Den statliga myndigheten Inspektionen för socialförsäkringen har undersökt resultatet av de nya hårdare reglerna i sjukförsäkringen. Och resultatet är, inte överraskande, att människor gått tillbaka till jobbet.

”Det är glädjande”, utbrister en sprudlande socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson i ett pressmeddelande.

Och inte förvånande, frestas men lägga till.

Den som riskerar att förlora sin försörjning därför att ersättning dras in försöker antagligen ta sig tillbaka till jobbet, antingen man är frisk eller inte.

Ändå är effekten knappast imponerande. I genomsnitt har reglerna, vars effekter visat sig i Aftonbladets rapportering om ”det nya tuffa Sverige”, resulterat i tre timmars kortare sjukskrivningar. Priset som många sjuka fått betala har varit högt.

Husmark Pehrsson nöjer sig inte med att jubla över att människor kastats ut ur försäkringar. Hon hävdar dessutom att de minskade sjuktalen är resultatet av ”rätt stöd, vård och rehabilitering”.

Det är taget rakt ur luften. Vad studien från Inspektionen för socialförsäkringar faktiskt visar är tvärt om att det är just ”prövningen” – risken att förlora sin försörjning – som har effekt. Det gäller i synnerhet efter ett halvår, när den som är sjukskriven kan tvingas byta arbetsgivare, och i större städer, där jobben antagligen är fler.

Husmark Pehrsson har förkortat sjukskrivningarna, med tre timmar. Men hennes ”rehabiliteringskedja” har knappast gjort någon sjuk friskare. Och den har inte skapat ett arbetsliv med mindre utslagning.

Kanske tycker ministern att ändå att resultatet är värt att jubla över? Det är, som hon själv säger, en fråga om ”synen på människan”.

Ingvar Persson

Det har beskrivits som en såpa, och som ett förhandlingsspel. Men i verkligheten är cirkusen kring Saab och företagets anställda varken ett skådespel eller ett spel. Det handlar om framtiden för människor och om en viktig del av svensk industri.

I går tog den av allt att döma slut.

”Vi lägger ned Saab” sa GM chefen Whitacre till Reuters.

Mycket tyder på att GM i verkligheten aldrig velat ge Saab chansen att få nya ägare. Fabriken på Stallbacka, och de anställda på Saab, finns alldeles för långt bort från makten i Detroit och Washington. Rösterna från Trollhättan har inte nått fram, Saab:s framtid har överlämnats åt ett ovärdigt schackrande.

Lite mer förstärkning från den svenska regeringen hade kanske kunnat hjälpa.

Om nu nedläggningen, som det tycks, faktiskt genomförs är naturligtvis Saab:s anställda förlorare. Det kommer att krävas betydligt mer än de pliktskyldiga insatser regeringen hittills utlovat för att stödja Trollhättan.

Förlorarna finns också hos underleverantörer och deras anställda. Företagen som säljer till Saab varslar redan, och fler kommer att följa.

Men framför allt är det svenska samhället, och den svenska ekonomin, förlorare. För trots alla beskrivningar av industriproduktion som något från gårdagen är verkstadsindustrin avgörande för välfärd och välstånd i landet.

Det är inte – för att använda statsminister Reinfeldts ord – ”ett varumärke i en varumärkesportfölj” som läggs ner. Det är en exportindustri som levererat skatteintäkter och exportinkomster.

Ett Sverige utan Saab blir ett fattigare land.

Ingvar Persson

Den svenska Socialdemokratin har traditionellt tillämpat sitt eget recept för framgång. Inför valen har partiet – hur statsbärande det än varit – lyckats gå i opposition mot sig själv. Stolt, men inte nöjd, som det brukar heta.

Statsminister Fredrik Reinfeldt driver nu, till exempel i sitt jultal, konceptet ett steg längre. Som regeringschef väljer han att gå i opposition mot – oppositionen.

I Reinfeldts värld är det, drygt tre år efter regeringsskiftet, socialdemokraterna som bär ansvaret för det mesta som är fel. Och ansvaret tycks inte vara en ännu obetalt skuld.

Reinfeldts missnöje verkar beror på att oppositionen har en annan uppfattning. Att den opponerar, kort sagt.

Ingvar Persson

Det har gått ett och ett halvt år sedan migrationsminister Tobias Billström tycktes acceptera att utreda vård av papperslösa. Sedan dess har regeringspartierna försökt enas om direktiven till en sådan utredning, utan framgång.

Under tiden har Sverige fått ytterligare internationell kritik för behandlingen av papperslösa flyktingar. I juni i år slog till exempel FN:s barnrättskommitté fast att dagens ordning är ett brott mot barnkonventionen.

”Vi håller på att processa direktiven till papperslösas rätt till sjukvård”, sa socialministerns statssekreterare då.

Den processen fortsätter, utan påtagliga resultat.

Nu har landets frivilligorganisationer gjort jobbet åt regeringen. I förra veckan överlämnade 31 organisationer, bland dem Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska Läkarförbundet ett förslag till utredningsuppdrag till socialdepartementet.

Organisationerna, som representerar landet samlade kunskap när det gäller sjukvård och hjälpverksamhet, ställde dessutom sin kompetens till en kommande utrednings förfogande.

Kraven är enkla. Utredningen måste tillsättas omedelbart, den måste handla om vården för alla papperslösa och den måste utgå från mänsklig värdighet.

Det låter inte så orimligt. Ändå är det alltså detta fyra regeringspartier med ett helt regeringskansli till sitt förfogande misslyckats med i 19 månader.

Att 31 frivilligorganisationer lyckas göra jobbet visar att det inte är utredningsdirektiven som skapar problem. Problemet är bristen på politisk vilja.

Ingvar Persson

I dag publicerade LO en rapport med siffror som visar att inkomstskillnaderna har ökat och andelen fattiga bland pensionärer, sjuka och arbetslösa fördubblats mellan 2002 och 2007.

I morgon presenterar Svenskt Näringsliv en ny bok. Tesen är enkel; klyftorna i Sverige minskar. Allt annat är en myt, utbrister Svenskt Näringsliv.

Så kan det vara med statistik. Det går att välja vad man vill se.

Den avgörande frågan återstår. Behöver klyftorna i arbetslöshetens och direktörsbonusarnas Sverige öka eller minska?

Ingvar Persson

I fredags försökte socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson återta kontroll över sjukförsäkringsfrågan. I riksdagen lovade hon snabba förändringar av de regler som efter ett halvår tvingar svårt sjuka patienter att söka nytt arbete.

Socialförsäkringsministern vill inte framstå som hjärtlös. Det är lätt att förstå.

Utspelet i fredag lär dock inte hjälpa. Sanningen är att regeringen tappat kontrollen över sjukförsäkringen, och att kaoset fortsätter att fördjupas.

Vid årsskiftet kommer omkring 17 000 personer att kastas ut från försäkringskassan. Regeringen ”rehabiliteringstrappa” innebär att deras dagar tar slut.

Först på onsdag, den 9 december, fattar riksdagen beslut om reglerna om ersättning. Då återstår tre veckor för myndigheter, a-kassor, arbetsgivare och sjuka att hitta lösningar.

I många fall kommer det inte att fungera.

TCO varnade i förra veckan för att de regler som nu införs är fulla av fallgropar där människor kommer att råka illa ut. A-kassorna säger nu att de omöjligt kan klara att räkna ut vilken ersättning de 17 000 sjuka har rätt till efter nyår. De föreslagna reglerna är fulla av oklarheter, och tolkningarna allt annat än klara.

Inget av detta kan vara en nyhet för Husmark Pehrsson. Ända sedan planerna på rehabiliteringskedjan först presenterades har remissinstanser varnat för att enskilda kommer att komma i kläm. Försäkringskassan har gång på gång pekat på att tiden är knapp, och de fackliga organisationerna har varnat för att människor lämnas utan möjlighet att försörja sig.

Till och med Husmark Pehrssons egna tjänstemän har pekat på risken att socialbidragen kommer att öka.

Inget av detta har dock stoppat ministern, som fortsätter att tala om utförsäkringen som en ”möjlighet”.

Utspelet i fredag, där ministern låter borgerliga riksdagsledamöter lägga förslaget för att spara tid, innebär inte att regeringen tar tillbaka kontrollen. Det demonstrerar tvärt om att systemet inte fungerar.

Och medan Husmark Pehrsson lappar på gamla misstag fattar riksdagen, på hennes förslag, beslut om nya.

Som TCO:s ordförande Sture Nordh uttryckte det i förra veckan; Skjut upp beslutet och utred ordentligt.

Ingvar Persson

 dag fick arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin skriften ”Inkluderande arbetsliv” av professorerna Eva Vingård och Svend Erik Mathiassen. De båda sköter om det ”arbetsmarknadspolitiska kunskapsråd” som Littorin lät inrätta förra året.

I skriften skriver olika experter om hur grupper som har svårt på arbetsmarknaden kan lyckas bättre. Nyckelfrågor i kampen mot utanförskapet med andra ord.

Uppenbarligen uppskattade ministern resultatet av ”kunskapsrådets” arbete. Uppdraget förlängdes nämligen till september 2011.

Det är naturligtvis bra med kunskap om arbetsmarknaden, inte minst i en tid när dramatiska förändringar står för dörren. Vi känner fortfarande inte de långsiktiga effekterna av industrikrisen, eller av den slakt på trygghetssystemen som inte minst Littorin själv genomfört.

Alltså behövs experters och forskares åsikter och kunskap. Just därför är det märkvärdigt att Littorin innan han tillsatte sitt personliga råd faktiskt slog sönder den fungerande svenska arbetsmarknadsforskningen när han, som ett av sina första beslut, avskaffade det statliga och oberoende Arbetslivsinstitutet.

Ingvar Persson

Den moderata riksdagskandidaten och tidigare ledarskribenten på Svenska Dagbladet Maria Abrahamsson ogillar att Gudrun Schyman ska vara med i årets Let´s dance. För den politiska balansens skull vill Abrahamsson också se socialminister Göran Hägglund i dansskor.

Men varför inte säga som det är Maria?

Vi förstår att ett TV-program där du inte finns med får dig att känna dig som en panelhöna.

Ingvar Persson

Jag vet att jag inte borde förvånas. Ändå häpnar jag när jag läser Maud Olofssons kommentar till Saab-krisen i onsdagens Aftonbladet. Landet har en näringsminister som antingen är samvetslöst fräck, eller alldeles otroligt korkad.

Det är pratet om miljöbilar som får mig att undra hur Olofsson egentligen tänker. Så här sa hon till Aftonbladets Eva Buskas:

– De bolag som har varit duktiga på att ta fram miljövänliga fordon har fått marknadsandelar. Det är den bästa signalen till de här bolagen. Snabba på och ställ om, för då kan ni också få en starkare marknad.

Det finns anledning att fundera över Olofssons historieskrivning. Innan finanskraschen för ett och ett halvt år sedan tycktes det verkligen som ny, bränslebesparande, teknik stod inför ett kommersiellt genombrott, till och med i USA. De största bensinslukarna sålde dåligt, och hybridbilar fanns på allas läppar.

Frågan är hur mycket som handlade om miljön? Sanningen är nog att vi framför allt såg effekterna av ett högt oljepris. Till och med amerikanerna tyckte det blev dyrt att tanka, trots orimligt låga bränsleskatter.

Efter kraschen har trenden mot mindre bilar fortsatt, inte minst på den europeiska marknaden, där många regeringar blåst under marknaden med skrotningspremier.

Dessvärre är det inte där de svenska märkena tjänar sina pengar.

I USA har allt sålt dåligt, men faktum är att när förra årets försäljning skulle räknas samman toppades lista – som vanligt – av Fords jättelika Pick Up F 150. En bil som den svenska näringsministern och hennes lille statssekreterare frimodigt dömde ut under ett besök i Detroit.

Ändå skulle jag svälja Olofssons pladder om det bara handlade om en smula önsketänkande. Oljepriserna kommer att stiga igen och hotet mot miljön innebär verkligen att fordonsindustrin måste ställas om. I en ganska snar framtid är det antagligen någon typ av elbilar eller laddhybrider som kommer att tjäna pengarna åt de biltillverkare som lyckas.

Olofsson pratar bara som om det redan hänt.

Det som gör mig så upprörd är att Maud Olofssons beskäftiga verklighetstolkning stoppas rakt ner i halsen på tusentals människor som just nu väntar på domen över Saab. Det finns nämligen knappast ett enda bilföretag som mer konsekvent, och mer framgångsrikt, anpassat sin framtoning och sin produktion till just miljötrenden.

Satsningen på BioPower, bilar för etanoldrift, har de senaste åren varit en del av Saabs varumärke. De flesta med någon minneskapacitet kommer i håg reklamfilmen med späckhuggare och det svenska bandet Oh Lauras jättesuccé Release Me.

Problemet är bara att Saabs miljöbilar anpassats till de svenska reglerna för miljöbilar, regler som Maud Olofsson har ett betydande ansvaret för. Centern har länge drivit på för just etanol som bränsle.

För Saabs del innebär det till exempel att efterfrågan på etanolbilar riskerar att störtdyka när den svenska marknaden faller, och att de drabbas när regeringen lägger om subventionerna. Det betyder också att etanolbilarnas ställning som miljöalternativ ifrågasätts när EU nu arbetar med gemensamma regler. Bilarna kan trots allt lika gärna köras på bensin.

Det är svenska politiker, inte minst Maud Olofsson, som skrivit reglerna. Företagsledning och ingenjörer i Trollhättan har anpassat sig, och skapat de miljöbilar som varit möjliga att sälja.

Det är logik för burhöns.

Ändå tycker Olofsson i dag att hon kan sätta sig på höga hästar och nästan lite förnöjt konstatera att bilföretagen, i praktiken de anställda på Saab, har sig själva att skylla.

Jag vet som sagt inte om hon är fräck, eller bara korkad.

Det jag vet är att hon förolämpar människor som har rätt att vänta sig bättre av landets näringsminister.

Ingvar Persson

Det här är precis det som inte borde få hända. De anställda vid Saab i Trollhättan har under det senaste 18 månaderna gått igenom ett stålbad. Långivare har skrivit ner fodringar, medarbetare har sagts upp och försäljningen har rasat.

Nu tycktes det äntligen vara på väg att vända. Introduktionen av den nya Saab 9.5 togs emot väl. Fabriken har anpassats för att ta emot produktion som plockats hem, och bilbyggare återanställdes.

Dessutom fortsatte processen för att Koenigsegg skulle ta över.

Beskedet att affären är avblåst riskerar att slå omkull allt.

Enligt Koenigsegg är det förseningarna som knäckt affären. Det är en beskrivning som måste ifrågasättas. Sportbilstillverkarens planer har ifrågasatts redan från början. Många kommer att misstänka att det vi nu ser är ett spektakulärt sätt att komma ur en process som vuxit det lilla företaget över huvudet.

Ändå kan inte Koenigseggs beskrivning viftas bort. Affärsplanen för Saab har granskats och godkänts av den svenska statens konsulter, och GM har som säljare valt att satsa på den svenska sportbilstillverkaren.

Dessutom har processen verkligen försenats. Entusiasmen i Trollhättan och hos Koenigsegg har aldrig mötts av något engagemang från Näringsdepartementet. Maud Olofsson förklarade redan för över ett år sedan att hon i praktiken betraktade Saab som historia.

Det har fördröjt processen, inte minst i förhållande till konkurrerande biltillverkare i andra länder.

Går Saab-affären verkligen under måste frågan om hur Näringsdepartementet under Maud Olofsson skött fordonskrisen ställas igen. Och den här gången kommer det inte att räcka med allmänt tal om ansvar för skattebetalarnas pengar.

Ingvar Persson