I dag lanserar Markus Uvell, vd för högertankesmedjan Timbro en konspirationsteori. Timbro-vd:n menar att eftersom Aftonbladet till 9 procent ägs av LO – ”den starkaste kraften för minskad invandring”, enligt Uvell – så skriver vi på ledarredaktionen ofta om liberaler som flirtar med yttersta högerkanten.

Terapisamtalet om Uvells vanföreställningar får någon annan ta, men för sakens skull så vill är det ändå värt att bemöta påståendet att den svenska landsorganisationen är den ”starkaste kraften för minskad invandring”.

Det handlar om LO:s kritik mot dagens system med arbetskraftsinvandring där invandrade arbetare utnyttjas hänsynslöst på restauranger, i bärskogar, på bilverkstäder och byggarbetsplatser.

Månadslöner på 2 000 kronor, arbetsdagar på 16 timmar och anställda som bor i källaren hos arbetsgivaren – så ser ­villkoren för invandrad arbetskraft ut i Sverige i dag.

Detta varnade LO för när de nya reglerna infördes, men regeringen valde att inte lyssna. Man skapade ett system där löntagare lätt kunde bli exploateringsoffer för oseriösa arbetsgivare.

Myndigheterna har redan blivit tvungna att skärpa reglerna för till exempel bärplockare. Inte för att facken är så starka, utan för att de inte kunde avstyra det utbredda missbruket – och tidningsrubrikerna blev för besvärliga.

LO:s fackliga löfte – ”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta till lägre lön eller sämre villkor än det vi nu lovat varandra” – finns att läsa i skriften ”Kollektivavtalet – det skrivna löftet”. Löftet har som mål att förhindra att någon på arbetsmarknaden konkurrerar om jobb genom att acceptera villkor sämre än vad som föreskrivs i kollektivavtalen.

När Uvell säger att LO är den starkaste kraften för minskad invandring är syftet att misstänkliggöra det fackliga löftet. Högern försöker då och då koppla LO:s arbetskraftsinvandringskritik till Sverigedemokraternas arbetskraftsmotstånd. Att Sverigedemokraterna inte vill att svenska fack får rätt att försvara kollektivavtalen inom EU-rätten talar man tyst om.

– Från LO:s sida diskuterar vi gärna en ökad arbetskraftsinvandring, men LO kommer aldrig att acceptera ett gästarbetarsystem med ett A-lag för svenska arbetare och ett B-lag med underbetalda och utnyttjade invandrare.

Så sa Wanja Lundby-Wedin i sitt tal inför Svenska Byggnadsarbetareförbundets kongress i somras. Sverigedemokraraterna driver, i konflikt med LO, just en gästarbetarmodell.

LO-facken är inte emot utländsk arbetskraft på svensk arbetsmarknad, men man vill att svenska kollektivavtal ska gälla. Man driver att arbetsmarknadsprövningen, en myndighets- och partsgemensam prövning om arbetskraftsbrist och arbetsgivares lämplighet, ska återinföras. Även invandrad arbetskraft tjänar på ordning och reda på arbetsmarknaden. Fråga bara de utnyttjade bärplockare och byggjobbare som fått hjälp av LO-förbunden.

Timbro finansieras av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv och de gillar inte det fackliga löftet eftersom det minskar arbetsgivarnas makt. Så därför ifrågasätter centrala avtal, man vill försämra anställningsvillkoren, sänka lönerna, urholka arbetsrätten – och så kallar man arbetstagarorganisationerna för invandringsmotståndare.

Att LO-facken driver att ingen som arbetar i Sverige ska behöva acceptera lägre lön eller sämre villkor är det som stör Timbro allra mest. Timbro-vd:n säger inte att han är för fri och oreglerad arbetskraftsinvandring för att han är en sådan stor människoälskare. Han gör det för han är vill se otrygga anställningsvillkor, obefintlig arbetsrätt och sämre löneutveckling för alla.

PS. LO driver just nu Alla kan göra något, en landsomfattande kampanj mot främlingsfientlighet och man utbildar sina 150 000 förtroendevalda för att motverka rasism på arbetsplatserna. DS.

Daniel Swedin

Jag slår upp min morgontidning. Svenska Dagbladet heter den. Se där, en ledartext, skriven av Maria Ludvigsson. Jag läser. Det handlar om Socialdemokraterna:

Bidragsränderna går inte riktigt ur hur ivrigt Andersson och Löfven än rattar för att styra undan varje beskyllning om bidragslinje och kravlösa pengaregn. 

Det går en dag. Jag har sovit gott. Jag slår upp min morgontidning, det har kommit en ny över natten och ja det är fortfarande Svenska Dagbladet. Jag läser en ledartext av Maria Ludvigsson. Det handlar om Socialdemokraterna:

Socialdemokraterna förhåller sig till den nya verkligheten och det var länge sedan partiet andades något om återställare.

Det går fort i hockey.

Daniel Swedin

Urban Bäckström skräder som vanligt inte orden. På ett seminarium om företagens kapitalförsörjning slog han enligt Svenskt Näringslivs hemsida fast att ”statliga satsningar på företagande misslyckas oundvikligen”.

Där ser man.

Att till exempel 122-åriga LKAB förra året bröt 26 miljoner ton malm, exporterade för över 23 miljarder kronor 2010 och det första kvartalet i år presterade ett resultat på drygt fyra miljarder måste vara ett misstag i arbetet.

Eller också gäller Bäckströms oundvikliga lagar i Norrland.

Ingvar Persson

I dagarna har Socialdemokraterna i Göteborg skickat ut ett brev till sina medlemmar:

Till Medlemmar i Socialdemokraterna i Göteborg

Hej

Du har denna veckan fått ett utskick med medlemskort för 2012. Det har blivit ett tryckfel i rutan med medlemmens uppgifter. Efter rubriken ”Namn” har det smygit in sig ett tryckfel. Det står ”Göte” på allas brev. Men ingen heter Göte mer än de som skall heta Göte.

 (…)

Annars ses vi på första maj!

Tydligen inte populärt att döpa alla till Göte…

Nästa gång kanske de ska hålla sig till Glenn.

Anders Lindberg

Det är roligt att konstatera att kollegan Sanna Rayman är tillbaka på Svenska Dagbladet. I dag är hon till exempel arg för att vi brukar skriva om Anders Borgs subventioner av McDonalds.

Rayman tycker inte om ordet subventioner.

Man kan fråga sig varför det är så känsligt. Rayman arbetar trots allt på en tidning som knappast skulle komma ut utan bidrag från både staten (presstöd och lägre moms) och koncernen (vi på Aftonbladet betalar så gärna).

Vi hoppas Sanna Rayman kan återkomma och förklara.

Ingvar Persson

I går erkände handelsminister Ewa Björling att hon redan för två år sedan kände till turerna kring det bulvanföretag, SSTI, som startades för att hjälpa Saudiarabien att bygga den hemliga vapenfabriken. Ändå förnekade både hon och dåvarande försvarsministern all kännedom när Saudiaffären avslöjades i mars.

Tolgfors försvarade sig senare med att han uttryckt sig ”formellt korrekt”.

Som vi tidigare påpekat är regeringens version av turerna i Saudiaffären helt osannolik. Det som de tre ansvariga ministrarna Tolgfors, Björling och Bildt hela tiden försökt påskina är att bygget av vapenfabriken inte är deras ansvar, att de inte visste något och att om fel begåtts har det skett på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Så funkar inte svensk statsförvaltning. Ärendet med vapenfabriken har tre gånger varit föremål för regeringsbeslut, det har fått tillstånd av myndigheten Inspektionen för strategiska produkter som är underställd Ewa Björling och det har med all säkerhet diskuterats bilateralt med Saudiarabien via Utrikesdepartementet. 

Detta kan inte ha skett utan att Statsrådsberedningen och Fredrik Reinfeldts stab varit informerade. Regeringskansliet är en stabsorganisation till regeringen. Känsliga frågor hissas alltid uppåt, koordineras via statssekreterarna och är det riktigt knivigt går det hela vägen ända upp till regeringen. 

Vapenfabriken till Saudiarabien var utomordentligt känslig. Det har både Jan Björklund och Göran Hägglund medgett. Att frågan inte skulle hissats är omöjligt. Betydligt fler personer måste då varit informerade och delaktiga i handläggningen.

Den version som regeringen försöker sprida kan helt enkelt inte vara sann.

Anders Lindberg

Det finns många som kallar sig ledare i politik, näringsliv och fackföreningsrörelse. De flesta fungerar i själva verket som tämligen utbytbara kuggar i en maskin som går av sig själv.

Andra åstadkommer faktiskt resultat. Inget märkvärdigt kanske, men ändå något att peka på när tabeller och kolumner ska summeras.

Så finns till sist de där riktiga ledarna. De som faktiskt skriver om förutsättningarna och gör skillnad på riktigt. En av de största ledarna i den moderna svenska arbetarrörelsen gick ur tiden i måndags morse.

Lillemor Arvidsson var den första kvinna som valdes till ordförande i ett LO-förbund. Att det inträffade först 1985 säger onekligen något om vilka starka manliga nätverk som Arvidsson tvingades ta sig förbi.

Som facklig ledare tvingades hon dessutom utmana ett av dessa nätverks fundament, lojaliteten med andra i toppen. I arbetarrörelsens fall har den där lojaliteten ibland vantolkats som fackligpolitisk samverken, eller fackföreningsrörelsens plikt att i alla lägen försvara den socialdemokratiska partitoppen.

Arvidsson kritiserade den socialdemokratiska regeringens strejkstopp 1990. Lojaliteten med medlemmarna gick före. Med samma argument lämnade hon också den socialdemokratiska partistyrelsen ett år senare.

I dag präglar Arvidssons syn på samarbetet mellan fack och parti igen i diskussionen inför valet av ny ordförande till LO. Alla kandidater talar om fortsatt samverkan, men också om ökad integritet.

Frågan är faktiskt om en fackföreningsrörelsen utan hennes insatser haft självförtroendet att lansera en av de egna till posten som socialdemokratisk partiledare? Stefan Löfven har Lillemor Arvidsson att tacka för mycket.

Men framför allt kommer Lillemor Arvidsson att kommas ihåg som den som på allvar lyckades få välfärdsarbetet och dem som utför det erkända. Innan henne härskade fortfarande synen på kvinnor som en arbetsmarknadens reservarmé. Efter henne är den synen förpassad till Kristdemokraterna.

I går blev både Sverige och svensk arbetarrörelse bra mycket fattigare.

Ingvar Persson

Lärarlegitimation och försittning får ursäkta, men det är nog lärlingsutbildningar som är Jan Björklunds riktiga hjärtefråga. Skolministerns budskap har liksom hela tiden något av ”ge grabben en moped” över sig.

Jan Björklund tycks alldeles övertygad om att bara ungdomar – mest gossar – slipper läsa böcker och i stället får tillbringa tiden i riktigt manliga miljöer ska det nog bli folk av dem också. Det har präglat behandlingen av gymnasieskolan, och det har skapat den senaste formen av lärlingsutbildning.

Tanken är nämligen inte ny. Det finns inte en svensk utbildningspolitiker de senaste 25 åren som inte försökt hitta sätt att överbrygga klyftan mellan skola och arbetsliv. I allmänhet har det misslyckats, ofta därför att arbetslivet tyckt sig ha andra saker att göra än att ta hand om ungdomar.

Björklunds lösning har också misslyckats, men på ett alldeles eget sätt.

Lärlingsutbildningarna har nämligen lockat ungdomar – 13 000 stycken under tre år. Problemet är bara att mindre än hälften lyckats få ett slutbetyg, och att ännu färre nått utbildningsmålen. Det visar en utvärdering Skolverket redovisade i dag. Det är klart att det är lockande att göra en politisk poäng av Björklunds misslyckande. Än en gång har det visat sig att kavata paroller inte löser skolan – eller arbetslivets – problem.

Men det är faktiskt inte Björklunds politiska misslyckande jag tänker på när jag ser Skolverkets siffror. Jag tänker på de tusentals ungdomar som lockats in på en utbildning som inte håller måttet, eller som inte är färdig. Ungdomar som – i bästa fall – har förlorat en del av sin skoltid och tvingats börja om.

Och allt för att en gapig skolminister tycker att han har något att bevisa, något han sedan inte kan leva upp till.

Det är en skandal – på riktigt.

Ingvar Persson

Brottsligheten, våldet och polisens ineffektivitet har varit flitiga debattämnen under vintern. Nu har moderaten Ulla Hamilton och Anna Linusson, chef för Håll Sverige rent, hittat ett nytt sätt att närma sig ämnet.

På debattsidan i dagens Aftonbladet föreslår de hårdare tag och böter för den som kastar en fimp på marken.

Begreppet miljonbrott har fått en helt ny betydelse.

Ingvar Persson

Näringsminister Annie Lööf (C) gjorde bort sig ordentligt i helgen. I Ekots Lördagsintervju i P1 sa ministern, i en utfrågning om vapenexport, att det är svårt att säga om Kina är en diktatur eller en demokrati:

– Jag tror det är svårt att ställa upp ett strikt diktatur – eller demokratikrav i vapenexportlagstiftningen. Det är väldigt svårt att göra den definitionen. Vad är Kina till exempel? Hur definierar vi Kina som land? Vad får det för konsekvenser i övrigt

Uttalandet möttes, förstås, av massiv kritik. Att en partiledare inte förmår skilja en diktatur från en demokrati är ingen liten sak. Att landets näringsminister tycks tro att Sverige exporterar vapen till Kina är mest tragikomiskt. Officiellt hymlar inte Sverige med sin hållning till Kina. På Utrikesdepartementets hemsida går att läsa: ”Kina är en enpartistat och saknar fria val. Politisk opposition är inte tillåten”. Inte direkt några tveksamheter där. 

Under veckoslutet har Lööf fått ägna anseenlig energi åt att pudla och är nu tydlig med att hon tycker att Kina visst inte är någon demokrati och att hon visst vet om att Sverige inte exporterar vapen till Kina. Gott så.

Men regeringen har åtminstone en till minister med en aningslös syn på den kinesiska folkrepubliken och svensk vapenexport dit. Låt oss påminna om en intervju som Aftonbladet gjorde med nämnde minister i slutet av mars:

Statsminister Fredrik Reinfeldt uppgav att det är svårt att skilja på diktaturer och andra typer av regimer, att veta exakt var gränsen går.
– Ska vi sluta handla med Kina också?

Säg det, Fredrik. Säg det.

Daniel Swedin