Våldtäktsanklagelserns mot IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn lät alltid som något ur en skruvad skräckfilm: Komma ut naken ur duschen, slita av hotellstäderskan trosorna, tvinga henne till oralsex och försöka våldta henne. Ingen vet om anklagelserna mot Strauss-Kahnär sanna men i skandalens följd fick vi lära oss att föreställningen att sex med personalen ingår i hotellpriset är betydligt vanligare än man kunde tro.

I en opinionsundersökning av affärsresenärer publicerad i det amerikanska magasinet Newsweek svarade två procent av männen att de hade haft sex med hotellpersonal och 12 procent svarade att de inte alltid var fullt påklädda när de öppnade dörren.Folk ligger nakna på sängen, tittar på porrfilm och kommer med snuskiga förslag och fackföreningar överallt har nu börjat tala ut om övergreppen och trakaserrierna i branschen. Tidigare tystade de stora hotellkedjorna ner problemen. ”Över en natt har Dominique Strauss-Kahn gjort mer för kampen mot sexuella trakasserier än vi feminister har uppnått på tjugo år”, sa Laurence Rossignol, ansvarig för jämställdhetsfrågor i det franska socialistpartiet till Nouvel Observateur.

Sedan kom ytterligare en vändning. Dominique Strauss-Kahn släpptes ur sin husarrest och New York Times rapporterade att åtalet mot honom höll på att kollapsa. Åklagarsidan har enligt New York Times, upptäckt att hotellstäderskan har ljugit om sin bakgrund och ekonomiska omständigheter samt att hon haft kontakter med kriminella. Kvinnan har också ändrat sin berättelse om vad som hände efter mötet med Strauss-Kahn. Allt detta gör det mycket svårt att övertyga en jury om att tro på henne.

Samtidigt bekräftar Dominique Strauss-Kahn att han har haft sex med hotellstäderskan och den tekniska bevisningen i fallet sägs stödja detta. Däremot förnekar den förre IMF-chefen övergrepp.

När folk nu vilt börjar spekulera om eventuell politisk comeback och konspirationsteorierna frodas måste man komma ihåg två saker. En kvinna som ljuger om sitt förflutna samt är i kontakt med kriminella kan fortfarande bli våldtagen. Och en rik mäktig man med en historia av sexuella trakasserier och märklig kvinnosyn kan fortfarande vara oskyldig.

Den svenska järnvägens problem handlar inte om väder eller vinter. Det handlar om åratal av bristande underhåll, underdimensionerade och utslitna spår, gamla och trasiga tåg och alldeles för lite pengar.

De senaste vintrarnas haverier är bara toppen på ett isberg, och om inget görs kommer det snart att bli ändå mycket värre.

Så skulle Trafikverkets rapport om läget på landet järnvägar kunna sammanfattas.

Som flitig tårresenär kan jag bara säga en sak; jag vet.

Problemen med tågen handlar inte om några veckors extrem kyla eller drivor av snö. De handlar om en nationell infrastruktur som håller på att förfalla.

– Det är värre än någon hade trott, säger Lena Erixon på Trafikverket till TT.

Och det i en tid när allting, precis allting, talar för att järnvägen kommer att få allt större betydelse.

Tåg är försenade på grund av strejkande signaler eller kablar som fallit ner. De tvingas till reducerad hastighet därför att rälsen är för dålig eller för att trafiken är för tät.

Vagnar har fel på fjädring och ventilation. Toaletter är avstängda och delar av tågen fattas. Avgångar ställs in.

Sådan är vardagen. Enligt Trafikverkets rapport är 20 procent av persontågen försenade, och för godstransporterna är situationen än värre. Fyra av tio tåg kommer inte i tid.

Man behöver inte vara nationalekonom för att inse vad det kostar Sverige och svensk industri.

Enligt Trafikverket skulle det behövas 38 nya miljarder de närmaste tio åren för att genomföra nödvändigt underhåll och få bort de värsta falskhalsarna. Att få fram dessa pengar är en av våra viktigaste politiska frågor.

Men medan järnvägen förfaller ägnar oppositionen det mesta av sin energi åt stora framtidsdrömmar. Det är inget fel med järnväg till Kalix, eller snabbspår till Borås. Men det svarar inte på frågan om vad man ska göra med utslitna X2000 tåg eller dåliga växlar i Mjölby.

Landets infrastrukturminister fortsätter för sin del att rensa bort obekväma röster ur SJ:s styrelse, tala om extremväder och försäkra att regeringen visst satsar på järnvägen. I alla fall mer än andra regeringar.

Men mest av allt fortsätter hon att genomföra nya avregleringsexperiment. De får kanske inte tågen att gå, men det skapar i alla fall valfrihet mellan förseningarna.

Det duger faktiskt inte.

Ingvar Persson

Svenskt Näringsliv tycker att de som studerar humaniora ska få mindre studiebidrag eftersom de får sämre betalda jobb längre fram. Tanken är att det ska ”skicka signaler”. Förslaget presenteras i rapporten Konsten att strula till sitt liv.

Det har väckt en del reaktioner. Det är nästan lite märkligt hur kompakt motståndet är. Inte ens på högerkanten finner man anhängare.

(Svenskt Näringsliv vill inte precisera exakt vad det är för utbildning som inte håller måttet, sånär som att de pekar ut en Harry Potter-kurs i Växjö som djupt problematisk.)

Christoffer Ivarsson, ordförande för Lunds Universitets Studentkårer:

”när svenskt näringsliv årligen tittar på anställningsbarheten för olika utbildningar så gör man det väldig enkelt för sig. Hur många civilingenjörer blir anställda i egenskap av att vara civilingenjörer och hur många filosofer blir anställda i egenskap av att vara filosofer. Resultatet blir att humanistiska utbildningar alltid har oerhört låg anställningsbarhet enligt svenskt näringsliv.

[…] humanister är mästare på att anpassa sig efter nya förhållanden och därmed fungera väl på en dynamisk arbetsmarknad. Kanske är det därför som över 80% av humanisterna faktiskt har en kvalificerad anställning inom ett år efter avslutade studier.

Visst, Svenskt näringsliv skulle inte kalla det för kvalificerad anställning om inte litteraturvetaren var anställd som litteraturvetare.”

Niklas Starowm, Liberaldemokraterna:

”Vi får inte glömma bort att konst- och humanoria är en enorm tillgång för Sverige som nation, utan dessa personer riskerar vi stiltje i vår filmproduktion, teater och musik, talangfulla konstnärer riskerar att välja bort sin möjlighet att försköna vår tillvaro etc. Något jag tror få vill se hända.”

Saco:

”Tänk om en sådan åtgärd hade införts i början av 1990-talet och medfört att ingen hade läst kinesiska, grekiska eller religionshistoria. Istället för att fundera på att dra ned, borde Svenskt Näringsliv fundera på hur de bäst ska ta tillvara kunskaperna som humanisterna kommer med. En humanist som talar tre språk flytande, förstår hur de stora filosoferna tänkte, kan sätta sig in i och lösa en hel del av de problem som många svenska företag brottas med. På lång sikt skulle svensk ekonomi må mycket bättre om Svenskt Näringsliv informerade sina medlemsföretag om humanisternas förtjänster, istället för att verka för en likriktning av den högre utbildningen.”

Vardagsrebellen:

”Sedan, kära arbetsgivare, har jag en nyhet till er: det finns ingen som tvingar er att anställa folk som har akademisk examen. Det är fritt fram att skapa för er relevanta utbildningar och erbjuda detta till presumtiva anställda. Så sluta använda akademin som att det var er personliga lilla jobbfabrik!”

Bildkonstnärernas riksförbund:

”KRO/KIF tycker att Svenskt Näringsliv istället för att lägga förslag som skulle göra det svårare att bli konstnär borde engagera sig för att göra det lättare att vara konstnär. Särskilt då omkring 70 procent av form- och bildkonstnärerna är egenföretagare.”

Sveriges Förenade Studentkårer:

”Svenskt Näringsliv vill straffa studenter inom humaniora och konst genom att sänka studiemedlet för dem då dessa utbildningar inte leder till jobb.

Att straffa enskilda för att tidigare studenter inte etablerat sig på arbetsmarknaden är en orimlig tanke. Med samma logik skulle studenter som är kvinnor eller födda utanför Europa också få längre studiebidrag.”

Bäst är ändå Robert Lundgren:

”Och så tar vi bort all film på tv och visar A-ekonomi hela tiden istället.”

Vargfrågan har inte givit miljöminister Andreas Carlgren någon ro.

Naturvännerna har rasat mot beslutet att tillåta licensjakt. Jägarna har känt sig orättvist påhoppade och missförstådda. Forskare har ifrågasatt om ministern förstår sin egen politik och EU-kommissonen arbetar träget vidare med att göra jakten till rättssak.

När Andreas Carlgren ville plantera ut nya vargar marscherade de bums tillbaka till det förbjudarna renbeteslandet, och när han ville sätta ut valpar som fötts i fångenskap protesterade djurparkerna som en enad flock.

Carlgren har till och med hamnat i blåsväder för den skinnjacka han bar när riksdagen senast diskuterade vargjakten.

Vår miljöminister borde med andra ord längta efter något enda litet positivt besked, och i dag kom det faktiskt.

Försöken med att flytta valpar mellan kullar i Skandinaviska djurparker har fungerat bättre än väntat, i alla fall de första 14 dagarna.

Moderliga vargtikar har tagit de små till sig, och matat dem som om de vore sina egna.

De växer och frodas, precis som Mowgli i djungelboken.

Och fungerar Mowglimetoden i djurparker så ökar chansen att den skulle kunna fungera i skogen. Det kan bli ett viktigt redskap i försöken att förstärka den genetiska variationen i den allt för hårt inavlade svenska vargstammen.

Räkna med att Andreas Carlgren kommer att berätta det för EU-kommissionen.

Vi andra kan bara glädja oss åt tanken på de hungriga små valparna som nu växer upp i sin nya syskonskara.

Ingvar Persson

En rapport från LO har fått kollegorna på Svenska Dagbladet att bli en smula filosofiska. Rapporten, som också Aftonbladets ledarsida skriver om i dag, beskriver vad svenska folket tycker om löner och löneskillnaderna.

Skillnaderna är för stora, skulle rapporten kunna sammanfattas.

På Svenskans ledarredaktion väcker det frågan, vad är egentligen en rimlig lön? Handlar det om hur hårt någon jobbar, eller vilken utbildning denna någon har? Eller handlar det om vilket värde arbetet skapar?

Om jag förstår resonemanget rätt fastnar tidningen – nästan i marxistisk anda – för det senare. Det är värdet av arbetet som ska belönas, allt annat vore ohållbart får vi veta.

Gott så. Men för att fortsätta på den filosofiska linjen, hur vet vi värdet av en arbetsprestation? Hur mäter man sjukvårdspersonalens ansträngningar för att rädda liv mot en lyckad aktieaffär? Hur ska en värdig omvårdnad av de äldre värderas jämfört med till exempel en lyckad reklamkampanj.

Hur ska vi värdera en ledare i Svenska Dagbladet mot en i Aftonbladet? Med hjälp av bokslutet? Eller efter upplagan?

Och är det direktören eller operatören vid pappersmaskinen som producerar värdet av tonvis med papper?

Det är frågor Svenska Dagbladet inte ställer. Och slutsatsen blir också den förväntade. De som fattar avgörande beslut – direktörer – ska ha bra betalt.

Åt den som har ska vara givet.

Det är också ett slags filosofi.

Ingvar Persson

Solidaritetskonvojen Ship to Gaza seglar snart. Det märks, om inte annat, på hur tonen i det offentliga samtalet skruvats upp. Det är tydligen oerhört kontroversiellt att göra en humanitär hjälpinsats och underminiera en olaglig blockad.

I Sverige har folkrättsvidrighetens apologeter försökt misstänkliggöra Ship to Gaza-aktionen genom olika fantasifulla grepp. Att argument har varit att man inte borde segla till Gaza under den arabiska våren. Ett annat har varit att eftersom civilbefolkningen smugglar varor i underjordiska tunnlar så är inte blockaden mot Gaza så farlig.

Men det allra märkligaste argumentet är nog att Ship to Gaza-aktivisterna, om de verkligen brydde sig om utsatta människor, borde sätta segel och fara till arabdiktaturer som Libyen och Syrien.

Den åsikten har bland annat framförts av Folkpartiets utrikespolitiske talesperson, Fredrik Malm. Men det Malm tycks glömma är ju att hans egen regering anordnade ett sorts Ship to Syria så tidigt som 2009.

• Handelsminister Ewa Björling besökte Jordanien och Syrien
• Handelsminister Björling besöker Libyen och Tunisien
• Svensk övervakning på export till diktaturens Libyen
• Så hjälper Sverige diktaturens Libyen att bryta mot de mänskliga rättigheterna 

Om Fredrik Malm frågar riktigt snällt kanske han får följa med till någon diktatur nästa gång Ewa Björling ska ut på pr-resa.

Sveriges Radio:

En gång utgjorde det själva symbolen för den reellt existerande socialismen, det sovjetiska flygbolaget Aeroflot. Billiga flybiljetter, tveksam säkerhet och ett slags hårdhudad vodkadoftande service placerade bolaget så långt från EuroClass man kunde komma.

För ressugna unga från Västeuropa med hårdvaluta skapade det nya vägar ut i världen. För det sovjetiska imperiet var det ännu ett verktyg i den globala kampen om hegemoni.

Jag kommer ihåg hur jag en kväll på New Delhis flygplats kunde se passagerarna på Aeroflots flight från Moskva strömma genom passkontrollen. Ett oformligt, lätt rusigt sällskap mitt i den indiska natten.

Sedan dess har Sovjetunionen lagts i grus, förmögenheter stulits och den västerländska kapitalismens slutgiltiga seger både proklamerats och avlysts.

Aeroflot har dock flugit vidare.

Men nu ska det alltså säljas, tillsammans med bland annat handelsfartygsflottan Sovkomflot. Efter det följer utförsäljning av tillgångar i finans- och energisektorn.

Inom 3 till 5 år ska staten ha släppt kontrollen, enligt Rysslands finansminister Aleksej Kudrin.

Frågan är, kommer företagets logotyp att överleva privatiseringen? Har vi sett hammaren och skäran – bevingade – för sista gången?

Ingvar Persson

I Storbritannien pågår för fullt det viktiga konservativa projektet att bygga upp ett parallellt antagningssystem till högskolorna för de som kan betala. Högre utbildning är redan en fråga om plånbok, men det ska alltså förvärras ytterligare.

I nuläget betalas terminsavgifter i form av lån, alltså som en del av studielånen. Det den brittiska regeringen nu vill göra är att öppna upp för univeristet att erbjuda extra utbildningsplatser för den som kan betala sin utbildning på ett bräde.

David Willetts, högskoleministern, förklarar de nya reglerna:

”There would need to be arrangements to make sure any such system was fair and worked in the interests of students as well as institutions. But it is not clear what the benefit is of the current rules, which, for example, limit the ability of charities or social enterprises to sponsor students.”

Det här visar på en ganska vanlig högerinställning till det här med rättvisa samhällsinstitutioner och gemensam välfärd: det hämmar välgörenhetsorganisationer att göra samma sak. När högern vill ”satsa på civilsamhället” så handlar det just om att vältra över ansvaret för medborgarna på folks välvilja. (Jag skrev ett inlägg på detta ämne i förra veckan.)

Till råga på allt vill nu regeringen också vältra över studielånen på privata banker. Utan statlig säkerhet för lånen blir ytterligare höjda avgifter att räkna med.

Steve Smith, min gamla rektor från Exeters universitet, ordförande för Universities UK är kritisk.

”They [the government] have talked to us about that, but the trouble is that it has the obvious objection that it looks awfully like those people buying their way in. […] The trouble is that it is really difficult to come up with a system that doesn’t make it really difficult for people who attend less high-ranking institutions where the students don’t earn the money [to repay the loans].”

Det är inget nådigt systemskifte högern håller på med i Storbritannien.

Räkna med bråk.

Sedan 25 maj har det mer eller mindre oavbrutet protesterats utanför det grekiska parlamentet. Men hur stort är det folkliga stödet egentligen för proteströrelsen? Vad känner de 11 miljoner grekerna inför de som demonsterar på Syntagmatorget?

Enligt en opinionsundersökning som publicerades i grekiska medier i går så har demonstranterna rejäl uppbackning av folket. 67,9 procent av grekerna säger att de moraliskt stödjer protesterörelsen. Åtta av tio säger dessutom att de tror att proteströrelsen har stöd bland majoriteten av grekerna.

Störst stöd har rörelsen bland arbetslösa. Värt att notera är att respondenter med låg utbildning i störst utsträckning tor att rörelsen inte har folkligt stöd.

Sex av tio anser att det grekiska politiska systemet inte kommer att kunna lösa den nuvarande krisen. Samtidigt tror 71,8 procent att proteströrelsen kommer att kunna påverka politikernas beslut vad det gäller nya nedskärningar.