I går; miljoner egyptier i en fredlig och massiv manifestation av beslutsamhet och frihetslängtan. En karneval, fanns det medier som rapporterade. Till sist fick det diktatorn att bedyra sin kärlek till landet och sin ödmjukhet inför folkets krav.

”Jag har aldrig varit med om en sådan folkmassa, men jag kände mig samtidigt helt trygg i detta folkhav”, skrev Svenska Dagbladets Bitte Hammargren från revoltens hjärta på Tahiritorget.

I dag; väpnade anhängare till regimen som misshandlar och kanske dödar demonstranterna. Soldater som, precis som tidigare, väljer att se på. Skillnaden är bara att de nu ser våldsamma regimanhängare misshandla demonstranterna.

Dessutom journalister, bland dem Aftonbladets Karin Östman och Krister Hansson, som förhindras att rapportera.

Nu är det ingen som talar om karneval.

Den egyptiska revolten är långt i från slutförd och regimen har knappast givit upp makten. Den ordnade övergång som både utländska politiker och Mubarak själv talar om ser allt mer avlägsen ut.

De senaste dagarna har det talats om de begränsningar EU och Vita Huset lagt på presidentens förtrycksapparat. Som om det vore Cathrine Ashton, Hillary Clinton eller rent av Carl Bildt som förhindrat regimen från att slå tillbaka med full kraft.

Israel har beklagat att Västvärlden övergivit Mubarak. Vad ska andra lojala envåldshärskare tro, frågar man sig i Jerusalem.

Sanningen är naturligtvis att det egyptiska folket har mycket liten anledning att lita till löften från regimen, eller utländska regeringar. Det är fortfarande massorna på Tahiritorget och deras beslutsamhet som kan säkra den förändring alla trots allt säger sig vilja se.

Ingvar Persson

I dag gav regeringens diskrimineringsombudsmannen Katri Linna sparken. Formellt heter det förstås att hon omplaceras till en tjänst i regeringskansliet, men integrationsminister Erik Ullenhag försöker inte ens skyla över sitt missnöje.

Ineffektivitet och långa handläggningstider på myndigheten är den officiella versionen, men Ullenhag passade också på att hänvisa till missnöje bland personalen.

Samtidigt ger det lokala facket en annan bild. Fackförbundet ST:s ordförande på myndigheten, Eva Nikell, är upprörd över att Linna får sparken. Till LO-tidningen säger hon att det sker efter ett extremt mediedrev och samtidigt som diskrimineringsombudsmannens verksamhet ifrågasätts, bland annat av Sverigedemokraterna.

Problemen som funnits är enligt Nikell snarare en följd av att fyra olika myndigheter slagits samman.

Det är möjligt att Erik Ullenhag faktiskt bara agerar för att myndigheten ska fungera bättre och de som anmäler diskriminering ska få sin sak prövat snabbt och grundligt.

Men, och det är ett stort men, det är inte svårt att också se dagens besked som ännu ett exempel på hur lätt regeringen tycks ha att flytta på ämbetsmän med ansvar för politiskt känsliga områden. Som arbetsmarknadspolitiken eller socialförsäkringarna.

Och i så fall ser vi hur ämbetsmannarollen faktiskt blir än mer politiserad, och det var väl ändå inte meningen.

Ingvar Persson

Det finns en märklig disharmoni i rapporterna från det folkliga upprorets Egypten.

Å ena sidan demonstranternas obrutna målmedvetenhet och mod. I skuggan av stridsvagnar har de i en vecka trotsat tårgas och polisbrutalitet.

En barriär av rädsla har brutits igenom, och det finns ingen väg tillbaka.

Just nu samlade den stämningen en enorm folkmassa, kanske en miljon människor, till Tahrirtoget i en väldig folklig manifestation av beslutsamhet.

Presidenten, eller diktatorn, måste bort. Och det nu.

Å den andra sidan kan vi se ledarna för Västeuropas demokratier och USA som försiktigt lotsar sig runt protesterna i Kairo som ett ovälkommet problem. ”Vi får vänta och se”, sa Carl Bildt till Svenska Dagbladet när EU:s utrikesministrar samlades i går.

Den italienska utrikesministern Franco Frattini formulerade ofrivilligt de europeiska ministrarnas problem. Han konstaterade torrt att ”stabilitet” i Egypten är fundamental för Medelhavsregionen och Europa.

”Vi måste absolut undvika att Suezkanalen stängs”, sa den italienska utrikesministern.

Så kan också folkets längtan efter frihet och mänskliga rättigheter betraktas, som ett hot mot oljepriserna.

Från Jerusalem beordras Israels diplomater att söka stöd för Mubarak i världens huvudstäder. En lojal allierad, senast i blockaden av Gazas befolkning.

Naturligtvis krävs det en ”ordnad övergång”  – för att använda Cathrine Ashtons ord – till folkstyre. Men den kan inte börja förrän Mubarak har lämnat scenen.

Ingvar Persson

Malmö kommun planerar att anställa 100 arbetslösa. I stället för gratisarbete i jobb- och utvecklingsgarantins FAS 3 ska de få avtalsenlig lön och arbetsuppgifter i äldreomsorgen, gatuförvaltningen eller andra delar av kommunen.

De nya jobben ska vara en del av ett program med utbildning och arbetssökande.Det berättar kommunalrådet Andreas Schönström i LO-tidningen. Planerna utreds nu, och kommunledningen har förstås tänkt sig att Arbetsförmedlingen ska vara med och betala.

Det låter som klassisk aktiv arbetsmarknadspolitik, alltså motsatsen till den bidragslinje som faktiskt är regeringens. Schönström säger också att Malmö nu försöker skapa det slags arbetsmarknadspolitiska insatser som Socialdemokraterna skulle vilja se i hela landet.

Det låter utmärkt.Socialdemokraterna behöver visa exempel på att det går att föra en annan politik än den Borg och Reinfeldt driver. Men framframför allt förtjänar varje arbetslös något bättre än gratisarbete i Fas 3.

Nu återstå bara att se om verkligen Arbetsförmedlingen och Angeles Bermudez-Svankvist verkligen vill vara med och betala för en socialdemokratisk politik.

Ingvar Persson

EU:s miljökommissionär Janez Potocnik drar den svenska rovdjurspolitiken inför EU-domstolen, och den svenska miljöministern Andreas Carlgren tänker släppa ut vargvalpar redan i april.

Det är de senaste rapporterna från vargdebatten, där vi i år redan fått se jägare som vägrar jaga och djurskyddare som försöker rädda vargarna med hjälp av fyrverkerier.Den som försöker följa vargfrågan i vårt land blir i alla fall inte uttråkad.

Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter är entusiastisk över att EU-kommissionen ska ta Carlgren i örat. Det kan jag förstå, även om det skulle vara lätt att göra sig lustig över att ett parti som i det längsta varit skeptiskt till unionen nu tycker att EU-domstolen ska överpröva svenska riksdagsbeslut.

Men biologisk mångfald är faktiskt inte bara en fråga för Sverige, och en EU-prövning har det senaste året blivit huvudspåret för motståndarna till licensjakt. En rättsprocess kan trots allt stoppa en del av den lagliga jakten på varg i vårt land.

Det är med andra ord fullt rimligt att Schlyter och andra – som Naturskyddsföreningen – välkomnar beskedet från Bryssel.Om det sedan stärker vargens möjligheter eller inte är en annan fråga.

Mer märkvärdigt är det att Miljöpartiet också är bestämda motståndare till utplanteringen av vargvalpar. Ett riskfyllt experiment dundrar Åsa Romson, partiets ledamot i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Tanken är att vargvalpar som föds i djurparker diskret ska smusslas in i kullar av vilda valpar. Enligt erfarenheten accepteras de då av föräldradjuren, precis som sagans Mowgli, och växer upp till vilda och fria vargar med friska gener.

På köpet skulle metoden undvika en del problem, som risken för elaka parasiter och förfärliga sjukdomar.

Med tanke på att inaveln är ett av de stora hoten mot den svenska vargstammen, och att renbeteslandet effektivt spärrar vägen för naturliga invandrare, verkar det som en bra idé.

Men alltså inte för Åsa Romson. Hon ser inget annat än fult spel och oärlig taktik bakom planerna på att sätta ut vargar i det fria. Ett sätt att skyla över en urskiljningslös jakt på ett utrotningshotat djur, slår hon fast.

Sådant är alltså läget just nu. Vargmotståndare bland jägarna som bojkottar jakten. Varganhängare i Miljöpartiet som motsätter sig utplantering. EU-inblandning och illegal jakt. Och mitt i allt ihop en miljöminister som redan från början förlorat greppet om hela frågan.

De enda som tycks uppträda förnuftigt är vargarna. Inte undra på att de är utrotningshotade.

Ingvar Persson

I tisdags kunde TT berätta att sjukskrivningarna åter ökar, för första gången sedan år 2003. Till en del beror det på regeringens utförsäkringspolitik. Mer än hälften av de som tvingats från sjukförsäkringen till Arbetsförmedlingens arbetslivsintroduktion är nu åter sjukskrivna. Andelen som faktiskt fått arbete är försvinnande liten.

Men också utan utförsäkringens misslyckande tycks faktiskt sjukskrivningstalen vara på väg att öka.

I går redovisade Svenska Dagbladet siffror som visade att antalet förtidspensionerade ungdomar ökat dramatiskt, inte minst de senaste fyra åren. För tjugo år sedan, år 1990, förtidspensionerade 1 500 unga människor. År 2006 hade den siffran ökat till 4 500, och för förra året visar preliminära siffror att 6 700 unga pensionerades.

En mer skrämmande indikator på utanförskap är svår att hitta.

Den nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson beskriver förtidspensioneringen av unga som en ”politisk katastrof”. Det hade varit klädsamt om han talat om de mänskliga katastrofer som siffrorna döljer.

Sanningen är att regeringens jobbpolitik har misslyckats på den punkt där den tog sin utgångspunkt, utanförskapet.

Sänkta inkomstskatter och försämrade villkor för sjuka och arbetslösa har fått många med stark förankring på arbetsmarknaden att vilja arbeta mer. Det visar om inte annat arbetslöshetssiffrorna, som vägrar sjunka trots att antalet sysselsatta ökar.

Men den har inte sänkt trösklarna till arbetsmarknaden, eller gjort att ett jobb kommit närmare för de som verkligen står utanför.

Ulf Kristersson säger att det kommer att krävas ”vissa förändringar”, men att politiken på det hela taget är på rätt väg.

Den vägen leder inte till mindre utanförskap, tvärtom.

Ingvar Persson

Det har gått precis ett år sedan de där märkliga dagarna i slutat av januari 2010 när katastrofen i Trollhättan vändes till miraklet på Stallbacka. Det var i alla fall så det framställdes i rubrikernas värld.

Saabs gänglige vd Jan-Åke Jonsson togs emot som er rockstjärna när han återvände med den nye ägaren Viktor Muller i släptåg.

Historien om de Saabanställdas kamp för sitt företag tillhör utan tvekan ett av de mest dramatiska kapitlen i modern svensk industrihistoria. En hel nation var engagerad, entusiaster världen över demonstrerade och svenska statssekreterare gick på hemliga möten i Detroits skyskrapor.

Om just den delen har Maud Olofssons medarbetare Jöran Hägglund skrivit en hel bok. Den som vill ha hela historien får i stället läsa Jonas Fröbergs Kampen om Saab.

Jag tror inte det fanns någon som trodde att Saabs framtid var säkrad för ett år sedan. Bolaget befann sig trots allt i likvidation.

Jag tror inte heller att det finns någon, Viktor Muller möjligen undantagen, som i dag är säker på att Saab kan klara de utmaningar som ligger framför bilmärket. I synnerhet efter de senaste dagarnas uppmärksamhet på årets låga produktionssiffror.

Men faktum kvarstår, det rullar nya Saabar i trafiken och bandet i Trollhättan producerar bilar. För lite drygt ett år sedan är det ingen som skulle ha trott det.

Historien om Saab är kanske berättelsen om en svensk industritradition som på något sätt gjorde sig påmind, eller en bild av hur vårt välstånd faktiskt hänger samman med vardagliga industriprodukter.

Men framför allt är det berättelsen om anställda som vägrade ge upp, och som vägrad sluta känna stolthet över sin produkt eller ett yrkeskunnande i världsklass. En historia som omfattar alla, från den outtröttlige Jan-Åke Jonsson till var och en på fabriken på Stallbackafabriken.

Det är en historia som är värd att upprepa, oavsett hur den till sist slutar.

Ingvar Persson

Nätavgifterna för el skiljer sig dramatiskt från ort till ort. Det visar en undersökning från Villaägarna. Och det hjälper inte att välja en annan leverantör. Avgiften till den som äger kablarna måste ändå betalas.

Protestera hos Maud Olofsson, säger Villaägarnas energipolitiska expert Jakob Eliasson i Aftonbladet.

Det är klart att han har rätt. Maud Olofsson har ansvaret för kontrollmyndigheterna, och det är orimligt att nätbolag som i praktiken har monopol ska kunna ta ut ockerpriser av vanliga hushåll. Det är därför det finns en kontrollmyndighet som Energimarknadsinspektionen.

Men frågan är om vi inte också borde rikta en del av våra protester mot politiker på närmare håll. De dyraste bolagen är nämligen i allmänhet privata, medan kommunala bolag och företag med stark lokal förankring i allmänhet klarar sig bättre.

Det är kort sagt en fördel att bo i en kommun där energibolaget inte har sålts ut.

Infrastruktur – och dit hör eldistributionen – är ett klassiskt fall av verksamhet som sköts bäst tillsammans. Och monopol ska helst inte ha uppdrag att maximera sin vinst.

Det är inga originella synpunkter, men de alldeles för höga nätavgifterna visar att de förtjänar att upprepas.

Ingvar Persson

Med en liten devot artikel på Dagens Nyheters ledarsida ville Annika Ström Melin häromdagen lösa Kristdemokraternas tidigare ledare Alf Svensson från hans tidigare stöd för den tunisiska diktaturen.
Ett lite trist inslag i den sandlådedebatt som nu pågår om vem som egentligen varit mest fjäskande inför för Ben Alis tunisiska diktatur.

”Ingen kan betvivla vad Alf Svensson anser om diktaturer”, skrev Stöm Melin.

Nå ja.

Dagens Nyheter får naturligtvis vara hur imponerade som helst av Alf Svenssons demokratiska sinnelag. Det som gör artikeln intressant är att den av allt att döma har Svensson själv som huvudsaklig källa, och Alf Svensson väljer nog att minnas det som passar.

Enligt Dagens Nyheter handlade kritiken mest om att Svensson inte hade tänkt betala för kostnaderna under resan. Och det är riktigt, det fanns en sådan kritik. Svensson funderade på att hoppa av när han tyckte att flyg och hotell för hustrun skulle bli för dyrt, och då erbjöd sig regimen att hjälpa till.

Men minns jag rätt handlade den tunga kritiken inte om pengarna. Uppdraget som observatör kom inte från någon internationell organisation. Det kom från regimen själv, som en del av rekvisitan i ett grundligt riggat val.
Paret Svenssons bild förekom mycket riktigt på framskjuten plats i tunisiska tidningar efter valet.
Så urholkas själva iden om internationellt övervakade val.

Om det säger Svensson, och DN, inte ett ord.

Dagens Nyheter försäkrar också att Alf Svensson visst kritiserade valet. Det gjorde han också, i alla fall när han insett att resan till semesterparadiset skulle ifrågasättas.

”Det är klart att valet inte är fritt. Presidenten är säker på förhand att han väljs”, sa han frankt till svenska medier.
Det är inte säkert att Ben Ali uppfattade det som kritik.

Men Dagens Nyheter berättar inte att Alf Svensson inför resa också skickade ut ett pressmeddelande där han faktiskt i praktiken försvarade inskränkningar av de mänskliga rättigheterna. Diktaturen hyllades bland annat för att den ”mäktat hålla islamistiska fundamentalister på mattan”.

Svensson måste trots allt ha anat att säkerhetstjänsten haft ett finger med i den prestationen.

Godtrogenhet kanske, men om Svensson verkligen lärt sig något borde han minnas saken.

Och ångra sig.

Ingvar Persson

I går sprang jag ihop med en av de socialdemokratiska partiledarkandidaterna på tunnelbanan. Det verkade lite stressigt. I alla fall missade kandidaten att kliva av på sin station och tvingades åka tillbaka i samma spår.

Jag undrar om inte historien kan vara en liten smula sedelärande. Det gäller att kliva av tåget i tid.

Socialdemokraters ovilja att kliva fram och kandidera brukar beskrivas som ett utslag av partikultur. Den som vill ha ett förtroendeuppdrag får inte verka för angelägen. Jantelag och lite falsk blygsamhet, helt enkelt.

Jag undrar om det verkligen är hela sanningen. Socialdemokrater är nog ungefär lika blygsamma som andra. Däremot löper den politiker som förlorar en maktkamp alltid risken att råka illa ut, och det gäller inte minst i socialdemokratin där kampen ofta handlar om mer makt än i de flesta andra partier.

Självbevarelsedriften är nog den viktigaste orsaken bakom partiledarvalens många nej.

Den självbevarelsedriften behöver dock inte omfatta kandidaternas många anhängare och supportrar. Där är riskerna mindre och känslan av osårbarhet större.

Det är här bilden av tåget kommer in. En politisk kampanj, försiktigt genomförd i det fördolda, blir mycket lätt ett framrusande tåg som ingen av de inblandade kan stoppa. Så uppstår förtalskampanjer mot vissa av motståndarna, och oheliga allianser med andra. Och så försvinner själva grunden för ett politiskt engagemang, viljan att göra skillnad för någon annan.

Det gäller att kliva av i tid.

Ingvar Persson