Per T. Ohlsson har skrivit en text i Sydsvenskan där han varnar för att Marve Fleksnes snart kan vara svensk statsminister.

”Marve Fleksnes?”, utbrister horder av förvånade läsare. ”Vem fan är Marve Fleksnes? En moderat påläggskalv? Anders Borgs alterego?”

Nej, nej. Marve Fleksnes är den bufflige och verklighetsfrånvände huvudkaraktären i norska situationskomedin ”Fleksnes fataliteter”. Serien började sändas redan 1972 och det sista avsnittet sändes 1988. Och enligt Ohlsson är det Socialdemokraternas Håkan Juholt som påminner om denne fiktiva figur.

Om Ohlsson ville likna Juholt med en jubelåsna ur populärkulturen och framstå som modern, relevant och begriplig för någon över 25 år gick det… så där.

Värt att påminna om är att Håkan Juholt liknande sig själv vid Åsa-Nisse strax efter att han nominerats till ordförandeposten i Partiet. Inte heller en superfräsch referens, men när han sade det gick det åtminstone en Åsa-Nisse-film på bio.

I tävlingen om vem som liknar Håkan Juholt vid en ärketönt på ett sätt så att tillräckligt många begriper det får man nog säga att Juholt själv tar hem priset.

Slutligen vill jag bara påpeka att Fleksnes-serien har sina kvaliteter och åtminstone de tidiga säsongerna har sina poänger. 

Jag skulle till och med vilja påstå att serien är bättre än ”Solsidan”. Ni vet, serien med en karaktär som till förvirring liknar vår nuvarande statsminister.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet är ute och kräver hårdare straff för vålds- och sexualbrott. Det är ingen isolerad företeelse, kärleken till hårdare straff är stor inom borgerligheten.Tidigare har debatten handlat om för- och nackdelar med olika straffsatser, men på senare tid har hårdare-tag-förespråkarna, likt KDU, alltmer glidit över till att hävda att

”Om inte straffmätningen i våra svenska domstolar stämmer överens med det allmänna rättsmedvetandet så riskerar vi att få ett Sverige där förtroendet för rättsväsendet urholkas.”

Fair enough. Problemet är bara att det inte solklart är så att folk vill ha hårdare straff. Det hänger, som ofta med undersökningar, på hur frågan är ställd.

I höstas redogjorde kriminologerna Kristina Jerre (doktorand) och Henrik Tham (professor) för vad de kommit fram till när de lät folk i experimentella rättegångar lät folk ta ställning i riktiga fall som lett till fällande dom:

”Undersökningen av det generella rättsmedvetandet visar att svenskarna vill ha hårdare straff. Två tredjedelar anser att straffen är för milda, drygt hälften är generellt för längre fängelsestraff och tre fjärdedelar tycker att våldsbrott bör straffas mycket strängare än vad de görs i dag.

När allmänheten får ta ställning till utförligare beskrivningar av rättsfall blir dock bilden en annan. Allmänheten tror genomgående att domstolarna dömer mycket mildare än vad de faktiskt gör. Allmänheten föreslår också högre straff i förhållande till vad man tror ges av domstolarna. Detta straff ligger dock i fem av de sex fallen under, och i ett fall lika, vad de tillfrågade domarna föreslagit. I mellan omkring 15 och 30 procent av fallen föreslår de tillfrågade en icke frihetsberövande påföljd. Domarna däremot dömer med mycket få undantag i samtliga fall till fängelse.”

Håller man i åtanke att människor fungerar på detta sätt blir också diskussionen en annan. Det ”allmänna rättsmedvetandet” är så tvetydigt och duger därför inte som argument.

Vi måste helt enkelt diskutera för- och nackdelarna med hårdare eller mildrare straff istället.

Ja, så var det dags igen. Högern avstår från att kritisera Håkan Juholts politiska ställningstaganden, för att istället kasta sig in i ett frosseri av egenproducerade fabler någonstans på skalan mellan småaktigt trams och fullfjädrade pinsamheter.

Dagens Nyheter är dagen till ära undantaget som faktiskt, likt Aftonbladets ledarsida, kritiserar den socialdemokratika hållningen i Libyenfrågan. Dock kompletteras spåret om att Juholt är svag och velig (huvudledaren) på samma sida med att han är hård och bufflig (sticket).

Svenska Dagbladet företrätt av Per Gudmundson å andra sidan kör på en lite mer kreativ linje i diskussionerna om Thomas Bodströms bok:

”Det finns i och för sig framgångsrika politiska ledare som har för vana att förolämpa både vänner och fiender. Det händer att väljare älskar det. Silvio Berlusconi är ett exempel. Svensk samtalston är förvisso oändligt mycket mildare, men symptomatiskt nog är även han en produkt av partiväsendets förfall.”

Gudmundson bakar också in lite kritik mot att Juholt, enligt Bodström, ska ha kuppat bort Mona Sahlin. Med tanke på vad han tidigare har skrivit om Sahlin borde den gode ledarskribenten vara nöjd. Men icke.

Det är inte första gången högern unnar sig att fantisera en smula om Juholt för att bringa ordning i den mystiske mannen från Oskarshamn. Härom veckan kritiserade den moderata riksdagsledamoten Göran Pettersson Juholts kulturpolitik med orden:

”Det verkar som om Håkan Juholt präglas av den kommunistiska synen på samhället, kulturen och individen. Jag är glad över att jag inte har den människosynen.”

Och innan dess var det riksdagsledamöterna Cecilia Magnusson och Lars-Arne Staxäng som fantiserade i en debattartikel i GT apropå att Juholt krävt att kvinnor i offentlig sektor ska ha högre lön:

”talet var ju också ett tillbakablickande till en tid då kvinnor inte hade särskilt framträdande positioner vare sig inom socialdemokraterna eller på andra ställen. Är det detta samhälle, då kvinnorna levde på skuggsidan, som S vill tillbaka till?”

Och innan det var folkhälsominister Maria Larsson ute och kritiserade att Juholt hade haft mage att skämta om att Vin&Sprit hade sålts till finska staten:

”det var en del i Juholts anförande som jag verkligen reagerade på. Denna passus finns inte att läsa i hans manuskript då Juholt avvek från det och talade fritt om försäljningen av Vin&Sprit. […] Juholt avslutade sin avvikning från manuset med ett skämt som kongressen besvarade med ett rungande skratt. Men jag tror att vi är många som hade svårt för att dra på munnen och jag vet att hos 385000 barn lär detta skratt fastna i halsen. Hos denna stora grupp är nämligen inte det klirrande ljudet från färgglada påsar ett bud om en festlig afton.”

Och sedan har vi ju kommunpolitikern Birgitta Holm (M) i Stockholm som kallade Juholt för mansgris på grund av hans syn på vinstuttag i äldreomsorgen. Eller vad som nu låg bakom. Hon verkade bestämd i alla fall.

Först ut var ändå Timbro-profilen och den borgerliga debattören Fredrik Segerfeldt som redan innan Juholt tillträtt som partiledare konstaterade något som var så spektakulärt att nästan ingen tycktes tro på det:

”[Håkan Juholt kommer] att välja det andra alternativet. Stäng gränsen. Han kommer aldrig att säga det öppet, men med en toppolitikers skicklighet kommer Juholt att ta tillbaka SD-väljare, få bort barnfattigdomen och föra Sverige tillbaka till fornstora dagar genom att minska invandringen. Synd bara att han inte kommer att våga föra ett öppet och ärligt resonemang om det.”

Juholt är alltså en back-stabbande kommunist, rasist, sexist, bufflig, velig och en svensk Berlusconi som inte drar sig för att driva med barn vars föräldrar har alkoholproblem.

Eller så diskuterar vi politiken.

Det har gått två månader sedan Per Unckel fick jobbet som ”samordnare mot idrottsrelaterat våld”. Kanslisvenska för Batman, som Simon Bank skriver i Sportbladet.

Sedan dess har två allsvenska fotbollsmatcher fått brytas efter attacker av huliganer. I Södertälje för en månad sedan tvingades en domare till sjukhus sedan han träffats av en smällare. I går i Malmö träffades Helsingborgs målvakt Pär Hansson först av ett knallskott, och sedan av en malmösupporters hjärnsläpp.

När Unckel utsågs förklarade han kavat att han minsann inte var någon ”dussinutredare”. Karln hade trots allt precis utrett det svenska tågkaoset.

I dag säger Unckel att han inte tänker agera i affekt.

– Jag har två år på mig, förklarar han till Sportbladet.

Så är det kanske i de statliga utredningarnas och landshövdingarnas värld. Är uppdraget att rapportera om två år så kommer rapporten om två år.

Svensk fotboll har dock knappast två år på sig om utvecklingen får fortsätta. Hur många matcher kommer inte att behöva brytas under den tiden? Hur många miljoner ska dömas ut i böter? Och hur många verkliga fotbollsentusiaster kommer att ge upp sin kärlek till idrotten?

Jag vet inte, men jag vet att fotbollen inte har råd. Och att det svenska samhället inte har råd.

Kommentarerna efter katastrofen i Malmö andas ett slags uppgiven hopplöshet. Klubbarna har gjort allt de kan. Supportergrupperna har delat ut flygblad. Polisen har satt in alla resurser. Och regeringen påpekar att de faktiskt kopplat in Per Unckel – eller Batman – på saken.

Det är precis som vanligt. Alla inblandade tycker att någon annan ska göra något, och att någon annan ska betala. Det duger inte. Efter den avbrutna matchen i Malmö behövs ett samlat grepp. Nu.

Och eftersom det finns en statlig samordnare utsedd är det väl rimligt att det blir hans uppgift att samordna saken.

Det är dags för Unckel att visa att han inte är någon dussinutredare.

Ingvar Persson

Statsminister Fredrik Reinfeldt kommer i morgon att besöka den konservativa konferensen Wirtschaftsrat der CDU i Berlin. Reinfeldt ska hålla ett anförande om sin politik och sedan ska han få en guldmedalj.

Den tyska medaljen som Reinfeldt ska få heter Ludwig Erhards minnesmedalj och delas ut av de tyska kristdemokraternas ekonimiska råd.

Reinfeldt får medaljen för att han gjort ”viktiga insatser för att bevara eller utveckla den sociala marknadsekonomin” (läs: ökad arbetslöshet, fas 3, utförsäkringar, kraschad a-kassa, vidgade klyftor, vårdnadsbidrag och fler på socialbidrag).

Annat var det på Bismarcks tid.

Det finns något ödesmättat över utbrottet på den isländska vulkanen Grímsvötn. Magma från jordens inre som tränger fram, mitt i Europas största glaciär. Giftiga gaser och nedfallande stoff. Aska som tränger kilometervis upp i atmosfären.

För lite mer än ett år sedan skulle vi antagligen ha betraktat det som vi brukade betrakta vulkanutbrott på avlägsna öar, mitt i det väldiga havet. Som en påminnelse om naturens väldiga krafter, och om människans litenhet. Och eftersom det är Island vi talar skulle kanske bilden av människornas kamp för sin jord och sina djur kryddas av ett stänk nordisk romantik.

Utbrottet kommer just när fåren får sina lamm.

I dag är det annorlunda. Eyafjallajökulls utbrott i mars förra året stängde flygtrafiken i större delen av Europa. Människor satt strandsatta på flygplatser. Resor ställdes in och flygtransporter av känsliga och viktiga varor kunde inte genomföras.

Utan flyget stannade det moderna samhället. Och nu riskerar det att hända igen, lagom till sommarens planerade semesterresor.

För dagen är vindarna gynnsamma, och mängden smältvatten i kratern måttlig. Det betyder att Islands luftrum är stängt, och att askmolnet täcker delar av Grönland. Norra Norge kan drabbas senare i veckan, och kanske också Storbritannien.

Efter det är det vulkanen, och vindarna som bestämmer. Och vi kan bara ännu en gång maktlöst konstatera hur sårbart det moderna samhället är.

Ingvar Persson

När såhär fantastiska intervjuer görs är det närmast en plikt att uppmärksamma dem.

Expressens samtal med Håkan Juholt om partiledarskapet och sin person är

vad Dagens Nyheter skulle kalla ”ansvarsfullt småroligt”.

En väldigt underhållande del av intervjun är hans dejtingerfarenheter, där han

redogör för de 800 svar han fick på sin nätannons.

Grundligt sorterade han bland sina svar och inrättade att finalsystem för att avgöra

om någon höll måttet. Eldprovet bestod av att lyssna på deppiga Cash-låtar redan

när de var på första dejten. Därefter blev det en semesterresa till ett spännande och

nytt resmål: Vitryssland. ”Hon klarade det också”, berättar Juholt nöjt och därmed så

avfärdade han också alla de andra kandidaterna.

Glömt är emellertid den viktigaste biten som borde utgöra själva kärnan i

intervjun: Hur gör man för att få 800 svar på en annons på en dejtingsajt för

vanligt folk? Vad är det för charmknep? Vilka raggningsrepliker används?

Eller var det helt enkelt så att han valde att använda en profilbild av något

yngre format, från någon solbränd semester på 80-talet liggande på någon av

Oskarshamns många vita stränder?

Utan dessa svar blir intervjun bara skrapande på ytan, journalisten bör genast och

utan vidare dröjesmål komplettera med de ultimanata raggningsknepen från

partiordförande Juholt.

Miljöpartiets kongress gjorde som valberedningen föreslog och valde Åsa Romson och Gustav Fridolin till nya språkrör för partiet.

Ett uppbrott från epoken Wetterstrand och Eriksson. Det är själva tanken bakom systemet med begränsade mandatperioder som Miljöpartiet tillämpar. Traditionen ska inte kunna användas som en resurs för att behålla makten.

I den liberala pressen beskrivs det framför allt som en möjlighet till uppbrott från samarbetet med socialdemokrater och vänsterpartister. Det är nog en lite förhastad slutsats.

Miljöpartikongressen valde Romson före den främsta utmanaren, den ekonomiskpolitiska talespersonen Mikaela Valtersson. Det var ett val av en miljöpolitiker framför en allmänpolitiker, men också ett val av ett nytt ansikte framför ett av dem som stått Eriksson och Wetterstrand nära.

Men framför allt har Valtersson stått för några av de mer kontroversiella uppgörelserna mellan de gröna och dagens regeringspartier. Uppenbarligen låg det henne i fatet.

Det var Valtersson som skapade partiets lite naiva linje i den känsliga frågan om arbetskraftsinvandring. Resultatet håller långsamt på att utvecklas till en mänsklig och ekonomisk katastrof med människohandel, utblottade människor och utbrett fusk.

Det är dessutom Valtersson som representerat Miljöpartiets villkorslösa stöd till friskolorna, också när systemet bidrar till spekulation från internationella riskkapitalbolag och till att skolresultaten faller.

Självfallet innebär valet av nya språkrör att Miljöpartiet vänder blad. Den senaste valrörelsens försök till rödgrönt alliansbygge är historia. Men framför allt bekräftar det att det gröna partiet befinner sig i opposition mot dagens hårdföra högerpolitik.

Och det är precis det besked de gröna väljarna ville få.

Ingvar Persson

I Sverige är det bara staten som har rätt att använda våld.

Förutom i självförsvar får våld användas av Polisen och i mer eller mindre reglerad utsträckning av ordningsvakter.

Igår beskrev bloggaren Johanna Sjödin sina upplevelser av att ha blivit frihetsberövad av ordningsvakter och sedan placerad i fyllecell efter att hon tidigare plankat i tunnelbanan.

Hon beskriver hur ordningvakterna tar henne till ett litet rum och sätter handfängsel på henne. Hon skriver:

När jag vill veta vad ordningsvakterna heter vägrar den ene med hänvisning till att ”…då kommer du att skriva om detta”. Inte heller den andre vakten är villig att uppge sitt namn. 

Hon får heller inte kontakta sin sambo för att berätta att hon blivit frihetsberövad. Slutligen kommer polisen dit. De väljer att tro på ordningsvakternas berättelse och sätter henne i fyllecell med hänvisning till lagen om omhändertagande av berusade personer.

Slutligen släpps hon vid tre på natten och får ta sig hem bäst hon kan.

Hennes berättelse har blivit en stor snackis på nätet och många har bloggat och kommenterat den. Påfallande många verkar känna igen sig i hennes upplevelse.

Om hennes uppgifter stämmer har förmodligen ett grovt och onödigt övervåld använts.

Jag vet inte vad som är sant. Vid en framtida rättegång kommer ord troligen stå mot ord. Ordningsvakterna kommer att ha snackat ihop sig och ingen kommer bli dömd. Så brukar det bli.

Men det finns anledning att ta berättelser som Johanna Sjödins på allvar.

Tidigare råkade en annan bloggare Jesper Nilsson ut för ett delvis liknande övergrepp av Polisen som han lyckades dokumentera med sin mobil och lägga ut på nätet. 

Justitiekanslern gjorde, på eget initiativ, för några år sedan en utredning kring obefogat våld från krogvakter. Kritiken från JK var förödande.

Han konstaterar bland annat att det:

i inte obetydlig utsträckning förekommer obefogat våld, övervåld och ojuste beteende från ordningsvakters sida i samband med ingripanden mot kroggäster

Vad gäller odningsvakternas agerande vid rättegångar:

att vissa ordningsvakter i inte obetydlig omfattning talar helt eller delvis osanning när de hörs i mål rörande krogvåld

Och att det:

framkommit omständigheter som tyder på att vissa s.k. entrévärdar – främst de som tjänstgör i Stockholms innerstad – utan lagligt stöd ingriper med våld mot kroggäster.

Fetningarna är mina. Men de anklagelser JK utredde mot krogvakterna påminner mycket om de som nu riktas mot ordningsvakter i Stockholms tunnelbana.

Oavsett den rättsliga processen som kommer följa på det som hänt Johanna Sjödin är det hög tid att Justitiekanslern gör motsvarande granskning även av ordningsvakterna i Stockholms lokaltrafik. Möjligen även av Polisens samverkan med ordningsvakterna.

Annars bör politikerna i Stockholms läns landsting begära en sådan granskning från JK.

Anders Lindberg

Många har kommenterat Johanna Sjödins blogginlägg. Opassande tycker kriminella, och inte vanliga medborgare ska vara rädda för polisen. Torbjörn Jerlerup undrar vad som hände. Erik Laakso kallar det godtyckligt övervåld. Beelzebjörn undrar över våldsmonopolet. Sagor från livbåten förvånas över mängden våld. Emil Isberg tycker Johanna Sjödins fall påminner om Jesper Nilssons. Scaber Nestor använder ordet ”Tunnelbanefascister”.

58 personer dog på sina arbetsplatser 2010, skriver LO-tidningen. Det är förbannat allvarligt att mer än en människa i veckan dör på jobbet.

Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg är emellertid hoppfull:

”Bakom många dödsolyckor ligger ofta ganska enkla omständigheter. Det är tragiskt, men innebär samtidigt att det ganska enkelt går att förebygga. Här har arbetsgivaren ett otroligt viktigt ansvar. Även om man tycker att man får tjata, göra onödiga insatser och så vidare. Men det är ofta skillnaden mellan liv och död.”

I LO-tidningens sammanställning av alla dödsfallen dyker något intressant upp. En grupp som är rejält överrepresenterad är människor som är utstationerade. Inhyrda arbetare utomlands ifrån löper avsevärt större risk att dö på jobbet.

Från regeringens sida har arbetsmiljön mötts med ett kompakt ointresse. Det började med nedskärningar på arbetsmiljöverket (och minskade inspektioner som följd) och nedläggningen av arbetslivsinstitutet redan hösten 2006. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) tycker att arbetsmiljöansvaret ligger på de anställda:

– Vi konsumenter – i alla fall jag – är väldigt måna om att handla det som är producerat på ett schyst sätt. Så jag tror att man som konsument på arbetsmarknaden också kommer att välja den arbetsgivare som har en schyst arbetsmiljö och som behandlar sina anställda väl.

Om arbetsmiljön är dålig får man söka sig någon annanstans. Vem som ska jobba på den dåliga arbetsplatsen lämnas outrett.

Hennes företrädare Sven Otto Littorin (M) var också inne på samma spår när han ville ersätta arbetsmarkadslagar med smilies. En glad gubbe på en hemsida för god arbetsmiljö, en sur gubbe för dålig. Och sedan får den informerade ”konsumenten på arbetsmarknaden” bestämma själv. Uppenbarligen saknar regeringen insikten att en undermålig arbetsmiljö är olaglig.

Dödsfallen är toppen på ett isberg. För var och en som dödas på sin arbetsplats skadas hundratals, många gånger för livet.

Förutom att dödsfall är en enorm tragedi för de som drabbas och deras anhöriga så är det också en avsevärd samhällskostnad. Om tragedin inte kan väcka de styrande politiska företrädarnas intresse så kanske enorma ekonomiska förluster för samhället kan det.

Att ha en politik för de som jobbar innebär så oändligt mycket mer än att bara sänka skatter.