Valdagen är den enda opionsmätning som gäller, men personligen är jag djupt road av opionsundersökningar och opionsforskning och kan inte riktigt hålla mig ifrån att skriva detta inlägg.

Om det hade hållits riksdagsval i maj så hade Håkan Juholt sannolikt blivit statsminister. Åtminstone om man får tro de siffror som SCB presenterade i dag i sin partisympatiundersökning.

Regeringspartierna får i SCB:s mätning 45,4 procent av rösterna medan de rödgröna partierna får 47,4 procent. Sverigedemokraterna får 5,7 procent. 

Socialdemokraterna får 34 procent i undersökningen och är det parti som gått starkast fram, både jämfört med SCB:s senaste mätning från november (+5,0) och jämfört med riksdagsvalet 2010 (+3,3).

Kristdemokraterna gör riktigt dåligt ifrån sig och noterar ett väljarstöd på 3,8 procent och skulle enligt SCB rasa ur riksdagen. Det påverkar ju naturligtvis också regeringsblockets storlek.

Därför kan det också vara intressant att räkna på mandatfördelningen snarare än att jämföra den sammanlagda procenten för de två blocken.

• Centerpartiet 17 mandat.
• Folkpartiet 22 mandat.
• Moderaterna 114 mandat.
• Kristdemokraterna 0 mandat.
• Socialdemokraterna 125 mandat.
• Vänsterpartiet 17 mandat.
• Miljöpartiet 33 mandat.
• Sverigedemokraterna 21 mandat.

• Alliansen totalt 153 mandat. 
• Rödgröna totalt 175 mandat.

Om det varit val i maj hade alltså de rödgröna partierna fått egen majoritet i riksdagen. Det är faktiskt mer intressant än att de rödgröna är störst i procent.

Svaret är nog nej.

Men efter att ha fått ta emot en våg av reaktioner på min ledartext ”Vi firar mångfald i dag – inte enfald” i måndags undrar jag vad det är för konstig svans Timbro skaffat sig på nätet.

Det hör inte till vanligheterna att jag får otaliga mail där jag blir kallad ”landsförädare” och värre saker när jag skriver om rapporter och utspel från andra.

Jag har också fått seriös och intressant kritik, även om den lite drunknat. 

Andreas Johansson Heinö, författare till Timbrorapporten ”Integration eller assimilation?” och artikeln på Newsmill ”Därför borde vi tala mer om assimilation” som jag skriver om tycker i korthet inte att jag förstått någonting, är ”populistiskt kunskapsföraktande” och ”smutskastar”.

Han skriver i ett inlägg på sin blogg: ”Exit Ramadan, hej fläskkotlett!”:

Är detta en linje Aftonbladet tänker driva i fortsättningen? Det är ett populistiskt kunskapsförakt som jag inte trodde var värdigt Sveriges största socialdemokratiska dagstidning. 

Men nu har förstås inte Lindberg hamnat på Aftonbladets ledarredaktion för att utveckla vänsterns ideologiska förhållningssätt till integration. Istället är syftet att smutskasta och misstänkliggöra dem som, likt mig själv, inom de arenor som finns tillgängliga, försöker att föra debatten om det mångkulturella samhället framåt. 

Det han egentligen kritiserar mig för är att jag inte accepterar den betydelseförskjutning han försöker göra av begreppet ”assimilation”.

Johansson Heinö och Timbro har tagit sig an integrationsdebatten ungefär som moderaterna tog sig an jobbfrågan 2006. Han vill precisera, det vill säga ändra, betydelsen i de centrala begreppen för att flytta hela diskussionen till en ny planhalva.

Moderaterna lyckades framgångsrikt med begreppet ”utanförskap”.

Johansson Heinö och Timbro försöker på motsvarande sätt använda begreppet ”assimilation” för att etablera en ny spelplan.

Tekniken kallas ”framing” och introducerades av George Lakoff i boken ”Don’t Think of an Elephant!” från 2004. Man kan fördjupa sig i hur man använder språk och begreppspreciseringar för att förändra politiska diskussioner både på hans hemsida och i ett flertal utgivna böcker.

(Jag använde för övrigt samma stilistiska grepp när jag satte rubrik på detta blogginlägg.)

Finns det någon anledning för vänstern att acceptera denna utveckling bara för att den kläs i en akademisk språkdräkt och debattörerna har ett så aggressivt tonfall på nätet?

Nix. 

För Timbro är inte naiva. När de drog ingång en debatt om invandring, mångkultur och assimilation i januari i år var de inte okunniga om vilken diskussion de skulle få. De valde medvetet att provokativt använda begreppet ”assimilation” för att få diskussionen dit de ville.

Att de nu tar ett steg tillbaka och försöker säga ungefär: ”Oj, då. Nä det var inte så vi menade…” är genomfalskt.

När Per Wirten i februari kritiserade denna utveckling i inlägget ”Mångkulturalismen behövs” på Dagens Arena möttes han av ungefär samma reaktion som den jag fått. Lika så när Lisa Bjurwall kom med kritik i ledaren ”Integration: Högerns sanslösa debatt” i Dagens Nyheter i januari.

Hon skrev då om rapporten ”Integration eller assimilation?: 

Genom titeln har Timbro i alla fall bidragit till tabubrytandet av termen assimilation. Hittills har begreppet med rätta varit skytt av alla stora svenska partier utom Sverigedemokraterna. Assimilering innebär att helt överge sin egen kultur och det egna språket för att uppgå i en nations majoritetssamhälle. Det används oftast med implikationen tvångsanpassning. Sansat?

Nä, men väldigt, väldigt medvetet.

Anders Lindberg

PS. Aftonbladet är för övrigt inte bara ”Sveriges största socialdemokratiska dagstidning” som Andreas Johansson Heinö skriver. Vi är skandinaviens största tidning. Om vi nu ska hålla på och ”rätta” varandra.

Fler som skriver: Johan Lundberg på Axess tycker jag är ”löjeväckande”. Övriga 57 bloggar som länkat kan du hitta här.

Många är vi som, till exempel under mellan studieterminerna eller i skarven mellan två projektanställningar, söker sommarjobb. I år verkar det lättare än på länge att få ett sommarjobb.

I april fanns det 7 750 sommarjobb att söka hos Arbetsförmedlingen. Även om det är långt kvar tills det finns lika många jobb som innan krisen slog till så är det i alla fall en liten glädje på en ungdomsarbetsmarknad som skurit ihop totalt.

Dystrare ser det ut för de ungdomar under 18 som vill arbeta på sommarlovet och tjäna egna pengar. Arbetsgivare är sällan intresserade av att anställa så unga så istället för man ställa sitt hopp till att kommunen eller landstinget ordnar fram så kallade feriejobb.

Det är inga traditionella vikariat utan jobb som ligger utanför den ordinarie verksamheten. Det kan handla om att jobba som badvakt, klippa gräs, vara guide på ett sommaröppet museum eller ta hand om och umgås med de som bor på äldreboende.

Förra året fanns det totalt 8 000 kommunala feriejobb att söka i Sverige. I år har den siffran sjunkit till 60 000. Fram till regeringsskiftet 2006 fanns det riktade statsbidrag för att samfinansiera kommunernas feriejobb.

Alliansregeringen avskaffades bidraget, men valåret 2010 var det tillfälligt tillbaka för att försvinna lagom till denna sommar. Regeringen menar att när de svenska kommunerna ekonomiskt går bra och visar upp stora överskott så är det deras ansvar att fixa feriejobben själva.

I en sammanställning av feriejobben i kommunerna i Stockholms län som Sveriges Radio gjort – och som refereras av Marika Lindgren Åsbrink – visar det sig att välmående kommuner som går bra är ganska dåliga på att ordna fram feriejobb. Åtminstone om den välmående kommunen styrs av borgerliga partier:

I socialdemokratiskt styrda Nynäshamn, Södertälje och Sundbyberg får alla unga som visat intresse sommarjobb. I Botkyrka får 1000 personer sommarjobb, medan borgerligt styrda kommuner av ungefär samma befolkningsstorlek, som Nacka eller Haninge, inte ens klarar av en tredjedel av detta. Sigtuna fixar dubbelt så många sommarjobb som något större Tyresö. Ett uppseendeväckande stort antal kommuner – Danderyd, Ekerö, Norrtälje, Solna, Täby och Vallentuna – erbjuder bara en handfull platser (mellan 24 och 55) och, värst av allt – i Sollentuna och Vaxholm finns inte ett enda sommarjobb i kommunens regi.

Om man vill att ens barn ska få arbetslivserfarnhet, egna pengar och en vettig sysselsättning till nästa sommar kan det alltså vara värt att flytta till en sossestyrd kommun.

Det har gått fem och ett halvt år sedan fackförbundet Byggnads satte ombyggnaden av Söderfjärdsskolan i Vaxholm i blockad. Få anade då at vi såg början på en konflikt som fortfarande är en vattendelare i debatten om den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Men just så blev det. Och efter politiska kampanjer, domstolsprocesser och internationella debatter är Laval-målet – som konflikten heter på EU-språk – åter aktuell. Den här gången är det riksdagen som givit regeringen uppdraget att utreda den svenska lagstiftning som blev resultatet av konflikten.

Det finns åtminstone två skäl till varför Vaxholmskonflikten fortsatt att spela roll i den svenska debatten.

Den ena är uppenbar. Konflikten och den efterföljande rättsprocessen har synat de löften som gavs inför folkomröstningen om EU, och resultatet har skapat problem. Det gäller inte minst de företrädare för arbetarrörelsen som försäkrade att varken kollektivavtalssystemet eller strejkrätten hotades.

Det har inte varit så enkelt för Wanja Lundby-Wedin eller Hans Karlsson att hantera besvikelsen.

Det andra skälet till varför Vaxholmskonflikten fortsatt att spela en roll är kanske mindre uppenbar, men lika viktig. Konflikten har nämligen prövat en av de nya moderaternas grundstenar, respekten för kollektivavtal och facket.

För redan från början slog nämligen många borgerliga reflexer till när facket tog till konflikt för att få ett kollektivavtal för de utstationerade arbetarna. Reflexer som sedan har präglat handläggningen av hela ärendet.

Dåvarande arbetsmarknadsminister Littorin tvekade innan han valde att försvara den svenska ordningen i Luxemburg. Och han valde att föreslå en lag som ger facken större begränsningar än nödvändigt när domstolens beslut väl kom.

Det är den lagen som nu utmanas, och det är inte konstigt att Littorins efterträdare Hillevi Engström lite besvärat konstaterar att det ”kan finnas ett värde” i att se över lagstiftningen.

Helst skulle hon säkert vilja glömma allt vad skolbyggen i Vaxholm heter.

Ingvar Persson

Så ser det trots allt ut som om de tyska böngroddarna kan vara oskyldiga till utbrottet av ehec. Mer än hälften av de prover som tagits hos odlaren i nordvästra Tyskland visar inga spår av bakterien. Jakten på smittan som dödat mer än 20 människor och gjort tusentals svårt sjuka måste fortsätta.

Samtidigt träffas EU:s utrikesministrar på ett extrainkallat möte för att diskutera ersättning. Men inte till de dödas anhöriga, eller till de tusentals som blivit sjuka av maten.

Nej, EU-ministrarna tänker prata hur livsmedelsindustrin och jordbrukarna ska kompenseras. När människor inte längre vågar köpa deras produkter förlorar de ju stora pengar.

Det känns på något sätt som en utmärkt bild av vilka intressen som dominerar EU:s arbete.

Ingvar Persson

Reaktionerna på livsmedelskatastrofer följer ett alldeles eget mönster. När människor bli sjuka av det de äter försöker myndigheter, medier och konsumenter alltid hitta förklaringen så långt borta som möjligt.

För det kan ju inte vara något fel på den mat som odlats just här.

Det är med andra ord ingen tillfällighet att utbrottet av EHEC i Tyskland skylldes på Spanska gurkor. Det är inte heller någon tillfällighet att utbrottet skapat köpmotstånd hos konsumenterna och handelsrestriktioner mellan staterna. Det handlar trots allt om en katastrof, där mer än 1600 människor har smittats och över 20 dödats. De flesta i Tyskland.

Nu tycks trots allt smittkällan vara spårad – till Tyskland. Groddar från en odlare i nordvästra delen av landet har burit smittan. Inga långa transporter, inga exotiska grönsaker och ingen annan att skylla på.

Inte ens närproducerad och giftfri hälsokost är någon garanti mot bakterier.

Ingvar Persson

Många inom socialdemokratin höjde på ögonbrynen när Thomas Bodström i sin nya bok lanserade idéen att döpa om Sveriges socialdemokratiska arbetareparti till bara Socialdemokraterna.

Många utanför socialdemokratin tänkte kanske mest att det namnbytet redan var genomfört. Få använder ju nuförtiden hela det officiella partinamnet, och till och med de mest trogna partisterna pratar ju bara om Partiet.

Nåväl. Ann Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja berättar att namndiskussionen inom socialdemokratin ingalunda är ny. Redan 1929 lanserade Per Albin Hansson förslaget att SAP skulle bli FS, det vill säga Folkpartiet Socialdemokraterna.

Hansson skrev i Tiden: ”Den tidigare klassbetoningen i partiets politik har efterhand fått vika för en i bästa och vidaste bemärkelse folklig karaktär”.

Något namnbyte blev det inte, men i stället lanserade Per Albin Hansson folkhemmet och folkhemspolitiken.

Om Bodströms kastade handske kommer leda till något liknande är fortfarande oklart.

Solna har inte riktigt lyckats. Planen var att bygga en ny fotbollsarena (som den lokala klubben AIK inte ville ha). Den ursprungliga notan skulle landa på 1,9 miljarder enligt underlaget från 2007, varav kommunen skulle ståför 227 miljoner. Fyra år senare ligger kostnaden nästan en miljard högre än beräknat, och nästan 300 miljoner kronor för Solnas skattebetalare.

Varningssignalerna dök upp tidigt och historien exploderade förra året. Det blev till slut ohållbart att bara två personer hade full insikt i projektet – kommunstyrelseordföranden Lars-Erik Salminen och stadsdirektören Sune Reinhold. Men Moderaterna lyckades skjuta upp diskussionerna i kommunfullmäktige till efter valet.

Under tiden då Solna stad sökte en byggherre till projektet anlitades enligt Dagens Samhälle Reinhold som konsult efter en muntlig överenskommelse under tennisveckan i Båstad. Saken protokollfördes inte. Peab fick kontraktet för bygget, samt flera tillhörande byggen för ytterligare en miljard kronor. Reinhold fick förutom mellan 600 000 och 800 000 kronor också en utredning om mutbrott på halsen. Reinhold lämnade sin post.

Salminen menade först att han inte visste något. Därefter ändrade han sig och erkände att han visste, men att han glömt informera resten av de folkvalda i kommunen om Reinholds ”extraknäck”.

Och ja, Reinhold och Salminen lyckades konstruera en förklaring till varför miljardbygget inte behövde underkastas en upphandlingsprocess.

När Socialdemokraterna nu, återigen, kräver att få veta varför bygget blivit så väldigt dyrt är det nog bara att se sig om. En inte orimlig förklaring är de skäl som finns återgivna ovan.

Här har vi en kung. Han är Sveriges statsschef. Han ska sälja Sverige till utlandet, sitta ordförande i utrikesnämnden, hålla känslomässiga tal som enar nationen i stunder av kris, vara vårt ansikte utåt, ta emot 122 miljoner kronor årligen av skattebetalarnas pengar.

Där står han i tv. Han svarar på frågor om: stippor, porrklubbar, kontakter med den kriminella världen. En av hans närmaste kompisar har tagit kontakt med skurkar för att köpa bilder som han tror kan skada kungen.

Kungen förnekar allt.

Det hela är ovärdigt, på så många plan.

Visst var det bra att kungen äntligen svarade på frågor. Det var det minsta man kunde begära. Nu står ord mot ord, och vi får se vart det tar vägen.

Men frågan kvarstår. Vi, alla medborgare i detta land. Vill vi verkligen ha det så här?

Diskussionerna om monarkins vara eller inte vara blir lätt ett slags skådespel, där samma fraser upprepas om och om igen. Samtidigt vet alla att monarkin kommer bli kvar eftersom folk gillar kungafamiljen och eftersom inget parti vill spendera politiskt kapital på att driva frågan. Och varför skulle någon vilja gära det, när det finns viktigare frågor, som barnfattigdom, sjukförsäkringshaveri och krig i Libyen.

Samtidigt. De senaste turerna kring kungen, hans risiga kompisgäng och deras sunkiga leverne och kvinnosyn blottar vårt statsskick i all sin patetiska bräcklighet.

Det handlar inte om pengarna. Det handlar inte om huruvida kungen är ”lönsam” i sin marknadsföringsgärning (det tror jag inte att han är).

Det handlar om att det inte är rimligt att den person som i olika sammanhang ska företräda mig, oss, Sverige, helt slumpmässigt kan få vara en fullständig klåpare.

Vi borde inte acceptera det.

Det finns bättre system.

Karin Pettersson

I mitten av maj presenterade professor Kent Asp vid JMG i Göteborg sin bokrapport ”Mediernas prestationer och betydelse – Valet 2010”. Det är en intressant läsning.

Enligt Asps undersökning av medierapporteringen var valrörelsen 2010 den mest balanserade på 30 år. Undantaget är den konkurrerande kvällstidningen.

Här  framstår den konkurrerande kvällstidningen som partisk och tydligen gick man särskilt hårt åt Socialdemokraterna och Mona Sahlin.

Åh, man drar sig medievalrörelsen 2010 till minnes. Man minns hur den konkurrerande tidningen publicerade ”sanningen om kontoskandalen” mindre än en vecka innan valet.

Man minns artiklarna där barn älskar Fredrik Reinfeldt och där barn vill krama Fredrik Reinfeldt – som publicerades på valdagen.

Åh, medievalrörelsen 2010. Man minns hur man inte saknar dig.