen, mycket långsamt för att inte skrämma djuret. En skugga glider fram ur snåren, och plötsligt finns vargen där, mitt i kikarsiktets hårkors. Vapnet osäkras, ett rent skottläge, höjdpunkten på månader av förberedelser.

Så sänker jägaren vapnet och säkrar i samma rörelse. Kanske undslipper han sig en suck, och ett litet moln av fuktig andedräkt i den smälkalla morgonen. Vargen rycker till och kastar. På ett ögonblick är den borta.

Och allt för att vår jägare genom kikarsiktet kunnat konstatera att det är en ung varg, inte är alfadjuret, han sett.

Tror jag på den historien? Nej knappast.

Jag tror det finns jägare som avstått skott för att de känt osäkerhet, för att de tvekat inför att döda ett sällsynt djur eller inför den uppmärksamhet vargjakten drar med sig. Men jag tror inte att det finns en jägare som avvaktar nästa skottillfälle i förhoppningen om att då ha en större varg i siktet.

Det lär nämligen dröja.

Kanske kan jag tänka mig andra förklaringar till att en relativt stor andel av de skjutna djuren i år är vuxna vargar. Men det blir inte mer än spekulationer, så jag lämnar dem på riksdagens pressläktare.

Däremot vet jag att tiden för licensjakten planerats så att de unga vargarna ska klara sig också om föräldradjuren skulle försvinna.

Tror riksdagsledamöterna på historien om jägaren som avsiktligt jagar föräldradjuren? Kanske, för om det är en sak som utmärker debatten om vargarna är det just misstron mot motpartens motiv.

Egentligen borde det inte vara så svårt. Alla sansade parter säger sig trots allt vilja ha en svensk vargstam.

Det finns en intressekonflikt, det är klart. Och det finns delar i den politik regeringen och Andreas Carlgren för som verkligen tål att diskuteras.

Det så kallade etappmålet på 200 vargar var redan det för lågt satt, och taket på 210 djur är svårbegripligt. Men också de ivrigaste rovdjursförespråkarna inser nog att det måste bli frågan om en strängt reglerad stam. I alla fall så länge renbeteslandet ska hållas vargfritt. Också det kan diskuteras, även om Helén Pettersson från Socialdemokraterna slog fast att i alla fall hon aldrig tänker acceptera vargrevir i renens betesmarker.

Kanske skulle en mer generös tilldelning av skyddsjakt vara att föredra framför licensjakten. Naturskyddsföreningen tror det. Själv är jag tveksam. Förmodligen skulle det begränsa vargens utbredning och fördjupa konflikterna i de mellansvenska finnmarkerna.

Och självklart kan utplanteringen av vargar med andra gener inte skyndas fram. Det handlar om levande varelser, och kraftfulla rovdjur. Metoderna måste prövas och människorna få tid på sig att acceptera att det ska sättas ut varg i deras trakter.

Dessutom fattas en part ständigt när vargen diskuteras, skogsbolagen. Frågan är vad som skulle hända om skogsbolagen tvingades acceptera en tätare älgstam, och större älgskador, i de skogar som ska hålla vargen?

Jägarnas motstånd skulle nog i alla fall minska, och vargarna skulle knappast ha något att invända.

Men det är inte detta det handlar om i riksdagen. Det är en enkel debatt, för eller emot licensjakten på varg. Och absolut ingen är nöjd med situationen, eller med miljöminister Carlgren.

Allt är kanske inte miljöministerns fel. Motsättningarna i regeringskansliet är av gamalt datum, och Carlgrens företrädare har helst valt att titta bort.

Men Carlgren har ändå varit minister i drygt fyra år. Det är hans politik som nu prövas, och utanför riksdagen underkänns den av nästan alla, oavsett vad de tycker om rovdjur.

Vargfrågan har hanterats med samma brist på politiskt handlag som tvingade Cristina Husmark Pehrsson och Åsa Torstensson att lämna regeringen. Andreas Carlgren sitter däremot kvar.

Möjligen beror det på att vargarna inte har rösträtt.

Ingvar Persson

Det blev inte något av pakten för konkurrenskraft, eller av Angela Merkels och Nicolas Sarkozys bestämda planer om hårdare tag och mer disciplin. I alla fall inte just nu.

Europafackets generalsekreterare John Monks har kallat planerna för ”en pervers pakt för lägre levnadsstandard”.

Men det betyder inte att planerna är borta. EU-ledarna skickade frågan vidare. Nu ska förslagen diskuteras, först av euroländernas ledare och sedan på det ordinarie EU-toppmötet i slutet av mars.

Om de stora länderna, som Frankrike och Tyskland, fortsätter att driva sin linje lär Sverige och andra länder utanför eurogruppen inte ha särskilt mycket att säga till om när förslaget väl ligger på toppmötets bord.

Fredrik Reinfeldt är dock inte oroad över att harmoniseringen kommer att går för långt. Det borde han kanske vara.

Bland de förslag som Merkel och Sarkozy presenterade i förra veckan finns inte bara de vanliga kraven på begränsningar av budgetunderskott och statsskuld – regler som för övrigt både Tyskland och Frankrike brutit mot när det passat. Den tyska kanslern och den franska presidenten vill också ha regler för till exempel lönebildning.

Sänkta löner, för att tala klartext.

Det är inte så konstigt att det kommer upp. Lönerna är avgörande för ekonomins konkurrenskraft, och i de flesta länder är de en självklar del av den ekonomiska politiken.

Men det är ett allvarligt problem för en ekonomi som den svenska. Att staten håller sig utanför avtalsförhandlingarna är nämligen själva hörnstenen i den nordiska arbetsmarknadsmodellen. Det finns helt enkelt inga redskap för statlig lönepolitik.

Och det fungerar, eller har i alla fall fungerat.

Om ett gemensamt EU-beslut om att göra lönepolitiken till en del av samarbetet ska tas på allvar betyder det en helt ny situation. Staten måste helt enkelt skaffa sig verktyg för att kunna styra avtalsförhandlingarna, om det skulle behövas för att uppfylla löften i Bryssel.

Det är inte säkert att effekterna skulle märkas direkt. Det är ju inte Sverige som ska tillrättavisas just nu. Men det skulle förändra de grundläggande förutsättningarna på arbetsmarknaden.

Och det är det nog egentligen ingen som vill.

Ingvar Persson

Det är en sak jag bara inte kan begripa. Vad är det egentligen utländska politiker menar när de säger att det egyptiska folket måste bestämma hur övergången till ett nytt styre ska gå till?

Nu senast var det EU:s Catherine Ashton som inte ville kräva att diktatorn avgår, eftersom det är ”det egyptiska folkets och den egyptiska regeringens sak”. Men tidigare har inte minst vår egen Carl Bildt varit inne på samma tanke.

Men det är ju just det som är problemet med en diktatur, att folket inte får bestämma. I allmänhet får de inte ens yttra sig utan risk att dra på sig säkerhetstjänsten och den hemliga polisen. Politiska fångar, rättsosäkerhet och tortyr brukar ingå i bilden.

Just så har det varit i Egypten. Ändå demonstrerar hundratusentals människor med ett enda krav, att diktatorn ska avgå.

Räcker inte det beskedet från det egyptiska folket för Ashton och Bildt?

Ingvar Persson

Det har gått en vecka sedan de egyptiska myndigheterna i ett försök att stoppa protesterna stängde ner internet i landet.

”Oacceptabelt”, röt den svenska IT-ministern Anna-Karin Hatt.

Carl Bildt meddelade för sin del att fri informationstillgång i det långa loppet är ett bättre sätt att skapa stabilitet än restriktioner och förbud. Utrikesministern meddelade sig naturligtvis via sin blogg.

Just nu känns det mycket oskuldsfullt. En bild av en tid när resebyråerna ännu räknade med att kunna flyga ner soltörstande svenskar till stränderna vid Röda Havet. Där pågick ju ingen revolution.

En bild av en tid när en svensk minister verkligen kunde tro att den egyptiska våldsapparaten skulle låta sig begränsas av stora tankar om det fria ordet eller rätten till information. Kanske som när en annan svensk regering valde att lita på den egyptiska diktaturens försäkringar om en rättssäker behandling av två utvisade fångar. Men det är en annan historia.

I dag kan ingen föreställa sig att den egyptiska regimen har några skrupler när det gäller att slå ner på det fria ordet. Journalister angrips systematiskt, och alla utgår ifrån att det är statens säkerhetstjänst som ligger bakom.

I onsdags greps Aftonbladets Karin Östman och Krister Hansson och fördes bort av militären. I går överfölls SVT:s Bert Sundström och han är nu allvarligt skadad. Det är skakande och skrämmande, och ändå finns det all anledning att frukta att attackerna på journalister är en varning för vad som kommer att hända härnäst.

Det är fruktansvärt farligt att rapportera från en desperat diktatur, och det är minst lika farligt att leva under en sådan regim. Angreppen på journalisterna visar att regimen inte vill ha ögon på plats. Alla spärrar är på väg att släppa.

Våldet på Tahiritorget kan mycket väl visa sig vara starten på något än värre. Får Mubaraks säkerhetstjänst åter grepp om läget lär det inte dröja länge förrän det egyptiska folkets frihetslängtan dränkts i blod och tortyrcellerna fylls av dagens demonstranter.

Från Vita Huset lär det nu till sist komma krav på att diktatorn, Mubarak, faktiskt ska avgå och lämna över makten till en övergångsregering. I Washington tycker man att vicepresidenten och den tidigare spionchefen Omar Suleiman skulle vara en lämplig att leda verksamheten.

Att det sannolikt är Suleimans säkerhetstjänst som ligger bakom våldet mot demonstranter och journalister spelar tydligen ingen roll. När det kommer till kritan väger talet om demokrati och det egyptiska folkets rätt att själv bestämma lätt.

Det är inte konstigt om regimens män tror sig om att komma undan, både med attackerna mot journalister och våldet mot demokratidemonstranterna.

Ingvar Persson

För en vecka sedan, när tårgasen låg tung över Tahiritorget i Kairo, kunde kanske regeringens hejdukar göra anspråk på att representera något slags lag och ordning. Representanter för våldsmonopolet.

Då bar kravallpolisen ännu uniform och handlade öppet på order av regimen.

I dag finns inte ens den fernissan kvar. Regeringsanhängarna som i går stormade torget och i natt öppnade eld mot obeväpnade demokratiaktivister låtsas inte ens att de företräder ordningen. Mubaraks kamp för att sitta kvar har förvandlats till tyranni i dess renaste form, naket övervåld.

Arméns passivitet, nyss tolkad som ett stöd för kravet på förändring, framstår nu som ett cyniskt spel. De väpnade trupperna avvaktar rätt tillfälle att ta över.

Demokratiförespråkarna säger att mobben består av civilklädda poliser, Mubaraks säkerhetsapparat som för en vecka sedan försvann från gatorna. Bevis ska finnas, i form av beslagtagna id-kort.

Oavsett hur det är med den saken kan det plötsliga motståndet knappast ha varit spontant. Kavallerichocker med hästar och kameler mitt i en storstad är sällan det.

Dessutom inleddes motståndet i samma ögonblick som diktatorn i tisdags kväll höll sitt tal till nationen. Den 82-årige Mubarak lovade att inte ställa upp för omval, men inte att i grunden reformera det politiska systemet. Den första mobben till hans stöd fanns samlad i samma ögonblick som han tystnade. Det är knappast en tillfällighet.

Hittills har omvärlden tvekat, osäker på om diktaturen kommer att störtas eller vad som i så fall skulle komma i dess ställe. Nu, när människor på Tahiritorget och på andra platser i Egypten dör i försvar av revolutionen finns inte längre plats för tvekan.

Maktens män i den egyptiska staten måste veta att de aldrig kommer att kunna efterträda Mubarak som Västvärldens mest uppskattade tyrann.

Ingvar Persson