LO-tidningen har sett ett utkast till nytt industriavtal. I sin nätupplaga berättar tidningen att det bland annat innehåller ett helt nytt system för slutbudsmedling, ännu ett sätt att göra upp utan varsel eller konflikt.

Det är kanske inte så kontroversiellt. Redan det avtal arbetsgivarna i Teknikföretagen lämnade efter förra lönerörelsen var konstruerat för att i det längsta undvika konflikter. På det hela taget fungerade det dessutom, i alla fall tills Teknikföretagen försökte spela ut olika fackliga organisationer mot varandra.

Besvärligare kan det nog bli att få förståelse för en annan del i det utkast LO-tidningen läst. Det handlar nämligen om att förhandlingsavtalet för industrin ska få företräde framför andra samarbeten. I klartext är det en kritik mot samordningen inom LO.

Arbetsgivarna gillar inte att de fackliga organisationerna samordnar sina krav. Det mer diskreta, men desto mer inflytelserika, samarbetet mellan arbetsgivarorganisationerna lär inte påverkas. Det blir inte lätt för avtalssekreterarna i IF Metall, Livs, GS och Pappers att förklara en sådan formulering för kollegorna i andra förbund. I synnerhet som utkastet till nytt Industriavtal dessutom påstås innehålla formuleringar om att just industrins uppgörelser ska utgöra ram för andra avtal.

Hur då, frågar jag mig?

Sanningen är ju att det är just samordningen inom LO – och i viss mån i Svenskt Näringsliv – som har garanterat att lönerna i den exportinriktade industrin fått utgöra norm för andra avtal.

Om det samarbetet bryts sönder måste det vara fritt fram för andra att kräva större påslag – om nödvändigt med konflikthot som påtryckningsmedel. Och det borde – hur man än ser på saken – inte ligga i industrins intresse.

Ingvar Persson

Islänningarna vill inte betala för kraschen i banken Icesave. Det tycks bli resultatet också efter den andra folkomröstningen i frågan.

Det handlar om 36 miljarder kronor som sparare i Nederländerna och Storbritannien förlorade när den groteskt uppblåsta isländska bankbranschen havererade i spåren av den internationella finanskrisen.

Nu skulle de drygt 300 000 islänningarna betala för en privat banks misslyckande. Men de vill alltså inte majoriteten av befolkningen.

Förmodligen är det ett dåligt beslut. Tvisten kommer att avgöras i domstol, och utfallet kan mycket väl bli dyrare för de isländska skattebetalarna. Dessutom kommer landet att få problem med internationella lån, och naturligtvis i förhandlingarna om ett medlemskap i EU.

Men det är ändå svårt att inte känna en smula med islänningarna. Precis som på så många andra håll har resultatet kortsiktighet och girighet hos några få blivit ett ansvar för många fler. Och i ett land med en befolkning som bara är något större än Malmös blir konsekvenserna verkligen orimliga.

Ingvar Persson

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) presenterar idag på DN-debatt att Sverige ska köpa 15 stycken amerikanska Black Hawk-helikoptrar för 4,7 miljarder kronor.

Efter hans vanliga inledande gnäll på tidigare regeringar konstaterar han bland annat:

Det faktum att Sverige anskaffar ett helikoptersystem – utan svenska särlösningar – som är väl beprövat, och som redan används av andra länder i internationella insatser möjliggör gemensamma logistik- och underhållslösningar.

I klartext är allt som inte är Nato-anpassat ”särlösningar” i texten. Den ”gemensamma” logistiken och underhållet är Natos logistik och underhåll. Därför köps amerikanska helikoptrar och inga andra.

Detta är kärnan i affären. De svenska helikoptrarna ska från början vara en integrerad del av Natos system. Oavsett hur mycket de bidrar till det svarta hål som försvarets materialanskaffning redan utgör.

Det är förmodligen därför försvarsministern meddelar beslutet på DN-debatt utan att informera riksdagen först. Nato-anpassning tål nämligen inte debatt, eftersom svenska folket är motståndare.

Bättre då ta smygvägen via materielanskaffningen. Så hinner ingen protestera.

Black Hawk är en bra helikopter och försvaret behöver helikoptrar. Men försvarsministers Nato-kärlek och arrogans mot alla andra partier när det gäller frågan om det svenska luftförsvaret är påfrestande. 

I artikeln skriver han dessutom:

Redan i början av 2012 ska de första helikoptrarna enligt FMV levereras. Detta ska bland annat möjliggöra en förlängd svensk helikopterinsats i Afghanistan från 2013 och framåt.

Vad menar han med detta? Har inte regeringen en uppgörelse med oppositionen om att den militära insatsen i Afghanistan ska avvecklas?

Vad ”förlängd svensk helikopterinsats” betyder framgår inte. Men eftersom Sverige efter 2014 ska ha en stödjande och civil roll kan man undra.

En lärdom oppositionen redan borde dragit är att om man gör ett handslag med Sten Tolgfors är det bäst att räkna fingrarna efteråt.

Anders Lindberg

Andra om Black Hawk. Sten Tolgfors skriver om sig själv. Wiseman’s wisdoms välkomnar och beskriver bland annat ”oredan” på helikopterflottiljen. Göran Pettersson skriver uppskattande om den nya väg regeringen valt för att anskaffa materiel. Jinge skriver kritiskt om regeringens propaganda.

En ordförandestrid har utbrutit i Centerpartiet. Kriskänslan späs nu på av nya mätningar som visar C under spärren till Riksdagen.

På ytan står kandidaterna Anna-Karin Hatt och Annie Johansson mot varandra. Och så Maud Olofsson förstås, som ännu inte tillkännagivit sin avgång.

Hatt-lägret gick ut hårt i måndags i en artikel där hon presenterade sina idéer för Centerpartiets utveckling.

I korthet tänker hon ta röster från Folkpartiet. Hon använder till och med deras avlagda honörsord ”socialliberalism” som sitt.

Sen började avgångskraven mot Maud Olofsson hagla.

Johansson-lägret, fyllde idag på med ett utspel från Stureplanscentern om att Annie Johansson bör bli partiledare eftersom hon är: ”riktig smålänning, ung och verbal, smart, välutbildad, karismatisk, rotad i rörelsen”.

Och längst till höger, kunde de lagt till. Hennes strategi har hittills främst varit att vinna röster från Moderaternas missnöjda högerflygel.

Kan bli riktigt intressant. Två ordförandekandidater som är oense om vilket annat borgerligt parti de ska ta röster ifrån.

Förr var S alltid oroliga för att C kunde ta väljare över blockgränsen. Känns någon avlägset just nu.

Låt den borgerliga Cannibalismen ta sin början.

Anders Lindberg

Fler om Centerpartiet. Mikael Andersson tycker att Maud Olofsson”…borde inse att förtroendet för henne inte är stort och lämna över innan all glans hinner slockna.” Martin Moberg tycker Maud Olofsson är ute på hal och svag is. Tokmoderaten efterfrågan idepolitisk debatt inom C eftersom han tycker mittfältet i politiken är för överbefolkat.

Ulf Adelsohn får sparken från uppdraget som ordförande för SJ. Enligt SVT:s Rapport anser regeringen att det behövs en ny kraft på posten, och då får den gamle moderatledaren flytta på sig.

Det är kanske inte så konstigt. Tågtrafiken har varit något av regeringens sorgebarn, och den har redan kostat Åsa Torstensson jobbet som infrastrukturminister. Hennes efterträdare, Catharina Elmsäter-Svärd, har sannerligen inte haft det lätt. För strandsatta passagerare och pressade industrier blev den senaste vintern knappast bättre än den förra.

Principen en inställd konsert är också en konsert fungerade kanske för Ulf Lundell. Men när SJ i vintras försökte översätta idén till tågtrafik och löste sina problem genom att dra in avgångar var det många som fick nog.

Allt detta skulle mycket väl kunna vara skäl nog att låta Adelsohn gå. Problemet är bara att det i själva verket kan vara precis tvärtom.

Ulf Adelsohn har nämligen varken låtigt parti- eller familjelojalitet hindra honom från att säga som det är. Att järnvägen är i desperat behov av investeringar och att avregleringen av persontrafiken är ett illa underbyggt vågspel.

Nu får Ulf Adelsohn praktisera sin frispråkighet i exportrådets styrelse. Under tiden letar Catharina Elmsäter-Svärd och Peter Norman en efterträdare som sannolikt visar sig mer lyhörd för tidens politiska vindar. Och resenärerna förbereder sig för nästa gång trafiken ska haverera.

Ingvar Persson

Så har riksbanken offentliggjort motiven på de nya sedlarna. Olika tidningar lyfter fram olika sedlar i sina rubriker. Här är varför:

”Lindgren och Taube på de nya sedlarna” – Aftonbladet håller sin folkliga gemyt högt, både i fråga om motiv och valörer.

”Garbo på hundralappen” – Veckans Affärer försöker finna sin touch av Hollywood.

”Ingmar Bergman på 200-kronorssedeln” – Expressen lyfter fram Bergman för att han, likt tidningen, kämpar med sina demoner.

”Birgit Nilsson pryder ny sedel” – Helsingborgs Dagblads håller den skånska lokalpatriotismen levande.

”Hammarskjöld på tusenlappen” – Svenska Dagbladets läsare är de enda som håller sig med tusenlappar.

I övrigt kan man notera att Svenska Akademien hyllar beslutet att sätta Astrid Lindgren på en sedel. Peter Englund säger det inte högt, men han hoppas att det ska ta udden av kraven på att Lindgren borde ha nobelpriset. Herman Lindqvist tycker å andra sidan att det är ”ytligt och populistiskt” samt ”historielöst”. 

På ytan handlar det om ett praktiskt betalningsmedel. Ett verktyg för att få vardagen att fungera och affärerna att rulla.

Ungefär på det sättet förklarar också Riksbanken den stora översyn av svenska mynt och sedlar som presenterades i dag. Pengarna ska bli lättare och mindre, för att rädda miljön. Och de ska finnas i fler valörer, för att slippa trassel i kassakön eller pressbyrån.

Det är förstås utmärkt, men det är bara en del av sanningen. För i själva verket finns det kanske inget annat som tydligare uttrycker en stats självuppfattning än de sedlar och mynt den ger ut. Gamla öststatssedlar fyllda av heroiska proletärer och industriromantik. Moderna Euro-sedlar, nästan blanka i sin ambition att uttrycka sval distans till medborgarna.

Och nu alltså de svenska sedlarna. Vi får vår Astrid Lindgren till sist. Något nobelpris blev det aldrig, men i alla fall en bild på den sedel vi kanske kommer att använda mest. Och Evert Taube, precis som i Melodikrysset eller en visafton en sommarkväll.

Och dessutom Greta Garbo, Ingemar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarsköld.

Vad säger det om hur Sverige vill uppfattas? Som ett land av kulturella giganter?

Ja kanske, men det finns nog en undermedveten tanke som är än viktigare för att förklara riksbanksfullmäktiges absolut enhälliga beslut. Sverige vill vara ett land som uppskattas av andra, som är nästan desperat i sin törst efter bekräftelse.

Alla de som valts ut att pryda våra sedlar – Evert Taube möjligen undantagen – har beundrats världen över. Personer som väckt respekt, och som därmed låtit sitt land låna en smula av den respekten.

Nu får de alltså bli ansikten på våra sedlar, som en bild av vad nationen Sverige vill vara.

Och på det hela taget är det kanske inte någon dålig bild.

Ingvar Persson

Det är liksom inget att snacka om. Dagens Nyheter:

”Regeringen Reinfeldts jobbskatteavdrag har minskat andelen svenska barn som lever i fattigdom med 13 procent. Det hävdar riksdagsledamoten Jan Ericson (M) som låtit Riksdagens utredningstjänst (Rut) räkna på avdragets effekter.”

Hade han publicerat källmaterialet så hade också allmänheten kunnat se samma sak som RUT konstaterade i utredningen Ercison beställt:

”Det går således inte att dra några säkra slutsatser om avdragets inverkan på barnfattigdomen från år 2007 fram till idag.”

 

Uppdatering: Utredningen finns här. Den berättar en hel del om en hel del saker, men den går inte att använda för att dra några slutsatser om jobbavdragets inverkan på barnfattigdomen.

Här är bakgrunden: Folk långt ut på högerkanten i USA vill se president Obama avsatt genom att hävda att han inte är född i landet och därför inte har laglig rätt att vara president. Ett kreativt grepp för att avsätta en legitimt vald statschef.

Genom att kräva att presidenten ska visa sitt födelsebevis (vilket han redan har gjort, men vem bryr sig) tänker man sig att, tja, det är lite oklart exakt hur det är tänkt. Multimiljardären och TV-kändisen Donald Trump har också hakat på kampanjen och begär att få se presidentens födelseattest.

Till Newsmax sa Trump att ”det är otänkbart att presidenten, efter fyra år av frågor, fortfarande inte har visat till födelsebevis” och att han kunde ordna fram sitt eget på en timme.

Inte nog med att, som Politico påpekar, Obamas födelsebevis varit offentligt i över tre år. Det dokument Trump visade upp var inte ett föedelsebevis.

Hela diskussionen är naturligtvis helt barock, men någonstans känns det ändå som att någon som driver den här sortens kampanj i alla fall borde ha sina egna papper i ordning.

Jag noterar att granskningsnämnden för Radio och TV fällt ett inslag i Rapport från september förra året. Det handlade om lettiska kvinnor som resta till Sverige för att städa hemmen åt välbeställda barnfamiljer i Stockholms rikaste villaförorter, samtidigt som kvinnornas barn lämnades till släktingar i Lettland.

Granskningsnämnden tycker att Rapport kopplade samman barnens utsatta situation med Maud Olofssons Rut-avdrag.

Jag mins det där inslaget i Rapport, och det reportage i Uppdrag Granskning som det byggde på. Jag tro faktiskt att jag till och med skrev något om saken, och faktum är att Granskningsnämnden har alldeles rätt. Den som såg inslaget kunde knappast undgå att koppla samman det framväxande svenska tjänstesamhället med konsekvenserna för till exempel barn i andra länder.

Frågan är bara, vad är problemet?

Det finns ju ett samband. Om välavlönade svenska barnfamiljer tycker att de behöver skattesubventionerad hjälp i hemmet av lågavlönade kvinnor från andra länder så kommer det att få konsekvenser för dessa kvinnors barn.

Det längre reportaget i Uppdrag granskning friades, enligt nämnden för att det betonade sambanden med den ekonomiska krisen i Lettland. Det är också sant, och tydligen är den förklaringen lättare att svälja för granskningsnämndens ledamöter.

Kanske tycker nämndens ledamöter att det känns bättre om de slipper tänka på barnen när deras egen städhjälp kommer på besök.

Resultatet är i alla fall att vi nu fått papper på ett politiskt klimat där det inte ens är tillåtet att konstatera det uppenbara. Rut-samhället ser väldigt olika ut beroende på från vilken sida det betraktas.

Ingvar Persson