Precis som beräknat så är ANC de sydafrikanska lokalvalens vinnare. Partiet får 60 procent av rösterna och det största oppositionspartiet, Democratic Alliance, har å sin sida fått 26 procent.

Detta enligt beräkningar från sydafrikas valmyndighet IEC som offentliggjordes tidigt i morse. Hittills har man räknat 10,9 miljoner röstsedlar, men man vet ännu inte hur många av de närmare 24 miljoner röstberättigade som faktiskt gick till vallokalerna igår.

IEC rapporterar att ANC vunnit 826 platser i kommunerna, Democratic Alliance 358, Cope 40 och Inkatha Freedom Party 16. Vilka kommuner det gäller har inte offentliggjorts, men enligt Democratic Alliances talesperson i stadskommunen Tshwane har man vunnit i 35 av 105 kommunen valdistrikt – vilket är att betrakta som en stor framgång.

I storstadskommunen Nelson Mandela Bay har valstriden mellan Democratic Alliance och ANC varit särskild hård, men ANC ser ut att bli störst. Däremot tyder allt på att ANC misslyckats med att ta tillbaka makten i kommunerna i Västra Kapprovinsen.

Riksdagen har betstämt att regeringskansliet måste spara. Tre hundra miljoner, hälften av den extrasatsning som gjordes när Sverige var ordförande i EU, borde kunna sparas till skattebetalarna, anser oppositionen.

Regeringen rasar, och mest rasande är förstås Carl Bildt. Eftersom UD är en stor del av regeringskansliet drabbar en stor del av besparingen – 140 miljoner – hans departement.

Motvilligt – det är i alla fall vad han säger – har utrikesministern beslutat lägga ner ambassaderna i Vietnam, Malaysia, Argentina och Angola. En åtgärd som bland annat kan visa sig stå exportindustrin dyrt, men Carl Bildt klarar 40 miljoner av sitt sparkrav.

Nu har Socialdemokraterna erbjudit en kompromiss. Regeringskansliet får använda ytterligare 50 miljoner av skattepengarna, om Bildt avstår från att lägga ner ambassader. Men det tänker Bildt inte alls göra, i alla fall inte med mindre än att han slipper hela besparingen.

”Så länge jag inte får tillbaka pengarna så måste jag lägga ner ambassader”, säger han till Ekot.

Så mycket för Bilds omsorg om ambassaderna. Ett kort i förhandlingarna om förvaltningsanslaget.

Sverige förtjänar en utrikesminister som betraktar ambassader och diplomati som något mer än insatser i spelet om den egna budgeten.

Ingvar Persson

I dag går Sydafrika till val. Närmare 23 miljoner ska rösta om vem och vilka som ska styra landets 272 kommuner.

Lokala medier talar om den hårdaste valrörelsen i den unga demokratins historia och mycket talar för att statsbärande ANC kommer bli störst men göra sitt sämsta val någonsin.

Innan demokratins genombrott i Sydafrika 1994 räknade frihetsrörelsen ANC alla som var emot apartheid som svarta, oavsett om du ursprungligen var från Afrika, Europa eller Indien.

Det handlade mer om dina åsikter än om ditt pigment.

I dag hålls lokalval i Sydafrika och ANC, som nu blivit det stora maktpartiet, kallas av sina motståndare för afro-chauvinister. Den tidigare enigheten mellan landets befolkningsgrupper verkar försvagas allt mer.

Kraftfull kritik har nyligen riktats mot ANC-regeringens talesperson Jimmy Manyi efter att han i en intervju sagt att det bor för många av indiskt ursprung i Västra Kapprovinsen och att de färgade borde flytta till andra delar av landet.

Västra Kapprovinsen är i dag den enda provins i Sydafrika där ANC inte styr och svarta inte är i majoritet. Ännu är etnicitet något som spelar roll när sydafrikanerna röstar.

80 procent av Sydafrikas befolkning utgörs av svarta och det är också i den gruppen som arbetslösheten är som allra högst. Stora grupper av folket står utanför välfärd, anständigt boende och trygga jobb. Den ekonomiska makten ligger fortfarande hos ett vitt kapitalistskikt.

De senaste åren har protesterna mot regeringens blivit allt fler och allt våldsammare. Demonstrationståg där kraven på rinnande vatten, elektricitet och dugliga bostäder ställs syns så ofta att de fått ett namn: service delivery protests.

En av de främsta anledningarna till att miljontals hushåll saknar tillgång till el, jobb och vatten är korruption och politisk inkompetens på lokalnivå. ANC:s policy för kaderutveckling, som innebär att partilojalitet väger tyngre än meriter och kompetens när lokala tjänstemän ska tillsättas, har inte förbättrat livskvaliteten och saniteten i de överbefolkade kåkstäderna.

Därför är valet viktigt. Det är på lokal nivå de politiska beslut tas som kan förändra vardagen för landets 50 miljoner medborgare.

Helen Zille, som leder det största oppositionspartiet Democratic Alliance, har uppmanat väljarna att ”ta nästa steg och göra sakfrågorna till sakfrågan i det här valet”. President Jacob Zuma har däremot sagt till sina sina landmän att deras förfäder aldrig kommer förlåta dem om ANC förlorar.

Det må vara hänt. Men något måste hända i Sydafrika. Annars är frågan om sydafrikanernas barn kommer förlåta dem.

Här borde det rimligen rasas, som det heter på kvällstidningsspråk.

Bamse har länge utgjort bastionen för vad som är rätt och riktigt. Genom decennierna har dunderbjörnen förklarat för barn vikten av solidaritet, av att säga ifrån när något är fel oavsett vad auktoriteter säger (och förstås varför det är så förträffligt att betala skatt). Nu har ett specialnummer av Bamse producerats i samarbete med Migrationsverket för att förklara asylprocessen för barn.

Upplägget är enkelt – en familj får stanna, en annan får åka hem. Bamse kommenterar beslutet att avvisa familjen som är förföljda för att de är grävlingar:

Bamse med händerna i fickorna som inte ens tänker försöka. Hade inte Bamse mer sannolikt, i alla fall den Bamse som inte jobbar för Migrationsverket, gömt den utvisningshotade familjen hemma i stenen där han bor? Nya Bamse.

Men det verkar, enligt Migrationsverket, inte vara så allvarligt att få avslag på sin asylansökan. Det ska ju bli kul at träffa kompisarna. Faktum är att ingen verkar kunna komma ihåg varför de sökte asyl från första början.

Snart lär vi nog få se Bamse förklara vikten av utförsäkringarna – kanske med kommentaren ”det ska bli kul att gå till Arbetsförmedlingen istället för att ligga inkopplad i den här gamla dialysmaskinen”.

Den Ömhet du är Värd har kompletterat Bamses ideologiska utveckling med ett rikligt bildmaterial.

Idag på DN-debatt svänger S om Libyen. Man slår nu fast att Sveriges militära insats i Libyen bör förlängas.

Det är ett välkommet besked efter Håkan Juholts (S) och Peter Hultqvists (S) märkliga signaler i samband med första maj.

Då skrev Peter Hultqvist (S) bland annat en debattartikel på Newsmill med rubriken ”Därför säger vi nej till en förlängning av Libyeninsatsen”.

Nu säger S-ledningen alltså ja istället. Det är positivt. Och förmodligen ett resultat av den förödande kritik man fått även internt i frågan.

S argumenterar i artikeln för att behovet av svenska insatser för att upprätthålla flygförbudszonen är bergränsat eftersom de anser uppdraget genomfört. Man vill därför se andra insatser inom ramen för det FN-mandat som redan är på plats.

Dels öppnar man för att sätta in marina stridskrafter för att upprätthålla vapenembargot mot Libyen.

Dels öppnar man för att bidra med transportflyg.

När det gäller vapenembargot är detta en viktig del av FN:s Libyeninsats.

Sveriges förmåga till marina insatser är god. I Adenviken, utanför Somalias kust har Sverige under flera år bidragit till EU:s insats för att jaga pirater. Det har varit en stor insats som omfattat både korvetter, stödfartyg och under en period helikoptrar. Faktum är att Sverige dessutom haft ledningsansvar för hela EU:s insats från HMS Carlskrona.

I artikeln framgår inte exakt vilka insatser S tänkt sig men man stänger heller inte dörren varken för en insats i storleksordning med Adenviken eller för en utökning med exempelvis U-båtar.

När det kommer till frågan om flygtransporter har Sverige dels egna Herkulesplan för taktiska transporter och dels hyr man flygtimmar i en gemensam Europeisk pool av C-17-plan för strategiska transporter. Även detta skulle självklart vara ett viktigt bidrag till FN-insatsen.

Men.

Sveriges bidrag till FN:s insats i Libyen bör utgå från det som efterfrågas på plats. Det finns naturligtvis ingen moralisk skillnad om Sverige bidrar med Gripenflygplan eller korvetter. Den viktiga frågan är om man är beredd att ställa upp med det FN behöver eller inte.

Det vet vi inte riktigt idag. Och här bör Socialdemokraterna svara tydligt ja.

Mandatet för den svenska flyginsatsen går ut om en månad. Då måste en ny militär insats troligen ta vid. Att S öppnar för att Sverige ska bidra med marina insatser och vissa fortsatta flyginsatser är positivt även om argumenten för att stänga dörren för en fortsatt insats med Gripen känns svaga.

Regeringen bör nu ta fasta på socialdemokraternas nya besked och diskutera hur en fortsatt militär insats bör se ut och vilka behov den kan fylla.

Anders Lindberg

Folkpartiet tar tillfället i akt för att kritisera S vinglande fram och tillbaka i frågan. Visserligen sant men det känns mest som ett utslag av partipolitisk pajkastning. Centerpartiet välkomnar istället S ”kovändning” som man på typiskt centermanér kallar det. Göran Pettersson (M) undrar varför S ska bli trodda denna gång.

I och runt den amerikanska senaten pågår en diskussion om huruvida tortyr var en viktig del av att få fram den information som krävdes för att hitta Osama bin Ladin.

Rick Santorum, tidigare republikansk senator, är en varm anhängare av tortyr av fångar som en del av kriget mot terrorismen. På senare tid har han hamnat i luven på sin partikollega, senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain. McCain har ifrågasatt användningen av tortyr, vilket Santorum avfärdat som okunnigt:

”han förstår inte hur förstärkta förhörsmetoder fungerar”

John McCain var krigsfånge i Nordvietnam under drygt fem år, där han fick utstå just tortyr.

Det är inte det lättaste att hänga med i turerna, och ändå har avtalsrörelsen inte ens börjat.

Från IF Metalls kontor på Olof Palmes gata talas det om ”payback-time” och rejäl kompensation för den senaste avtalsrörelsens återhållsamhet. Från tjänstemannafacket Unionens kontor två hus bort kommer i stället signaler om samförstånd och försiktighet.

Förbundet har tillsammans med arbetsgivarna arbetat fram en rapport om löneutrymmet, och i samförståndets namn är det naturligtvis begränsat. Unionens företrädare påpekar naturligtvis att produktiviteten gör att lönerna kan öka, men försiktigt.

På samma sätt är det med det nytecknade industriavtalet. Det blir ytterligare några regler som ska förhindra strejker och konflikter, av allt att döma efter krav från arbetsgivarna. Just det lyckades å andra sidan det gamla avtalet som samma arbetsgivare rev upp utmärkt med i 13 år.

Att den senaste avtalsrörelsen blev en smula rörig handlade nog mest om arbetsgivarnas försök att spela ut de fackliga organisationerna mot varandra. Någon obetvinglig stridsvilja bland de fackliga ledarna för de industrianställda har jag svårt att upptäcka. Och när det gäller den springande punkten, normeringen för den övriga arbetsmarknaden, är det nästan än svårare att följa hur förhandlarna tänker.

Både fackliga förhandlare och arbetsgivare vill att exportindustrins löner ska styra lönebildningen på hela arbetsmarknaden. Det är en klok utgångspunkt, inte bara nationalekonomiskt. Om vi vill ha ett samhälle som håller ihop är det rimligt att också löneutvecklingen hänger samman, och i längden är det säkert viktigast för de allt fler anställda i tjänstesektorn.

Men lika engagerade som direktörerna tycks vara när det gäller normering, lika avvisande är de när det kommer till facklig samordning. Den mer diskreta samordning som förekommer på arbetsgivarsidan tycks däremot tas för given.

Det märkliga är bara att normering och samordning ju faktiskt är två sätt att se på samma sak. Om industrins löneuppgörelser ska få genomslag i andra branscher förutsätter det någon typ av överenskommelse. Och den förutsätter att också andra får ett ord med i laget.

I fackföreningsrörelsen sker den samordningen inom LO. Utan den skulle det vara fritt fram för förbund utanför industrin att formulera sina krav precis som man vill. Det skulle knappast kyla av kommande avtalsrörelser.

Samordningen i LO är bra för löntagarna, men den är minst lika bra för företagen.

Det tycks Teknikarbetsgivarna till sist ha accepterat, men bara nätt och jämt.

Ingvar Persson

Moderaternas utspel igår kväll om att inte stänga dörren för samarbete med Sverigedemokraterna i Västra Götaland är långt ifrån uppklarat. Kommentarerna över lag har varit få, om ens några. Bland bloggare och tyckare är det knäpptyst. Partisekreterare Sofia Arkelsten har klämt ur sig några pliktskyldiga utlåtanden för att kontra vad det regionalla toppnamnet Johnny Magnusson kläckt ur sig. Så här lät det igår kväll:

”Vi utesluter inte samarbete med SD”

Magnusson bringar inte heller någon vidare klarhet i frågan, han säger till GT att ”jag tycker det är korkat att slå igen dörrar på valnatten”. Dörren till Sverigedemokraterna ska i ärlighetens namn inte stängas på valnatten av det enkla skälet att den inte ska stå öppen. Någonsin. Men men.

I slutet av artikeln i GT finns emellertid något som kan ge en ledtråd till hur Magnusson tänker:

”Jag menar att Socialdemokraterna använder ju SD friskt i riksdagen för att jävlas med regeringen. Är det samarbete eller? Om det är samarbete då kan jag nog tänka mig något sådant.”

En möjlig förklaring till debaclet kan alltså vara att Magnusson inte vet vad ett samarbete är.

I Örebro är Miljöpartiet inget rödgrönt parti. De är ett blågrönt. Efter valet 2006 beslutade partiet att byta samarbetspartners från Vänsterpartiet och Socialdemokraterna till de borgerliga partierna. Mellan 2007 och 2010 styrde man kommunen tillsammans med C, FP, KD och M under namnet Koalitionen.

Enligt valnattsresultatet från nordöstra Örebro, där det i går hölls omval, förlorade samtliga koalitionspartier utom Moderaterna. Socialdemokraterna går framåt med 7,7 procent jämfört med det ogiltiga valet 2010 och hela 8,7 procent om man jämför med det senaste ordinarie valet 2006.

Socialdemokraterna sa när omvalsrörelsen drog igång att målet var att få ihop ett starkt majoritetsstyre där Sverigedemokraterna inte hade något inflytande. Men trots den socialdemokratiska framgången i går räcker det inte till egen majoritet, inte ens ihop med Vänsterpartiet.

S och V tros preliminärt samla 32 mandat i Örebros kommunfullmäktige, den blågröna koalitionen 29. Sverigedemokraterna får fyra mandat.

Trots det har väljarna i nordöstra Örebro har skickat en tydlig signal till partierna om vilket sorts politiskt styre de föredrar. Ett samarbete över blockgränserna kommer bli nödvändigt.

Miljöpartiet har fått besked om vad örebroarna anser om deras högersamverkan.

Ina Lindström (FP) är ledande Folkpartist i Örebro. I en intervju med Radio Örebro erkänner hon både att hon inte bor i kommunen och dessutom att hon tänker rösta två gånger i valet.

Hur har det här gått till?

Jo, trots att hon bor i Stockholm har hon skrivit sig hemma hos en annan folkpartist i just den valkrets där omvalet äger rum. Det ger henne möjlighet att rösta två gånger i valet. Vid valet 2010 var hon nämligen skriven på en annan adress i Örebro och röstade i en annan valkrets.

Enligt lagen ska man normalt vara folkbokförd där man bor. Man är inte heller valbar till kommunfullmäktige där man inte är folkbokförd. Trots det är ställer hon upp i valet som tredje namn för Folkpartiet.

Vad sysslar Folkpartiet i Örebro med egentligen?

Anders Lindberg

Andra som skriver: Viktor Silwerfeldt har skrivit här och här.