Hur kommer det sig att Håkan Juholts särbos (”kulbo” enligt hans egen terminologi) oegentligheter får så stort utrymme? Den första förklaringen är ju självfallet att man först har nagelfarit S-ledaren ordentligt utan att hitta något.

Den andra förklaringen är att mycket av hans poltiiska framtoning är uppbunden i hans person. Om det är hans egen plan eller om det bara blivit så – kanske på grund av tidsbristen, får vara osagt. Men den nya S-ledningen har ännu inte hunnit peka ut någon tydlig färdriktning och då faller det sig naturligt att Håkan Juholt (och i någon mån hans mustasch) får utgöra den socialdemokratiska berättelsen.

Tills den nya ledningen har mejslat ut sina politiskt riktlinjer och väljer sina fokusfrågor kommer stora delar av den mediala rapporteringen att handla om Juholts person, på gott och ont. Ena dagen rör det att han besöker Domus med sin mamma eller prata mustaschskötsel, andra dagen handlar det om en flickvän som hamnat i klammeri med rättvisan. Sedan valberedningen presenterade Håkan Juholt som föreslag till ny partiordförande har hans liv vänts ut och in på i pressen.

Den mesta rapporteringen om hans person har utmålat honom som en högst trivsam inidivd med buskishumor och småstadsgemyt. Men vänder man ut och in på en person hittar man alltid något i hans eller hennes omgivning (jämför exempelvis med Fredrik Reinfeldts pappas rattfylleri) som inte är lika positivt. Det behöver inte vara en medial konspiration.

Men det här kommer inte att påverka Juholt nämnvärt. Sånär som på att han redan tidigt får insikt i vad det är för jobb han har tagit.

”I dag är alla nöjda”, skrev jag alldeles nyss om beslutet att sätta in en mindre svensk flygstyrka i bevakningen av flygförbudszonen över Libyen. Det borde jag kanske inte ha gjort.

När jag skrev alla hade nämligen inte räknat med Jan Björklunds stridsrop från officersmässen. Naturligtvis är Folkpartiledaren missnöjd.

Socialdemokraterna ”vågar inte”, och att bevaka en flygförbudszon är inte uppgift nog för morske män från det svenska försvaret.

”Det finns inte så många libyska stridsflygplan kvar”, klagar Björklund.

Så är det naturligtvis, och precis som den libyska civilbefolkningen borde Björklund vara glad över att det libyska flygvapnet inte längre kan bomba människor för att de vågar trotsa diktatorn.

Ingvar Persson

Sverige kommer att delta i den FN-sanktionerade operationen i Libyen. I dag fattade ett extrainsatt regeringssammanträde beslut om en proposition, och att döma av partiernas reaktioner kommer riksdagsbehandlingen inte att skapa några problem.

Åtta Gripenplan, ett Herkulesplan för tankning och ett spaningsplan ska ingå i den svenska styrkan.

Till skillnad från tidigare kan regeringen inte anklagas för att ha släpat fötterna efter sig. Under den Nordafrikanska frihetsvåren har utrikesminister Carl Bildt och statsminister Reinfeldt helst duckat, men när den formella frågan om trupper kom från Nato fattades beslutet snabbt.

Det är bra.

De svenska flygplanen kommer inte att ha mandat att angripa mål på marken. De ska alltså övervaka en flygförbudszon vars viktigaste syfte redan fullgjorts. Det libyska flygvapnets har knappast längre någon betydelse för inbördeskrigets utgång.

Ändå kan den svenska regeringen, och de riksdagsledamöter som ska fatta det avgörande beslutet, dra en liten suck av lättnad. Ett rent övervakningsuppdrag ligger med god marginal inom det mandat trupperna fått av FN. Det kan vara viktigt när angreppen mot Gaddafis styrkor nu ifrågasätts, till exempel av ryska diplomater.

Framför allt bör dock Reinfeldt kunna räkna med ett i det närmaste fullständigt stöd för aktionen i riksdagen. Det är viktigt, inte minst om något skulle gå fel.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit skeptiska till svenska angrepp mot markmål. Nu slipper partierna motsätta sig en insats för att stödja ett folkligt uppror som alla i grunden vill stödja. Det innebär antagligen en lättnad.

För dagen är alla sannolikt nöjda. Frågan är hur det kommer att se ut om tre månader, när insatsen enligt planerna ska vara avslutad.

Krig går sällan som beslutsfattarna tänkt sig, och det är långt i från säkert att den svenska flygvapeninsatsen kommer att följa planerna i dagens proposition.

Men alternativet – att vägra delta när FN uppmanat världssamfundet att skydda civila – är inget riktigt alternativ.

Ingvar Persson

Nu när skolriksdagen pågår för fullt är det värt att läsa Nicholas D. Kristofs kolumn i New York Times från härom veckan. Även om man kanske inte håller med om alla slutsatser bör man titta på fästa visst intresse vid argumentationen om lärarlönerna:

Until a few decades ago, employment discrimination perversely strengthened our teaching force. Brilliant women became elementary school teachers, because better jobs weren’t open to them. It was profoundly unfair, but the discrimination did benefit America’s children.

These days, brilliant women become surgeons and investment bankers — and 47 percent of America’s kindergarten through 12th-grade teachers come from the bottom one-third of their college classes

[…]

Until a few decades ago, employment discrimination perversely strengthened our teaching force. Brilliant women became elementary school teachers, because better jobs weren’t open to them. It was profoundly unfair, but the discrimination did benefit America’s children. These days, brilliant women become surgeons and investment bankers — and 47 percent of America’s kindergarten through 12th-grade teachers come from the bottom one-third of their college classes

Inget annat är rimligt. Guldteppanyakihällen tilldelas en person, en institution eller ett fenomen som utmärker sig särskilt för sin orimliga frikoppling från verkligheten, gärna med en touch av klasstänkande. Guldteppanyakihällen är ett vandringspris och går alltså vidare när den tidigare titelmästaren överträffas.

Juryns motivering för dagens utnämning:

Att barn uppmanas att inte leka solsidan behöver inte betyda att vuxna måste låta bli. Nannyakuten gör detta oerhört mycket lättare på ett sätt som de flesta för bara några månader sedan trodde var omöjligt.

DN:s bostadsskribent Sara Trus får i och med dagens artikel i Svenska Dagbladet alltså lämna ifrån sig titeln till Nannyakuten företrädda av personalchefen Wilhelmina Wachtmeister. Stort grattis!

Teppanyakihällen har fått en uppföljning – nu i form av Svenska Dagbladets reportage om nannyakuten. Det är som att läsa Nya Moderaternas uppförandemanual på tvärtomspråket. Herre min skapare:

Pärlörhängen och uttryck som ”topp!” öppnar dörren för barnvakterna. När SvD:s reporter sökte jobb på Nannyakuten fick hon en kurs i hur man beter sig hos kunderna som tillhör ”övre medelklass, överklass – och adel”.

[…]

När SvD undersöker hur rekryteringen går till på tre barnvaktsförmedlingar sticker Nannyakutens process ut. Mötet har redan pågått i två timmar när vi samlas i en ring på golvet och har hållningsövningar. Sträcker på ryggen, lyfter upp hakan, håller in magen.

[…]

Där duger det inte att svara ”nej tack” eller ”ah” när vi kommer på intervju hos familjerna, berättar [Nannyakutens personalchef] Wilhelmina Wachtmeister. Och för att illustrera sin poäng frågar hon oss om vi vill ha ett glas vatten. Vi tackar alla nej. Frågan är i själva verket ett test, får vi veta efteråt. Om vi blir bjudna på kaffe hos familjen ska vi i stället svara: –Inte bara ”ja, tack”, utan: ”tack, gärna”. Jag struntar i om ni inte dricker kaffe. Svarar ni nej känner de sig avvisade.

Om det är det här Jan Björklund menar med ”alla kan inte bli akademiker” så har utbildningssystemet, som Badlands påpekar, en hel del att bita i.

Men bäst är ändå:

När SvD sökte jobb på de andra förmedlingarna Trygg barnvakt och Nannynu erbjöds barnvakterna utbildning i första hjälpen och hjärt- och lungräddning. Varför gör inte ni det?
–Vi har inte gått ut med det ännu, eftersom vi håller på att utbilda alla flickor. Men många har redan fått det hos andra förmedlingar.

Topp!

Det här kan mycket väl var början till det politiska slutet för Angela Merkel, Europas mäktigaste kvinna. Att hennes Kristdemokrater igår förlorade makten efter 58 år i delstaten Baden Württemberg är en skräll. Ännu tuffare kommer Merkels koalitionspartner utrikesminister Guido Westerwelle att få det. Hans liberala parti FDP har mer eller mindre kollapsat. 

Precis som bland annat Björn Elmbrant beskriver idag på Dagens Arena var det kärnkraften som fällde Kristdemokraterna. Baden Württemberg var det första valet i världen efter kärnkraftskatastrofen i Japan – det blev en folkomröstning om kärnkraften som nej-sidan vann.

I fjol ansåg Merkel kärnkraften säker och förlängde drifttiden på kraftverken. Strax efter katastrofen i Japan ändrade hon sig och stängde av de äldsta verken på tre månader. Den här typen av vinglighet väckte raseri – inte förtroende. De Gröna är de stora segrarna i valet och kommer nu antagligen regera tillsammans med Socialdemokraterna. Partilandskapet är helt omskakat. 

Angela Merkels framtid ser osäker ut och hon är hårt kritiserad i sitt eget parti. Hennes populäre kronprins försvarsminister Karl Theodor zu Guttenberg tvingades nyligen att avgå efter en skandal. Utrikesminister Westerwelle har varit en politisk katastrof och kan bli tvungen att lämna både regeringen och sin post som ordförande i det liberala partiet FDP. Nyligen  vann socialdemokraterna SPD en jordskredsseger i landets näst största stad Hamburg och förluster lokalt betyder att Merkels regeringskoalition förlorar mandat i förbundsdagens överhus och kan få svårt att driva igenom sin politik.  

Förhoppningsvis kan det här leda till att Merkel inser att hon måste närma sig Socialdemokraterna – att den hårda position hon drivit gällande euron kan mjukas upp. Vi får se. Att det här valet däremot kommer förändra tysk energipolitik är ställt utom allt tvivel. 

Håkan Juholt har hållit sitt öppningstal och högern i sin sedvanliga kärlek till det där med mångfald är inte sen att kommentera:

Johan Ingerö:

”När de brittiska socialdemokraterna på åttiotalet förlorade flera val på raken svarade de först med att sluta sig inåt, och gå långt åt vänster. Nu verkar deras svenska kompisar göra detsamma.”

Moderata Perspektiv:

”Vänstersvängen blev större än vad många av oss trodde.”

Kent Persson:

”En del som följd av helgens fester, men desto fler som konsekvens av Juholts besked. Det är vänster som gäller.”

Helen Törnqvist:

”Det är tydligt att Socialdemokraterna väljer att dra åt vänster.”

Thomas Böhlmark:

”Att Juholt vill positionera socialdemokratin till vänster är det ingen tvekan om”

Rolf Eriksson:

”Juholt fick jobbet för att han säger sig stå till vänster”

Sofia Arkelsten:

”Efter att ha lyssnat till presskonferensen är det tydligt att Socialdemokraterna tar ett steg åt vänster. Budskapet följde en tydlig vänsteragenda.”

Nya Wermlandstidningen:

”Slående är också att detta är en stor, närmast historisk, seger för partiets vänsterfalang”

Eva Lohman:

”Genom valet av Håkan Juholt tar Socialdemokraterna ett kraftigt steg till vänster.”

Dagens Konflikt tar steget fullt ut och startar den första bricktidningen på nätet. Precis som Hunter S Thompsons verk kan det beskrivas som ”the most accurate and lest factual account”.

Den moderata partisekreteraren Sofia Arkelsten är inte nöjd med Håkan Juholts tal. Nu är hon i och för sig inte heller målgruppen.