På DN debatt finner man en intressant debattartikel om omfattningen av bidragsfusk, skriven av journalisten Petter Larsson och statsvetaren Björn Johnson. Sammanfattat:

”Bidragsbrottslagen tillkom 2007 efter att den så kallade FUT-delegationen hävdat att det varje år felaktigt betalades ut 10 miljarder kronor från socialförsäkringarna på grund av fusk. Det visade sig vara en ren gissning. Frågan är om fuskarjakten ens är mödan värd. Vår kritik mot FUT-delegationen bekräftas nu av Riksrevisionens rapport ”Vad blev det av de misstänkta bidragsbrotten?”. När bilden av fusket väl är satt är den svår att rucka. Det som brukar kallas en social fälla öppnas, där ingen vill vara solidarisk om alla andra tar för sig”

FUT-delegationen är en märklig skapelse. Efter att konsekvent genom valrörelsen 2006 ha talat om omfattande bidragsfusk blev det dags för alliansen och i synnerhet Moderaterna att bevisa att man hade rätt. I ett pressmeddelande deklarerade regeringen att FUT-delegationen hade landet i slutsatsen att felaktiga utbetalningar kostar 20 miljarder kronor per år. Hur kom de fram till detta?

Jo, förklarade Petter Larsson i en krönika i Aftonbladet i november 2007, man tillämpar så kallad expertelicitation. Den går ut på att man samlar ett antal experter som antas ha specialkunskkap om en viss socialförsäkring, ber dessa uppskatta hur stora de felaktiga utbetalningarna är, varpå de får samtala med varandra och därefter återigen gissa. Efter det drar man ett genomsnitt.

Det är inte en särskilt vetenskaplig metod. Den är kanske användbar om man ska identifiera problemområden i socialförsäkringssystemen, men som kvantifieringsmetod bör den nog betraktas som icke empirisk. Inte desto mindre köpte regeringen siffran.

Det väckte en hel del kritik mot regeringen då, 2007. Det fanns inget fog för siffran 20 miljarder, hävdade kritikerna. Regeringen slog ifrån sig:

”Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (m) vill inte diskutera siffrorna:

-De spelar egentligen ingen roll, jag måste se till att minska antalet felaktiga utbetalningar med all kraft, säger socialförsäkringsministern.”

Kort därefter publicerade Försäkringskassan en egen utredning:

”I ett remissvar till FUT-delegationens rapport skriver myndigheten att det snarare handlar om 1,1 till 2,6 miljarder kronor som betalats ut felaktigt. Av det bedömer Försäkringskassan att endast 0,3 till 0,9 miljarder kronor utgör medvetet fusk.”

Nu har regeringen blivit ertappad med att överdrivna bidragsfusket igen. Förra gången åkte de dit, men la inte om kursen för det.

Inget tyder på att det kommer hända den här gången heller.

Både på protesttorget Syntagma och på turistgatorna i Plaka, Monastiriki och Psiri syns budskapet: ”This is Sparta!”.

Frasen är hämtad från Zack Snyders filmatisering av serieromanen ”300”, som handlar om slaget vid Thermopyle. I filmen slåss 300 spartaner mot en miljon persiska soldater. Spartanerna förlorar, men deras dåraktiga mod sätter sådan skräk i perserna att deras armé går under vid slaget vid Plataiai.

”This is Sparta!”, ett patriotiskt vrål som utstöts av kung Leonidas i filmen, är en av de bärande replikerna i filmen och den lever nu sitt eget liv.

Därför är det inte särskilt märkligt att man i Aten kränger tröjor med frasen. Lite märkligare blir det när frasen syns som en missnöjesyttring på Syntagmatorget, bredvid skyltar där man anklagar Merkel och Sarkozy för att vara nazister och önskar livet ur Putin. 

Som politisk slogan betraktad är ”This is Sparta!” obehaglig. Men samtidigt intressant, då jag tror att det säger något om stämningen på Syntagma:

Har man alla odds emot sig och liksom förlikat sig med att man kommer att förlora så tänker man i alla fall förlora på ett sätt som gör att fienden skadas och demoraliseras så mycket att den inte klarar ett slag till.

’ ’ ’

Klicka här och se kung Leonidas This is Sparta!-tal.

Det kommer knappast som någon överraskning. Produktionen har stått stilla i månader. Leverantörerna har inte fått betalt. Kronofogden anser att företaget ligger efter med skatten och Victor Muller har åkt som ett torrt skin över världen i ett enda syfte, att skaffa pengar.

Att Saab nu inte kan betala lönerna till sina anställda därför att kassan är tom är på ett sätt bara en bekräftelse på det alla anat. Äventyret ser ut att gå mot sitt slut.

Kanske var det dömt att misslyckas redan när Muller tog över. Det de anställda i Trollhättan försökt göra ska egentligen inte fungera.

Att lyfta ett företag i bilbranschen – där förtroende betyder allt – från rekonstruktion och driftsstopp brukar beskrivas som en omöjlighet. När den amerikanska bilindustrin vacklade – samtidigt med den svenska – gjorde staten därför allt just för att undvika rekonstruktion.

I Sverige lät det som bekant lite annorlunda.

Ett omöjligt projekt? Ja kanske. Men det finns ingen, absolut ingen, anledning för de anställda att känna något annat än stolthet över att ha försökt. För i grunden är Saab en del av det som bygger Sverige rikt.

Utan de anställdas lojalitet – med sina arbetskamrater, med sitt företag och med sina kunder – hade Saab för länge sedan fallit samman.

Det kanske kan beskrivas som en historia om att bekämpa väderkvarnar, men det är lika fullt en hjältehistoria.

Utan det sega motståndet från regeringskvarteren i Stockholm är det inte omöjligt att situationen varit en annan.

Är detta det sista kapitlet i historien om Saab? Mänskligt att döma borde det vara så, men vi har lärt oss att inte underskatta Victor Mullers fingerfärdighet.

Och vi borde ha lärt oss att inte underskatta andan bland de anställda på Saab.

Ingvar Persson

Välgörenhet är bra. Inget snack om saken. Det hör man på ordet – det gör väl. Men välgörenhet får aldrig bli ett sätt för samhället att undslippa sina välfärdsåtaganden. Att utförsäkrade och arbetslösa i allt större utsträckning kastas ut ur trygghetssystemen och tvingas söka hjälp hos välgörenhetsorganisationer är något som på senare år blivit vardag.

Men i moderatstyrda Västervik går man steget längre och välkomnar utvecklingen. Sveriges Radio skriver

”En del funktionshindrade är fattiga eftersom hela deras pension går till mat och hyra, och när de saknar pengar till viktiga inköp så får de en hänvisning till välgörenhetsorganisationerna.

–Många får information via socialkontoret, de söker och kan inte få bidrag där. Då tipsar socialkontoret om andra, som till exempel vår verksamhet., säger Lars-Erik Gustafsson från Röda Korset i Västervik är kassör i Wilhelm och Carina Palmblads donationsfond.”

Kommunalrådet Harald Hjalmarsson från moderaterna tycker att det här är förträffligt. Det är ”väldigt bra att man utnyttjar” välgörenhetsorganisationerna menar han.

Det är det här högern menar när de säger att de vill ”satsa på det civila samhället”.

När det drar ihop sig till vad som på förhand utlovats bli den största demonstrationen i Greklands demokratiska historia märks det att man är i ett land där tjänstesektorn dominerar. 

Korvstånden, majsgrillarna, männen som säljer piratkopierade väskor och klockor, läsknasarna. Alla har de en lika naturlig plats på Syntagmatorget som vänsteraktiviterna, högerextremisterna, pensionerna i yllekostym och mammorna med småbarn på armen.

Även om protesten i kväll sägs bli crescendot så räknar de flesta av de jag talar med att demonstrationen kommer fortsätta.

– Om Papandreou går i kväll, vad tror du kommer bli bättre? Inget kommer förändras på en kväll, säger 24-åriga studenten Iezabel.

Hon tänker bli kvar på Syntagmatorget. Hur länge? Det vet hon inte.

Den här långa, utdragna, protesten har något urskiljningslöst över sig. Några vill med meditation skapa positiv energi och på så sätt fixa till problemen. Några vill kasta ut regeringen ur landet, men få vet vad de vill ersätta den med. 

Jag lyckas stava mig fram till att ordet ”revolution” bara finns på en enda banderoll. Annars är det mest grekiska fanor som vajar i vinden på Syntagma.

I skrivande stund är det fortfarande lugnt i centrala Aten. Resultatet från förtroendeomröstningen om Papandreous nya regering har inte lämnats. 

Men torgförsäljarna verkar veta att något är på gång. När klockan närmare sig åtta på kvällen har de slutat sälja läsk och har istället plockat fram visselpipor och grekiska flaggor.

Tolv och en halv miljon kronor. Så mycket har IF Metalls avdelning i Göteborg på bara sex månader lyckats säkra åt omkring 600 anställda som fått för låg lön av bemanningsföretag. Pengarna, i något fall flera hundra tusen kronor, ska nu enligt betalas ut retroaktivt.

– Många av de som har haft felaktiga löner är ungdomar som inte har en aning om att de har lägre lön än andra, berättar Carina Cajander på IF Metall i Göteborg för TT.

Nu ska arbetssättet från Göteborg spridas över landet.

Kanske går det att dra två slutsatser av nyheten.

För det första att fackliga organisationer har oerhört mycket arbete kvar att göra för att verkligen garantera att avtal och uppgörelser ska fungera i praktiken. Bemanningsföretag och tillfälliga arbetsformer är en del av den arbetsmarknad som framför allt möter unga. De fackliga arbetsformerna är inte alltid inställda för att värna deras rättigheter.

Den andra är att osäkerheten på arbetsmarknaden aldrig kan vara ett argument mot facklig organisation eller kollektivavtal. Tvärt om. Ingenstans är skyddet mot oseriösa arbetsgivares godtycke och utnyttjande viktigare.

Ingvar Persson

Två och en halv miljard kronor, lite drygt till och med. Det blev de samhällsekonomiska kostnaderna för vinterns tågkaos enligt en uträkning som trafikverket plockat fram på riksdagens begäran.

Försenade tågresenärer missade drygt 4 miljoner arbetstimmar, och det försenade godset kostade enligt verket 200 miljoner kronor.

Det är våldsamt mycket pengar. Och ändå vet alla som suttit på ett infruset tåg eller som väntat på en överfylld perrong att siffrorna bara beskriver en del av priset. De beskriver inte vreden över att inte kunna komma hem, inte frustrationen när toaletterna havererar eller otryggheten när beskeden hela tiden förändras.

Men framför allt kan siffrorna inte beskriva hur förtroendet för samhället har urholkats. För det är ju precis det som inträffar. Pendlare ger upp och börjar åka bil. Företagare som väljer att skicka sina varor med lastbil. Och barnfamiljer som väljer bort besöket hos släkten.

Vanvården av det svenska järnvägsnätet har pågått länge. Nu betalar vi priset.

Och i stället för en massiv satsning för att åter skapa en nationell infrastruktur, med tåg som går i tid och järnvägar med kapacitet att transportera människor och varor, fortsätter bortförklaringarna.

Snökaoset är visserligen slut för i år, men snart kommer solkurvorna. Och sedan är det dags för det verkliga kaoset när avregleringen förs till ännu en nivå.

Ingvar Persson

Reaktionerna låter inte vänta på sig. Högljudda centerpartister är snabbt ute för att lufta sina idéer:

Riksdagsledamoten Abir al-Sahlani är överlycklig, och tycker det är bra att partiet ”slipper slänga ut vår partiledare”. Som ett krogragg som dröjer sig kvar, typ.

Ungdomsförbundets ordförande Hanna Wagenius meddelar att hon ”kommenterar inte något i nuläget”, men passar på att flika in att Centerpartiet ”behöver någon som kan matcha miljöpartiets Gustav Fridolin”. Förutom att en kravprofil möjligen skulle kunna tänkas vara en kommentar trots allt så framför en intressant sak. Där Socialdemokraterna tidigare var huvudfienden tycks Centerpartiet alltmer acceptera att kampen står mot det betydligt mindre Miljöpartiet.

Centerstudenterna vill inte diskutera efterträdare men berättar ändå vilka namn de vill ha. Ordförande Anna Söderström:

Vi skulle gärna se till exempel Annie Johansson eller Anna-Karin Hatt som partiledare. De är heta kandidater […] Men egentligen bör vi inte fokusera så mycket på namn utan mer på egenskaper när vi nu ska börja leta ny partiledare.

Stureplanscentern, som varit drivande i att avlägsna Maud Olofsson, skriver att ”Maud avgår med flaggan i topp! Hon bröt 30 års nedgång och ledde (C) till två segerval! Svårslaget…” Med frekventa opinionssiffror på under 4% bör man kanske vara försiktig med att ropa hej.

Och om Stureplanscentern är av åsikten att faran är över kan den kommande tiden bli ganska omtumlande för den högljudda föreningen.

Det var väntat, och ändå kommer det som en överraskning.

Maud Olofsson meddelade till slut att hon tänker lämna posten som partiordförande på stämman i höst. Internt har många röster ifrågasatt hennes fortsatta ledning, däribland CUF, Centerstudenterna, och flera distrikt samt riksdagsledamöterna Fredrick Federley och Abir Al-Sahlani.

Centern har förändrats enormt under Olofssons tioåriga ledning. När hon tillträdde 2001 var centern ett mittenparti med stark landsbygdsförankring. Genom att markera åt både höger och vänster kunde partiet också med trovärdighet göra upp med båda sidor.

Att ingå i allianssamarbetet var det som resulterade i att Centerpartiet fick sina första ministerposter på 12 år. Men det innebar också att partiet blev tvunget att börja dagtinga med sin övertygelse – inte minst i fråga om den så viktiga kärnkraften.

Stora delar av den miljöpolitik som centerrörelsen håller varmt om hjärtat har fått stryka på foten. Men den fasta anknytningen till högerlägret har också etablerat Centerpartiet som en given del av borgerligheten, och borgerliga regeringar framöver. Det ger ett inflytande som i någon mån ersätter det man tappat på möjligheterna att förhandla med båda blocken.

Det är ett sargat parti Maud Olofsson lämnar efter sig. Katastrofala opinionssiffror och minskat inflytande i såväl regeringen som alliansen i stort är inget kul arv. I det sammanhanget är städavdrag och miljöbilspremier en klen tröst.

Centerpartiet står nu inför en potentiellt uppslitande ordförandestrid. Maud Olofsson lämnar inte efter sig någon tydligt efterträdare och konflikten mellan den traditionella landsbygden och de högljudda storstadsliberalerna bäddar för svårigheter att komma överens.

Vart centern nu ska ta vägen kommer säkerligen uppta partiets kraft under en lång tid framöver.