Skitjobbsdebatten har pågått under veckan seda den socialdemokratiska oppositionspolitiker Karin Wanngård uttryckt åsikten att ungdomar inte ska ha skitjobb. Högern har gjort sitt yttersta för låtsas inte förstå att det handlar om jobb med skitvillkor, utan istället försökt vrida det till att Wanngård ser ner på arbetande i somliga yrken.

Konstigast i debatten är ändå Stureplanscentern, som faktiskt vill diskutera skitvillkoren. Efter inledningsvis kloka ståndpunkter om problemen med undermåliga arbetsförhållanden drar de slutsatsen att

”Det finns ett riktigt bra sätt att se till att dessa jobb försvinner. Och det är inte lagstiftning. Det handlar om civilkurage. Alla som ställer upp och jobbar för en idiotchef gör att idiotchefen klarar sig längre. En idiotchef utan personal har inte mycket att chefa över. Börja gärna på ett skitjobb, men om det verkligen är ett skitjobb, så sök dig vidare omedelbart.”

Det handlar alltså om civilkurage, och det är ju en klok tanke i teorin. Möjligt problem de här tankarna dras med är att folk måste äta och betala sina räkningar. Stureplanscentern igen:

”Eller starta eget? Och så fort du har en inkomst så är det dags att spara ihop fuck off money!”

Centerpartiet har som världens rikaste parti gott om fuck-off-money. De behöver uppenbarligen inte bry sig om vad någon tycker längre.

23-årige Emil Linnell dog på sitt hallgolv efter att ha vägrats vård av SOS Alarm. Tragedin skakar Sverige och det är svårt att förstå hur det som hänt kunde hända.

Vad berodde det på? En enskild människans inkompetens, bristande rutiner, bristande resurser? Det är för tidigt att säga. Sköterskan som tog emot samtalet har avskedats och den högst politiskt ansvariga, Filippa Reinfeldt, har sagt att ärendet ska utredas vidare. Det är bra.

Emils familj har själva skrivit ett välformulerat och rörande brev där de ställer rimliga krav på landstingspolitikerna.

– Vi är inte intresserade av att hänga ut en viss person. Vi vill påpeka att flera varit inblandade i processen, någonstans i systemet funkar det inte, säger Emils styvar Stylianos Vassilakis till Aftonbladet.

Kanske kan det också vara värt att lyfta blicken och ta en närmare titt på hur SOS Alarm är organiserat.

SOS Alarm Sverige AB heter företaget som driver larmnumret 112. 1994 upphörde man att få statliga anslag och är sedan 1995 ett vinstinriktat företag. Företaget ägs av staten och har ett krav på sig att leverera 8 procents avkastning årligen.

Vad betyder det för verksamheten och organisationen att en av de absolut viktigaste samhällsfunktionerna ska ge överskott till sina ägare?

Kanske ingenting. Men alla stenar måste vändas på. Det som hänt Emil Linell och hans familj får, oavsett vad man nu kommer fram till, inte hända igen.

Nej, det leder nog inte till gated communities som kritiker i dagens upplaga av DN påstår. Inte heller är det en katastrof i sig.

Men det är problematiskt att de med bostadsrätt får förtur i till dagis, som är en bristvara för många. DN:

Köp en lägenhet och få förtur till förskola. För första gången i Stockholm, i det nya bostads­området Annedal, ingår förskoleplats för den som köper ett byggföretags bostadsrätter.

Nu framgår det inte av artikeln vem som finaniserar dessa dagisplatser. Men att koppla välfärden till en specifik bostad är generellt ingen bra idé. Det vore otänkbart att göra det med annan välfärd och samma sak borde gälla här. Men, säger vän av ordning – i det här fallet Lotta Edholm (FP):

– Jag tycker att det är ganska bra att byggföretagen tar ett visst ansvar för det civila samhället. Det föds så otroligt mycket barn att det inte bara kan vara Stockholms kommun som står för kreativiteten.

Samtidigt kan det ju inte heller vara så att Stockholms kommun ska vara beroende av byggfirmor för att lösa medborgarnas behov av välfärd. Det är inte en lösning som ger den stabilitet som välfärd ändå är tänkt att utgöra.

Men för Edholm är det säkert väldigt bekvämt att ett byggföretag ordnar fram några dagisplatser. De mer långsiktiga effekterna får man ta tag i längre fram.

I slutet av augusti kommer det socialdemokratiska kvinnoförbundet hålla förbundsstämma i Luleå och för första gången på länge så åtnjuter S-kvinnornas göromål uppmärksamhet och intresse även för människor utanför förbundet.

Varför?

Det drar ihop sig till ledarstrid och hela fyra personer har öppet deklarerat att de vill leda förbundet i framtiden. I det närmaste en sensation i arbetarrörelsen, alltså.

– Det är kul att så många vill bli ordförande för S-kvinnorna och inte hymlar med det, säger valberedningens ordförande Laila Bjurling till TT.

Nalin Pekgul, som varit förbundsordförande sedan 2003, har deklarerat att hon vill sitta som ordförande i ytterligare fyra år. Om hon får fortsätta ska kampen mot religiös fundamentalism och barnfattigdom prioriteras.

Pekguls utmanare heter Lena Sommestad, Ylva Johansson och Eva-Lena Jansson.

Med tidigare miljöministern och professorn i ekonomisk historia Lena Sommestad kommer S-kvinnorna ”ta steget ut på den ekonomisk-politiska arenan och ifrågasätta själva grunden för det marknadstänkande som idag styr svensk politik”.

Om Ylva Johansson, vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, väljs så kommer förbundet bli en plantskola vars roll ska vara att ”aktivt jobba för att stärka kvinnor, det gäller såväl i vår egen organisation som i alla de internationella samarbeten där s-kvinnor framgångsrikt verkar”.

Om riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson blir ordförande kommer hon arbeta för att S-kvinnors politiska arbete ska ha fokus på tre frågor: mäns våld mot kvinnor, arbetslivets villkor och en ekologiskt hållbar utveckling.

Det är ju ganska fantastiskt att de fyra med en viss tydlighet presenterar politiska program och dessutom deklarerar att man kommer sätta press på partiet. Särskilt som det är ganska svårt att komma på någon insats kvinnoförbundet gjort för debatten i partiet eller i samhället sedan 2001.

Det är ganska svårt att komma ifrån känslan att ordförandestriden också handlar om en väg in i Socialdemokraternas verkställande utskott. Det är ju nämligen så att ordförandena för Socialdemokraternas sidoorganisationer per automatik är adjungerande till partiets VU.

För Lena Sommestad vore det något av en seger efter en vår där hon av externa krafter blåstes upp som det stora S-hoppet men inte fått någon ledande position. För Ylva Johansson, som petades ur VU i samband med partikongressen, vore det en regelrätt comeback till partiets innersta.

Eva-Lena Jansson är den enda av utmanarna som har varit aktiv i S-kvinnorna tidigare. För henne vore ordförandetskapet ett sätt att få partiets öra vad det gäller de integritetsfrågor man hittills varit döv för.

Revanschernas tid alltså.

Är Thomas Östros informerad?

Den förre socialdemokratiska migrationsministern Jan O Karlsson tar i Dagens Nyheter till orda om den svenska migrationspolitiken.

Karlsson är stolt över att Sverige, till skillnad från resten av Europa, är öppet för arbetskraftsinvandring. Det är faktiskt inte så konstigt. När den nuvarande lagstiftningen lades fast för fem år sedan fanns det en bred politisk enighet om att öka möjligheterna för utomeuropeisk arbetskraftsinvandring till Sverige.

Ändå ledde frågan till en politisk konflikt. Miljöpartiet bestämde sig nämligen för att tillsammans med de borgerliga partierna driva igenom en linje som demonstrativt blundade för fackliga varningar för lönediskriminering, ovärdiga arbetsvillkor och utnyttjande.

Nu skriver den förre socialdemokratiske ministern att han är stolt över regeringens och Miljöpartiets uppgörelse. Dessutom anser han att det nu är fackens ansvar att komma med förslag för att lösa de problem han trots allt ser.

De fackliga centralorganisationerna – både LO och TCO – har både när förslaget lämnades och senare försökt skicka konstruktiva förslag med sina varningar.

Ingen kan säga annat än att varningarna visat sig befogade.

Bärplockarnas situation skapar rubriker år efter år. Till höstens säsong har Migrationsverkets till sist bestämt sig för att skärpa villkoren på ett sätt som kanske hjälper.

Samtidigt visar allt fler rapporter – senast i LO-tidningen – att svenska arbetstillstånd är på väg att bli en handelsvara på den internationella marknaden för billig arbetskraft.

Ändå är det sannolikt bara toppen på ett isberg vi ser. Även om det främst handlar om avgränsade branscher kan obalansen på arbetsmarknaden snabbt hota hela systemet.

Det skulle vara klädsamt om företrädare för regeringen i alla fall ville lyssna. Nu är det precis tvärtom.

Medan de fackliga organisationerna i både ord och handlingar gör vad de kan för att upprätthålla anständiga villkor är regeringens ointresse monumentalt.

Dåvarande arbetsmarknadsministern Littorins fräcka hänvisning till LO:s ansvar när det gäller bärplockarna är något av en klassiker i branschen. Den nuvarande migrationsministern Billström brukar uttråkat tala om rötägg när människohandel kommer på tal.

För ministrarna tycks frågan om fusk och diskriminering på arbetsmarknaden vara ett slags ordningsproblem, alltför obetydligt att störa en hårt arbetande regering med.

En sådan regering är faktiskt inte mycket att vara stolt över, Jan O Karlsson.

Ingvar Persson

Barnminister Maria Larsson skriver i en repilk på Aftonbladet debatt (19/4-11, sid. 6) att regeringen – till skillnad från den förra – tar barnfattigdomen på allvar. Om detta för debattörerna göra upp på egen hand, men det är värt att rätta ett faktafel. Larsson påstår:

”Under Socialdemokraternas långa regeringsår fanns det ingen statistik över hur många barn som blev vräkta”

Värt att påpeka är att SOU 2005:88 Vräkning och hemlöshet – drabbar också barn publicerades 2005 och ligger på regeringens hemsida, fritt för vem som helst att ladda hem.

Och när hon påpekar att mer än dubbelt så många barn klassades som fattiga 1997 jämfört med 2007 så glömmer hon nämna att den förra regeringens ekonomiska politik styrde alla åren däremellan. Men nu har den sjunkande trenden vänt.

Friskolorna fördes in i det svenska undervisningssystemet som en frizon för pedagogisk utveckling, personligt engagemang och profilerad utbildning. Det var i alla fall så det oftast lät för tjugo år sedan när systemet skapades.

Föräldramedverkan, lärare med en mission och en liten skala.

Det är klart att det fanns invändningar, som att friskolorna överkompenserades och dessutom smet från ansvaret för elever med särskilda behov. Sedan dess har svensk skola gått kräftgång, i alla fall om vi ska döma av internationella jämförelser. Det har naturligtvis många orsaker. Nerskärningarna under 1990-talet, kommunernas oförmåga att styra sina skolor och läraryrkets vikande status är några.

Men frågan är om inte också friskolornas expansion är en del av förändringen. De blev nämligen inte någon begränsad frizon för pedagogisk utveckling. Friskolesektorn är i dag en etablerad, och lönsam, näringsverksamhet.

Aftonbladets skolgranskning berättar i dag om de riskkapitalister som just nu tar över allt mer av den svenska skolan. De är inte pedagoger, och deras engagemang i skolan handlar inte om undervisning, eller ens om barn. För kapitalister som Jonathan M. Nelson, Jacob Wallenberg och Johan Schøder handlar det om att tjäna pengar.

Och pengar tjänar de. Pengar som skulle ha gått till att förbättra undervisningen och höja resultaten.

Den som vill använda frågan om friskolornas vinster – eller utdelning – till en trollformel som i ett slag ska lösa den svenska skolans problem gör det alldeles för enkelt för sig. Men det vore ännu dummare att förneka att etableringsrätt, resursfördelning och segregation påverkar resultaten.

Eller att förneka att friskolorna, och de mäktiga ekonomiska krafter som nu styr allt mer av verksamheten, är en del av problemet.

Ingvar Persson

Först sätter man kaffet i halsen – moderater föreslår att meddelarskyddet ska gälla även privat välfärdsverksamhet. Så har det inte låtit förut eftersom missförhållanden kan klassas som företagshemligheter.

Men sedan tittar man noggrannare på förslaget som lämnats in som förslag till det moderata kommunala handlingsprogrammet. Tidningen Journalisten:

”Arbetsgruppen vill inte lagstifta i frågan. Kommunerna ska i stället uppmanas att skriva in meddelarskyddet i avtal mellan kommun och friskolor eller vårdföretag.”

Istället för att meddelarskyddet ska vara lag vill de istället ha en uppmaning till kommuner att skriva in det i avtal. I ärlighetens namn finns redan möjligheten att skriva in det i avtalen mellan kommuner och välfärdsföretag.

Politik är, som bekant, att be snällt.

Skatteverket meddelade i fredags att årets alla deklarationer var utskickade. Sverige sitter där med blanketterna vid köksborden, kommer lämna in dem i tid och se till att betala det vi ska.

Journalisten Jan Gradvall som oftast skriver om populärkultur skrev nyligen en krönika i Dagens Industris helgbilaga om skatt. Han citerade Ian McMillan, en av Englands mest kända poeter: ”Jag älskar att betala skatt. Det är vad som skiljer oss från mollusker och kameler och apor”. Gradvall tyckte sig höra den typen av uttalanden allt oftare och resonerade kring det potentiella PR-värdet för företag med att faktiskt betala vad de ska.

Stefan Persson på H&M har de senaste 12 åren betalat 4,4 miljarder i skatt. Jämför med Ica vars reklambyrå flyttar pengarna till Luxemburg. Om folk visste om detta, skulle det då inte påverka hur de agerade som konsumenter?

I den nya boken Treasure Islands: Tax Havens and the Men who Stole the World skriver Nick Shaxson om hur en tredjedel av världens samlade rikedom är undangömd i skatteparadis. Storbritannien förlorar 19 miljarder pund varje år bara till paradisen utanför sin egen kust: det är dubbelt så mycket som landets hela biståndsbudget. Inom EU är det Zug i Schweiz som sväljer pengar och på Kajmanöarna finns en byggnad som på pappret innehåller 19 000 USA-baserade företag: ”Antingen är det världens största byggnad, eller världens största skattebedrägeri”, sa Barack Obama. 

”Är ni inte snällare, så flyttar jag till Schweiz!” har kapitalet skrikit. I efterhand vet vi hur det gjorde regleringarna av hedgefonder, kreditderivat och kollaterala skuldobligationer alldeles för tandlösa. Efter finanskrisen försöker världens ledare nu agera mot skatteparadisen.

Huruvida vi även rör oss mot en diskussion där skattemoral blir viktigare i allmänhet är svårare att säga. Anders Borg ser på skatt främst som ett instrument att förändra människors beteende – inte primärt att finansiera välfärd med. Jobbskatteavdraget ska få arbetslösa att bli anställda och friska. Att det inte har haft den effekten förklarar regeringen med att folk inte har förstått vidden av jobbskatteavdraget. Att bättre kommunicera detta definierade regeringens PR-strateg Per Schlingmann som en av sina huvuduppgifter.

Samtidigt uppgår skattefusket till 133 miljarder kronor per år. Det är lika mycket pengar som kostnaderna för sjukförsäkringen när de var som högst, år 2003, och då ansågs ”hota statsfinanserna”.

Kanske tar PR-mannen Schlingmann till sig Gradvalls resonemang om PR-värdet med skattemoral.

Vi kanske ska börja jaga skattesmitare i stället för sjuka och arbetslösa?

Den mycket fåniga debatten om Barack Obama är född i USA eller inte antar allt mer episkt puckade proportioner. James King på Phoenix New Times:

The Arizona Senate formally passed the ”Birther Bill” today, but not in its original version.

Apparently, requiring presidential candidates to provide a long-form birth certificate before allowing their names on the ballot in Arizona — despite it already being a federal requirement to run for president — was a bit too much for a few GOP lawmakers. So they made some amendments: if you can’t find your birth certificate, and you have a penis, a document describing your lack of foreskin will suffice.

De här metoderna för att avgöra individers legitimitet måste man annars gå tillbaka till moseböckerna för att hitta.