Samhället skulle tjäna på en mer generös behandling av de deltidsarbetslösa. Det konstaterar en forskningsrapport som Långtidsutredningen beställt.

Forskarna, Bertil Holmlund och Susanne Ek, menar att dagens system skapar onödiga trösklar in på arbetsmarknaden. Begränsningarna av rätten att kompletteringsstämpla hindrar arbetslösa från att söka jobb.

En mer generös a-kassa skulle få fler arbetslösa att söka deltidsjobb, och det skulle i sin tur vara ett steg på vägen till heltidsarbete, enligt rapporten.

Det är utmärkt att den saken nu kommit på pränt. Det sorgliga är bara att det egentligen inte skulle ha behövts.

Om den dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin hade lyssnat lite mer på a-kassor och fackförbund, och lite mindre på Anders Borg, skulle reglerna inte ha försämrats från början. Och tusentals kvinnor med ofrivillig deltid hade aldrig tvingats välja mellan att förlora hela jobbet eller halva ersättningen.

Ingvar Persson

För den som följt svensk fackföreningsrörelse är det inte någon nyhet att LO kommer att välja en ny ordförande på nästa års kongress. Wanja Lundby-Wedin fyller 60 och tänker gå i pension.

Fackliga företrädare i Sverige har haft generösa villkor på den punkten.

Att beskedet ändå skapar rubriker säger kanske något om tillståndet i Sverige just nu. När nästan alla ledare är ifrågasatta är det en sensation när någon sitter kvar till pension.

Men kommentarerna till beskedet säger också något annat, och kanske viktigare. Väldigt många tycks ha svårt att betrakta LO som en facklig centralorganisation. I stället är det politiskt tyckande som dominerar efter Lundby-Wedins besked.

Svensk borgerlighet har länge varit besatta av sambandet mellan LO och det socialdemokratiska partiet, det som brukar kallas fackligpolitiskt samarbete. Folkpartisten Carl B Hamillton gör till exempel alltid sina mest engagerade framträdanden när saken kommer på tal.

Numer tycks dessutom många socialdemokrater tänka ungefär likadant. På något annat sätt är det svårt att tolka en del av synpunkterna i AMF-affären för snart två år sedan.

Ändå är LO faktiskt först och sist en facklig centralorganisation. Inför valet av en ny ordförande borde den saken kanske tillmätas ett visst utrymme.

LO:s förhållande till politiken och Socialdemokratin kommer att förändras. Precis på vilket sätt är nog svårt att säga, men det är varken Carl B Hamillton eller Svenska Dagbladet som bestämmer. Det kommer LO:s medlemmar att göra.

Frågan vilken roll LO kommer att kunna spela som riktkarl i det fackliga arbetet, framför allt lönebildningen, är mer öppen.

Under Wanja Lundby Wedin har samordningen mellan LO-förbunden varit en av hörnpelarna i ett lönebildningssystem som givit reallöneökningar och stärkt konkurrenskraft för den svenska ekonomin. LO har till och med kunnat räkna hem försiktiga framgångar i kampen för mer jämställda löner.

Nu ligger hela det systemet i stöpsleven. Industrins parter försöker enligt tidningen Dagens Arbete just nu rädda grundtankarna bakom industriavtalet, som varit basen för hela den svenska lönebildningen.

Det kan lyckas. Ett besked är utlovat den här veckan.

För LO:s del återstår arbetet med att samordna lönekraven på resten av arbetsmarknaden, och det kommer inte att bli lätt. Erfarenheten från förra året gör att knappast någon vill ha de detaljerade föreskrifter som då utgjorde förbundens gemensamma plattform. Frågan är bara hur alternativet ser ut?

Svaret kommer att vara med och definiera LO:s roll i samhällsdebatten för lång tid framåt.

Det är nog det, snarare än pensioneringen, som just nu upptar Wanja Lundby Wedins tankar.

Socialdemokraterna i Stockholm skickar frågan om uteslutning av Niklas Nordström och de andra socialdemokraterna i Primegate till partistyrelsen. Det bestämde arbetarekommunen på ett möte i går.

Det är nog inte ett vidare klokt beslut.

Prime-skandalen, där några ledande socialdemokrater för PR-byråns räkning tagit emot miljoner från Svenskt näringsliv för att förändra partiets politik, är ett lågvattenmärke. Den ifrågasätter inte bara de inbladades omdöme. Den gränsar faktiskt till korruption.

Det är klart att Niklas Nordström och de andra förbrukat det mesta av det förtroende de eventuellt arbetat samman under sina år i politiken. I fortsättningen kommer de alltid att mötas av frågor om vem som betalar för dagen.

Men de kommer inte att uteslutas. Sådan är inte socialdemokratins tradition.

En socialdemokrat kan tycka nästan vad som helst, och hon eller han kan dessutom göra nästan vad som helst. Det är en förklaring till att partiet kunnat bli så stort som det är.

Det är egentligen bara en sak som är absolut förbjudet, och det är att ställa upp på ett annat partis lista i ett allmänt val. Då åker du nämligen ut, utan pardon.

Uteslutnigsprocessen blir däremot bara ett skådespel, och ett inslag i de allt djupare socialdemokratiska fraktionsstriderna. Den kommer att skymma den mycket viktigare debatten om hur politiken i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, ska värja sig mot pr-konsulternas inflytande.

Att omvandla ekonomiska resurser till politiskt inflytande. Det är ju vad lobbying ytterst handlar om. Motsatsen till demokratins idé, på det hela taget.

Dessutom kan kraven på uteslutning få en oväntad effekt. Om socialdemokraterna i Prime får vara kvar i partiet, och de får de antagligen, kan det tolkas som ett slags godkännande av deras agerande. Stockholms arbetarekommun kan med andra ord öppna dörren för den som vill kunna ta betalt för att utnyttja sitt inflytande i partiet.

Det kan ändå inte ha varit meningen.

Ingvar Persson

Andra som skriver: Röda Berget är kritiska till Niklas Nordström och även Lena Mellin. Mats Engström är kritisk till Nilkas Nordström. Robert Noord tycker Stockholm är en lekstuga och uppmanar i stället de inblandade att tänka på framtiden.

Statsminister Fredrik Reinfeldt vill genomföra fler jobbskatteavdrag. En kurs han tycks vilja hålla ända in i evigheten.
Borgerliga ledarsidor rasar. Inte över skattesänkningarna, utan över att de inte i tillräcklig utsträckning går till landets rikaste. Sänk marginalskatten i stället, uppmanas statsministern.
Det är väl bara Göran Hägglund som säger det uppenbara, att ytterligare skattesänkningar utöver de redan beslutade går ut över resurserna i vård, skola och omsorg. Och att det är välfärden som borde gå först.
I brist på en fungerande opposition får Sverige nöja sig med Kristdemokraterna.

Ingvar Persson

För precis ett år sedan, när debatten om den första svenska licensjakten på varg rasade som värst, lät miljöminister Andreas Carlgren mest förvirrad. Trots att jakten faktiskt genomfördes enligt hans direktiv lyckades han trassla in sig i resonemang om vilka vargar som skjutits och hur.

Med spårsnö och god organisation var jakten i stort sett över på några timmar.

Nu är det dags igen. På lördag inleds årets licensjakt, nu på 20 vargar.

Den här gången tycks ministern ha insett att han måste läsa på i förväg. Nu säger han både att det kommer att behövas fler vargar – en signal till vargens försvarare – och att antalet beror på hur det går med inaveln – en varning till de jägare som tror att de kan stoppa inplanteringen av varg.

För det är ju så det är. Vargfrågan är politik, antigen vi vill det eller inte.

Den handlar om biologi och miljön, men lika mycket om människorna på landsbygden och om vanmakt.

Hittills har både den nuvarande och de tidigare regeringarna valt att försöka smita från ansvaret i frågan. Och resultatet är ett politiskt kaos som i längden kanske mest går ut över den svenska vargstammen.

Frågan är vad som händer efter helgen. Det är inte omöjligt att det blir spårsnö igen.

Ingvar Persson

Riksbanken höjer styrräntan med en kvarts procentenhet, till 1,25 procent. Direktionen är visserligen splittrad – de vice riksbankscheferna Karolina Ekholm och Lars E O Svensson tyckte höjningen kunde vänta – men beslutet är precis det experterna väntat sig. I motiveringen talar banken om en växande ekonomi och ett kommande inflationshot. Däremot inte om den kanske viktigaste orsaken till att räntan höjs, en orsak som berör många av oss direkt.

Det handlar om hushållens skuldsättning, och alldeles speciellt om bostadslånen. I dag har svenska hushåll lånat nästan 2 000 miljarder på sina bostäder. Till och med bankerna talar om risken för en bubbla som förr eller senare brister.

Samtidigt som miljonprogramsområdena skriker efter underhåll och det skulle behövas nya hyresrätter styr skattesubventioner och realisationsvinster både kapital och yrkeskompetens till renovering av kök och badrum i redan prydliga bostadsrätter och villor.

Och trots alla varningar om att de senaste årens rekordlåga räntor inte kommer att bestå haglar buden på mäklarens visningar, och många har inte utrymme att amortera på sina lån.

Det handlar om enorma förmögenhetsöverföringar, och som oftast leder det till växande klyftor. Men också om en bubbla som kan hota hela samhällsekonomin.Riksbankens räntehöjning är – vad direktörerna än skriver – ett led i försöken bromsa de skenade bostadspriserna och hushållens allt större skuldsättning. Räntehöjning, lägre tillväxt och högre arbetslöshet är en del av priset för att bostadspolitik inte på över 30 år varit en samhällsangelägenhet.

Investeringar i jobb och företagande kommer att bli dyrare och arbetslösheten onödigt hög, till stor del därför att bostadsrättspriserna i storstäderna slår rekord och därför att villaägare tar nya lån för att rot-renovera sina bostäder.

Ingvar Persson

Om ett samhälle kan bedömas efter hur de mest utsatta har det, då är härbergen och andra verksamheter för hemlösa en utmärkt måttstock. Dagens debattartikel från föreningen Ny gemenskap är en avläsning, och resultatet är inte smickrande för dagens Sverige.

I dag kommer nya grupper till landets härbergen för att få något att äta, lite kläder eller en chans att vila. Missbrukare och hemlösa har i dag sällskap av allt fler som drabbats av förändringarna av trygghetssystemen. Arbetslösa som förlorat rätten till a-kassa, sjuka som förlorat sin sjukersättning.

De allt längre köerna till soppköken blir den yttersta konsekvensen av en samhällsutveckling som också innebär brant stigande socialbidragskostnader och ekonomisk ruin för allt fler.

Det är faktiskt inget konstigt. Redan när den nya sjukförsäkringen lanserades varnade regeringens egna tjänstemän för att människor skulle tvingas söka socialbidrag. Och det behövdes inget större skarpsinne för att förstå vilka effekter massfördrivningen av medlemmar från a-kassan skulle få.

Klyftorna i det svenska samhället har ökat länge, men de fyra senaste åren har det skett som ett resultat av en medveten politik. Köerna på landets härbergen är ”jobbpolitikens” skuggsida.

Det säger något om det Sverige vi alla ska leva i.

Utförsäkring, fattigdom och utslagning. Det är inte problem som begränsar sig till en liten, nästan osynlig, grupp i samhällets utkant. När klyftorna växer drabbar det oss alla, för vi kommer alla att känna rädslan för att hamna på den förlorande sidan.

Det är det som är tragedin i det svenska samhället.

Inte att det skulle löna sig för dåligt att arbeta.

Ingvar Persson

Efter helgens Nato-toppmöte och uppgörelsen med Ryssland talades det om ett symboliskt och definitivt slut på det kalla kriget.

I dag på morgonen, klockan halv sju svensk tid, gjorde ändå skuggorna från just det kalla kriget sig påminda. Brutalt dessutom, i form av två hundra Nordkoreanska artillerigranater över den Sydkoreanska ön Yeonpyeong.

Två soldat har dödats, och flera har skadats, både civila och militärer. Sydkoreanska artilleri besvarade elden, och flygunderstöd kallades in.

Situationen beskrivs som en av de allvarligaste sedan vapenstilleståndet för 57 år sedan. Den sydkoreanska armén har försatts i högsta beredskap och landets ledning har samlats i ett bombsäkert skyddsrum.

Vad som händer i det slutna Nordkorea är inte lika säkert. Tills vidare nöjer sig Pyongyang med att skylla artilleriattacken på Sydkorea.

Klart är att det gått en månad sedan diktatorn Kim Jong-Il pekade ut sin yngste son, Kim Jong-Un, som sin efterträdare. Utländska experter spekulerar om en möjlig maktkamp. Klart är också att Nordkorea just valt att visa de senaste anläggningarna för anrikning av uran för utländska forskare.

Världen ska veta att det utfattiga landet är väpnat till tänderna.

Situationen på den koreanska halvön är ett ständigt hot mot freden. Det väpnade stillestånd som oftast präglat de senaste 57 åren kan när som helst brytas av våld. Och allt som oftast händer precis det.

Nordkoreas ambitioner som kärnvapenmakt gör situationen till den farligaste i världen.

När världens ögon i dag vänds mot Korea handlar det om att undvika att våldet trappas upp. Från Peking kommer uppmaningar till båda länderna måste göra mer för att ”bidra till fred”.

Att få ett stopp på skjutandet kommer dock inte att räcka. Den nordkoreanska kärnvapenrustningen kan inte fortsätta. På den punkten är världssamfundet enigt. Både USA och Kina har de senaste dagarna uppmanat parterna att återuppta sexpartssamtalen om kärnvapenfrågan.

En lösning på den skulle göra världen, och Koreahalvön, till en säkrare plats. Kanske skulle den också öppna för lyfta avspänning, lättnader i sanktionerna och ett bättre liv för människor i Nordkorea.

Men så länge nästan 24 miljoner nordkoreaner tvingas leva i ett land utan mänskliga rättigheter fortsätter det kalla kriget att kasta sin skugga över oss.

Ingvar Persson

Migrationsminister Tobias Billström vill helst låtsas som om kritiken mot hans regler för arbetskraftsinvandring handlar om något annat än den egentligen gör. Inför dagens överläggningar med arbetsmarknadens parter går han ut hårt, på Dagens Nyheters debattsida.

Sverige, förklarar Billström, behöver invandrad arbetskraft. Demografin och näringslivets behov talar sitt tydliga språk. Den arbetsföra befolkningen räcker inte till, och en del av lösningen stavas arbetskraftsinvandring. Det kan till och med bidra till att det skapas fler jobb i vårt land.

Det är faktiskt inga kontroversiella synpunkter. Det finns ingen – utom kanske Sverigedemokraterna – som hävdar att arbetskraftsinvandring behöver stå i konflikt med ökad sysselsättning, eller att den invandrade arbetskraften skulle ”ta jobbet” för människor i vårt land.

Billström slår in öppna dörrar, och han gör det med flit.

Debatten handlar nämligen om något annat. Den lagstiftning som regeringen med Miljöpartiets stöd drivit igenom bygger nämligen på ytterligare en tanke. Det är arbetsgivaren, och arbetsgivaren ensam, som ska avgöra när är dags att rekrytera människor utomlands.

Lite kryptiskt skriver ministern, eller någon av hans underhuggare att ”det bara är arbetsgivaren som vet bäst” vilken arbetskraft som behövs.

Man skulle ju kunna tycka att det räcker att konstatera att arbetsgivaren vet bäst, eller att det bara är arbetsgivaren som vet. Men Billström vill antagligen stryka under sin poäng.

Hur som helst har systemet fått fruktansvärda konsekvenser, framför allt i bärbranschen. Inte nog med att vi höst efter höst sett utblottade människor åka hem fattigare än de kom. I dag har svenska arbetstillstånd uppenbarligen utvecklats till ett redskap för människosmuggling till Europa.

I höst har dessutom flera fackliga organisationer slagit larm om hur missbruket av de nya reglerna spritt sig. Ansökningarna om tillstånd för att få rekrytera arbetskraft till bland annat städ- och restaurangbranscherna har exploderat, i synnerhet i Stockholm.

Och ansökningarna beviljas. Det är ju arbetsgivaren ensam som vet bäst.

Att sedan de villkor som redovisats för myndigheterna blir något annat i verkligheten tycks inte bekymra Billström.

LO ställer två krav i dagens överläggningar. Att ansökningarna om att få rekrytera personal från länder utanför Europa prövas mot arbetskraftsbehovet, och att de villkor som redovisas i ansökningarna också ska vara rättsligt bindande.

Det är faktiskt inga orimliga krav. I synnerhet när Billströms politik i praktiken leder till en sådan exploatering av utsatta människor.

Ingvar Persson

Det har gått lite mer än ett halvår sedan Sverige gick igenom en riktigt tuff avtalsrörelse. Då talade arbetsgivarna om nollavtal och lokala lönesänkningar.

För de anställda blev årets avtal magert, om än inte så dåligt som arbetsgivarna tänkt sig. Ännu ett sätt att visa ansvar för framtiden, efter krisuppgörelsen som innebar att tiotusentals anställda gått ner i arbetstid och lön under 2009.

Innan bläcket riktigt torkat på årets avtal passade teknikarbetsgivarna dessutom på att säga upp Industriavtalet, grunden för de senaste årens lugn på arbetsmarknaden.

Nu förbereds nästa års förhandlingar och i dag samlades fackförbundet IF Metalls avtalsråd. Ombuden är bekymrade. När vinsterna och order kommer tillbaka planerar nämligen många företag inte för investeringar eller kompetensutveckling. I stället riskerar vi att få stora aktieutdelningar och ännu ett varv i direktörernas bonuskarusell.

Nästa års avtalsförhandlingar skulle ha blivit en komplicerad historia ändå. Utan förhandlingsordning, med en internationell ekonomi i otakt och avtal som löper ut vid olika tidpunkter finns gott om fallgropar.

Får IF Metalls ombud dessutom rätt, och direktörer och aktieägare passar på att berika sig så snart de kan lär inget samhällsansvar i världen kunna hålla tillbaka kraven på kompensation för löntagarna.

Risken är stor för nya självmål av giriga direktörer och otåliga aktieägare.

Ingvar Persson