Just nu är Annie Lööf i min hemort Ludvika. Om jag förstår saken rätt ska hon inviga ABB:s senaste storsatsning, ett rent representationsuppdrag.

Jag hoppas dock att näringsministern också passar på att prata lite näringspolitik när hon nu ändå tagit sig till det Sverige som producerar exportinkomster och handelsöverskott. ABB:s fabrik i Ludvika är världsledande när det gäller överföring av högspänning.

Tog Lööf tåget till Ludvika förstår hon antagligen varför industrin kräver satsningar på infrastrukturen.

Dessutom är Ludvika centrum för planerna på en återstart av Bergslagens gruvindustri. Två bolag på att förbereder återstarten av flera nedlagda järnmalmsgruvor.

Annie Lööfs besök sker dessutom samma dag som Folksam, Metso, LKAB och Peab meddelar att de tillsammans investerar 665 miljoner för att rädda Kaunisvaaragruvan i Pajala.

Det borde intressera en näringsminister.

Krisen i Pajala har naturligtvis skapat nya frågor om gruvindustrins framtid. Obetalda räkningar och stoppad produktion rimmar illa med de senaste årens optimism.

Ändå handlar krisen inte om produktionen, den har precis startat. Den handlar inte heller om efterfrågan på malmen, även om tiderna inte är lika ljusa som för några år sedan. Det som bryts kan också säljas, till rimliga priser.

Krisen tycks mer bero på bristande finansiering och ägare som inte haft tillräcklig kraft att fullfölja projektet.

Möjligen handlar det också om att Northland faktiskt är ett internationellt företag med basen i Luxemburg och Kanada.

Det är precis därför det är så viktigt att fyra tunga nordiska företag nu går in i projektet. Det kommer inte att rädda småspararnas pengar, men det betyder förhoppningsvis att jobben och produktionen i Pajala kan räddas.

Frågan är bara vilka slutsatser Annie Lööf drar av affären. Hon är trots allt näringsminister, och i februari presenterade hon en hel ”mineralstrategi” för gruvnäringen. Dessutom är det bara en vecka sedan hon mycket representativt – i brun dräkt och vit hjälm – invigde den nya huvudnivån i Kiruna.

Vi vet redan att kommunikationerna, utbildningen, miljöskyddet och samhällsplaneringen är utmaningar för näringspolitiken om gruvindustrin ska kunna göra Sverige rikare.

Själv undrar jag om inte Lööf nu dessutom måste lägga till ytterligare en punkt. Frågan om startkapital och långsiktiga ägare.

Staten äger trots allt ett av väldens mest framgångsrika och välkapitaliserade gruvföretag, och nu finns de med i satsningen på Pajala.
Det borde näringsministern fundera på under vägen tillbaka till Stockholm.

Finansinspektionen kritiserar bankerna för att de gör övervinster på vanliga bostadslån. Dessutom är bankerna dåliga på att berätta hur de egentligen kommer fram till sina räntesatser.

Finansmarknadsminister Peter Norman – Anders Borgs gamle kompis – har i alla fall analysen klar. Konkurrensen mellan bankerna är för dålig.

Det har Norman antagligen rätt i. Bristande konkurrens och oligopol ska enligt läroboken leda till höjda priser. Men frågan är om den dåliga konkurrensen är hela förklaringen till att bankerna kan passa på att skinna sina kunder.

Riksbankschefen Stefan Ingves pekade i går på ett annat lärobokssamband, att högre efterfrågan också höjer priset.

– Om man kombinerar ett lågt bostadsbyggande med god tillgång på finansiering, ja, då stiger priserna, sa han i går.

Och priset, ja det gäller förstås köpeskillingen för bostäder, men också priset för lån. Alltså räntan.

Vill folk låna allt mer till allt dyrare bostäder kan också de som erbjuder lån, alltså bankerna, ta bättre betalt.

Norman borde med andra ord inte bara skälla på bankerna, utan dessutom ta sin kollega Stefan Attefall i örat. Bostäderna är trotts allt hans ansvar.
Men då blir det kanske dålig stämning på regeringsluncherna.

Bättre då att göra som Anders Borg brukar, skälla ut bankerna i några intervjuer och sedan låta allt fortsätta som förut.

Nu är strejken i Fränsta slut. Vi skriver om det på ledarsidan i dag. De strejkande, som höll ut i 66 dagar, är värda all beundran. Deras kamp för värdiga villkor och ett kollektivavtal har alla ingredienser vi känner igen från historien om kampen för demokrati och föreningsfrihet.

Dessvärre känner vi också igen arbetsgivarens arrogans.

Hur som helst har konflikten också lämnat spår på annat sätt. Jag kan inte låta bli att dela med mig av en riksdagsdebatt  från förra veckan där Annie Lööf det kallar de strejkande modiga, dels hävdar att hon varit medlem i sitt fackförbund i tio år.

Där ser man värdet av att låta studenter organisera dig.

Jag vill förstås också dela med mig av de strejkandes egen kampsång. En blivande klassiker:

Att ledarsidorna på Stockholms morgontidningar rasar efter Miljöpartiets kongressbeslut om vinster i välfärden är ingen överraskning. Svenska Dagbladet väljer en överlägset road ton, Dagens Nyheter är mer förorättad.
Det ingår i spelet. Konstigare är att också vanliga journalister låter bestörta när de ska pressa språkrören i frågan. Det låter likadant i Rapport, Agenda och P1-morgon.

”Hur ska det gå nu? Betyder det här slutet för Miljöpartiets trovärdighet som regeringsparti?”

Hur har det blivit så här? Hur har det blivit en nästan skamlig åsikt att förvänta sig att skattepengar ska användas till välfärd, inte till privata vinster?

Faktum är ju att Miljöpartiets kongressombud inte alls röstat för något extremt förslag. I stället har de röstat precis som en majoritet av svenska folket skulle ha gjort, om vi ska tro opinionsundersökningarna. I SOM-institutets studie som genomfördes förra året svarar 62 procent att det är en bra att inte tillåta vinstutdelning i välfärdsföretag, och stödet finns i alla partier.

Internationellt sticker det svenska systemet av genom sin brist på reglering, inte tvärtom.

Och ändå låter alltså journalisternas frågor som om Miljöpartiet gjort sig skyldig till något nästan otänkbart, som att förorda planhushållning eller enpartistat.

Varför?

Jag kan bara komma på en förklaring. Den massiva insatsen av lobbying har faktiskt haft effekt. Vi fick ett exempel så sent som i torsdags, när den tidigare miljöpartisten Mikaela Valtersson försökte framställa friskolekommitténs försiktiga förslag som rena kommunismen.

De före detta politiker som mot betalning tjatar in sitt budskap påverkar tydligen redaktionerna och det politiska samtalet.

Det är illa för journalistiken, men det är faktiskt ännu värre för politiken och demokratin.

När Gustav Fridolin i dag avslutade Miljöpartiets kongress i Västerås pratade han om ett parti som inte längre är en enfrågerörelse. Det handlade om miljö, men också om arbetslöshet, fattigdom och växande klyftor.

I kvällens Agenda dömde också Åsa Romson ut regeringens ”arbetslinje”, grunden för dagens regeringssamarbete.

I förhållande till dagens regeringssamarbete har Miljöpartiet valt väg. Partiet kan inte bli ännu ett ”alliansparti”.

Det kommer att bli mycket prat om regeringsfrågan det kommande året, och just den lurade också under frågorna till Romson i Agenda.

En stor del av ansvaret har faktiskt de gröna själva. Inte minst det märkliga beslutet att ställa upp bakom arbetsgivaravgiftsrabatten för unga signalerade en anpassning till regeringen.

Just det beslutet rev partikongressen upp, men bilden har ändå varit att Fridolin och Romson till varje pris velat föra in sitt parti i en kommande regering. Ett politiskt läggspel där det mesta tyckts möjligt.

Partistyrelsens nederlag i symboliskt viktiga frågor som välfärdsbolagens vinstutdelning, ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften och kanske också arbetstidsförkortning visar att partimedlemmarna har en annan syn på saken.

Åsa Romson nästan som en vänsterpartist när hon i kväll pratade om välfärdsföretagens vinster, trots att partiledningen faktiskt velat ha en svagare skrivning än kongressombuden. Hon vill förstås se kongressbesluten som en seger för demokratin.

Det går att tolka kongressbesluten som en vänstersväng, men det finns också en annan och rimligare tolkning. Miljöpartiets kongressombud har satt sakfrågorna före taktiken. Då hamnar partiet till vänster.

Det är bra att miljöpartisterna nu talar politik, och inte bara miljöpolitik. De gröna väljarnas problem med regeringen handlar nämligen inte om politiska positioner eller blockgränser.

Det handlar om alldeles grundläggande samhällsfrågor, som arbetslöshet, fattigdom och växande klyftor. Och det är precis de sakerna som är kärnan i regeringens nedrustning av sjukförsäkringen och passivitet i arbetslöshetsfrågan. Det är därför vi har fått läx-rut, jobbskatteavdrag och fas 3.

Ett rent enfrågeparti kan bortse från allt sådant där, om bara priset i form av framgångar i hjärtefrågorna är det rätta. Men Miljöpartiet är alltså inte något enfrågeparti, och det är därför partiet inte kan bli ett stödparti till Moderaterna.

Det borde märkas i spekulationerna om kommande regeringar, och efter helgens kongress i Västerås kanske det faktiskt blir så.

Länsstyrelsen i Skåne har bestämt sig för att sätta in lamadjur för att skydda får mot vargangrepp. Just nu marknadsförs experimentet under klang och jubel i alla medier, också Aftonbladet.

Meningen är att de sydamerikanska kamelsläktingarna ska kunna skrämma bort vargarna med sitt spottande och sitt allmänt aggressiva uppträdande. Om jag förstår Anna Jung, en lamauppfödare som Sveriges Radio har talat med, rätt ska lamadjuren oförskräckt hoppa på vargarna med sina framben.

Problemet med vargdödad tamboskap skulle alltså ha fått sin lösning, utan dyra kostnader för rovdjurssäkra stängsel.

Jag hoppas förstås att försöket ska lyckas, men jag är inte riktigt övertygad.

Älgar som angrips av varg – eller jakthundar – går inte så sällan till motattack. Det händer att jakthundar dödas. En älg som sparkar är inte att leka med, och den är definitivt större än ett lamadjur. Ändå fäller vargar älgar, och älghundar brukar kunna hålla sig undan till husse eller matte anländer för att hjälpa till.

Dessutom är det bara en månad sedan Värmlandsnytt kunde berätta hur fem alpackor – en nära släkting till lamadjuret – dödades av varg. Men det var förstås i Värmland och inte i Skåne.

Ingvar Persson

Hösten 2010 dominerades tidningarna av historier om asiatiska bärplockare som lurats till Sverige med löften om snabba pengar och massor av bär. Verkligheten handlade ofta om usla boendeförhållanden, mygg och rena svältlöner.

Ett resultat av arbetsgivarnas nya makt över arbetskraftsinvandringen. Så såg förstås inte regeringen på saken. Sven-Otto Littorin hade ju redan ett år tidigare slagit fast att ansvaret var LO:s.

I Särna gjorde vietnamesiska arbetare uppror och låste in en förman, i Storuman fick kommunen ge kinesiska arbetare mat och i Jämtland fick bärplockare från Bangladesh kläder och sängkläder av hjälporganisationer.
Frågan är ändå om inte thailändarna i Åsele var de som råkade värst ut. Deras arbetsgivare, bärhandlaren Ari Hallikainen, försvann helt sonika med både företagets pengar och deras löner.

Arbetarna fick sedan vänta hela hösten på pengar från den statliga lönegarantin för att alls kunna åka hem.

I slutet av februari i år greps Hallikainen – av thailändsk polis. I dag har han dömts till ett och ett halvt års fängelse av Hudiksvalls tingsrätt. Men inte för att han lurat människor att resa över halva världen eller för att han stulit utblottades pengar.

Den svenska domstolen ger Hallikainen fängelse för att han fuskat med bokföringen och för att den svenska staten inte fått sina skattepengar.

Skattebrott är allvarliga saker, men frågan är om det inte är ännu värre att bedra och handla med utblottade människor?

Vit rök över Vatikanen, eller i alla fall ett ceremoniellt besked om enighet i Riksbanksfullmäktige från Sven-Erik Österberg och Johan Gernadt. Sverige har fått två nya riksbanksdirektörer, och de heter Martin Flodén och Cecilia Skingsley.

Tidningarnas ekonomisidor och intresseorganisationernas ekonomer kan avsluta de senaste veckornas spekulationer om namn. I stället har spekulationerna om vad de båda direktörerna tycker om räntan redan satt i gång.

För det är ju Riksbankens räntepolitik – och därmed arbetslösheten och tillväxten – det handlar om. Det är den som gör valet av riksbanksdirektörer så viktigt.

Och här vet vi alltså inte vad Flodén och Skingsley tycker.
Vi vet förstås att de är högt kvalificerade. Det har nämligen Sven-Erik Österberg sagt.

Flodén är professor. Någon gissar att han kommer att driva räntesänkningar precis som professor Lars E.O. Svensson gjort under sin tid på banken. Vi vet också att Skingsley – som bland annat har en bakgrund som pressekreterare åt Bo Lundgren och arbetskamrat med Anders Borg – under sin tid på Swedbank ofta sagt att räntan skulle kunna sänkas.

Vi tror kanske att de båda nya ska fortsätta att påpeka att de höga svenska räntorna bekämpar en inflation som inte finns, och att de skapar onödig arbetslöshet.

Men det vet vi inte. Riksbanksdirektörerna svarar nämligen inte inför någon, och de behöver inte redovisa något program innan de väljs.

Det går att förstå tanken bakom den ordningen. Politiker ska inte frestas till kortsiktiga åtgärder som skapar inflation och urholkar vardagen för vanliga människor. Det var så det var tänkt när Riksbanken under 1990-talet fick en självständig roll.

Problemet är bara att det faktiskt inte fungerar. Lars E.O. Svensson säger rakt ut att det är därför han slutar.

Dagens riksbanksdirektörer har nämligen struntat i sitt uppdrag, som är att hålla inflationen på ungefär 2 procent årligen. Riksbanken ska inte bedriva bostadspolitik. Den ska inte jaga en inflation som inte finns, eller bekymra sig om bankernas utlåning.

Det är inte oberoende, det är trolöshet mot huvudman.

Och ändå är det precis det Riksbankens direktion ägnar sig åt. Vi kan bara hoppas att de två nya direktörerna kan ändra på det.

Mitt i rapporterna från Husby finns en fråga som ändå måste ställas. Hur blev kravallerna en fråga för Erik Ullenhag, och bara för honom?

Brinnande bilar, en massiv polisinsats och rökfyllda lägenheter. Stenkastning, tjutande sirener och vandalisering. Poliser som talar om rädsla och invånare som vittnar om övervåld och rasistiska tillmälen.

Bilderna från västra Stockholm beskriver ett samhälle som faller sönder. Även om vi sett dem förut – från Rosengård, Gottröra och Angered – är det fortfarande lättare att förknippa dem med platser långt borta. Los Angeles, Paris förorter eller södra London.

Då har inte svenska medier svårt att tala om bakomliggande orsaker. Om fattigdom, rasism eller främlingskap inför polisen och samhället. Men när det händer i Stockholm är allt det där plötsligt borta. Och politiskt blir det en ”integrationsfråga”. ”Invandrare” som inte passats in i samhället.

Regeringskansliets väloljade samordningskansli skickar fram Erik Ullenhag.
Antagligen anses han vara den som har minst att förlora, och som politisk taktik är det kanske rimligt. Men det är inte ett rimligt sätt att förhålla sig till politiskt ansvar.

Hur vi än ser på de senaste nätternas händelser så handlar lösningen om nya samhällsinsatser. Justitieministern borde engagera sig i polisens arbete, utbildningsministern i skolorna och arbetsmarknadsministern i arbetslösheten och hopplösheten.

Varken Beatrice Ask, Jan Björklund eller Hillevi Engström har dock hörts av.
Men framför allt har inte statsministern hörts av. Medan bilar brunnit och polisen slagits med ungdomar har Fredrik Reinfeldt – som är den enda som kan ta ansvar för helheten – hållit sig undan.

Nu utlovar regeringskansliet en kommentar efter dagens EU-nämnd. Kanske en reaktion på tidningskommentarer om skillnaden mellan statsministerns engagemang mot huliganismen i Djurgårdens IF och dagens passivitet.

Det är förstås bra att Fredrik Reinfeldt till sist väljer att kommentera händelserna i Husby. Nu återstår att se vad han har att säga.

Att hoppas att han skulle erkänna att en av förklaringarna finns i en politik som fördjupat klyftorna i det svenska samhället är nog för mycket.

I dagens tidning skriver jag om den OECD-rapport som visar hur klyftorna i Sverige har vuxit de senaste 15 åren. Jag hade räknat med två borgerliga reaktioner.

Dels hade jag förstås väntat mig att någon – precis Göteborgs Posten – skulle våga sticka ut hakan och förklara att det är bra när skillnaderna mellan de som har och de som inte har blir större. Det är trots allt kring den tanken den borgerliga samhällsanalysen brukar kretsa.

Jag hade också väntat mig kritik mot OECD:s mått. Det handlar nämligen om ett relativt fattigdomsbegrepp. OECD:s siffror beskriver hur stor andel av befolkningen som har mindre än hälften av medianinkomsten.

Resultatet blir förstås att den som anses fattig i Sverige antagligen inte skulle ha varit det i Egypten, eller ens i Grekland, och sådant brukar reta upp somliga.

Inte heller på den punkten behövde jag bli besviken. Ystads Allehanda håller linjen och hoppar på det relativa fattigdomsbegreppet med en energi värdig statsministern eller Janne Josefsson.

Vad jag däremot inte hade räknat med var att det skulle gå att helt strunta i hur siffrorna faktiskt ser ut. Ändå är det precis vad ledarredaktionen på vår största morgontidning väljer att göra.

Under rubriken ”Myten om klyftorna” avfärdar Dagens Nyheter prompt alla OECD-siffror. Om jag förstår det rätt lutar sig i stället tidningen mot den tolkning som Anders Borgs finanspolitiska råd under ledning av Lars Jonung – en gång ekonomisk rådgivare till Carl Bildt – gör.

Visst, under Göran Persson ökade klyftorna, men sedan 2006 har ginikoefficienten knappt rört sig alls enligt Dagens Nyheter.

Alltså är det en myt att regeringens politik skulle ”gå ut på ständigt ökande klyftor”.

Jag nöjer mig med att redovisa både Jonungs siffror och siffrorna från OECD. Sedan kan var och en få avgöra vad som är myter och vad som är fakta.