Det finns liksom inget annat sätt att sammanfatta processen som lett till att den socialdemokratiska valberedningen föreslår Håkan Juholt:

Direktrapportering från den socialdemokratiska presskonferensen:

Valberedningen ska ha varit enig. Nu följer en ”liten pratstund” med Juholt och partisekreterarkandidaten Karin Jämtin.

Frågestund med Juholt:

• Fråga 3: Vilka skatter ska ni höja?
• Fråga 4: Vill ni återinföra förmögenhetsskatten?

Viktigt.

Lik i garderoben-frågan:

Juholt låter meddela att han kört för fort tre gånger, alla gånger i samband med valrörelse. Två lyckade och en misslyckad.

Varför har han mustasch:

Leif ”Loket” Ohlsson hade det och det gick bra för honom. Han lovar att sätta upp mål tillsammans med partistyrelsen. När målen uppfylls ryker mustaschen.

Juholt berättar att han också drömmer om att en dag återvända till sin gamla lokalredaktion, men är rädd att skrivmaskinen och faxen har ersatts av teknik han inte begriper. Han dömer också ut twitter.

Att den socialdemokratiska valberedningens arbete är under all kritik är ingen hemlighet, men Thage G Petersons kritik är orättvis. Han menar att velberednignen tar alldeles för lång tid på sig:

”Själv gjorde jag valberedningens arbete på en dag […] Jag utgick från tolv namn och satte plus och minus på kandidaterna. Till slut återstod tre kandidater; Thomas Östros, Mikael Damberg och Pär Nuder. Nuder föll ju bort. Jag kom fram till att Östros var den mest lämplige.”

Petersons egna valberedning revs ju av på en dag för att han undvek det viktigaste kriteriet: en socialdemokratiska partiledare måste kunna vinna val. Där har Östros redan visat vad han går för.

Frågan har varit uppe förut: Finns det något högern tycker inte kan skötas av marknaden?

Nu senast är det arkeologin som ska konkurrensutsättas, enligt förslag från kulturdepartementet. Och det visar tydligt att man inte är så särskilt intresserad av den arkeologiska forskningen. Däremot är man väldigt intresserad av att låta företag etablera sig på ännu ett område. Följ med på en resa i marknadsfundamentalismens parallella universum.

Svenska Dagbladet:

”nästan alla arkeologiska utgrävningar i Sverige föranleds av ett byggprojekt.

Det är den som vill bygga som är skyldig att bekosta utgrävningen, inklusive rapportering och publicering av forskningsresultat. Markexploatören ska också betala en första konservering av föremål som tas upp.

Enligt kulturminneslagen är det länsstyrelsen som bestämmer vem som ska utföra det arkeologiska arbetet.”

Detta vill man ändra på. Kulturdepartementet tycker att markexploatören ska bestämma vem som gör utgrävningen:

Syftet är ökad konkurrens och pressade priser. Enligt promemorian från kulturdepartementet ska upphandlingen föras över ”till företagarna som får tydligare kontroll över och ansvar för processen”.

–Ambitionen är naturligtvis att öka konkurrensen inom det här området. Och i bästa fall kan det ju också leda till kvalitetshöjningar, säger Leif Grundberg, enhetschef på kulturdepartementet.

”Kan”?

–Det är absolut inget självskrivet att det ska leda till lägre kvalitet i alla fall

Wow. I bästa fall kan det bli bättre, och det är inte garanterat att det blir sämre. Eventuella krav på kvalitetssäkrande reglering viftas bort:

[Utredaren] Ola Wetterberg menar också att det skulle behövas någon form av auktorisation av arkeologer, om markexploatörer ska ta över ansvaret för upphandling av arkeologiskt arbete. Kulturdepartementet säger dock nej till detta, med hänvisning till att det skulle bli både krångligt och kostsamt att bygga upp ett sådant certifieringssystem.

Sammanfattningvis: Markexploatören ska själv bestämma vem som ska göra utgrävningen, och han eller hon antas välja den billigaste. Vem som helst ska få göra utgrävningarna. Det här kan inte bli bra.

Det är klart att turerna kring det socialdemokratiska ordförandevalet är sorgliga. Men ett och annat minnesvärt citat blir i alla fall resultatet. Låt mig ta några exempel ur dagens TT-telegram.

”Problemet är att vi kan få vem som helst” klagar Tvärdragsredaktören Daniel Suhonen som är kongressombud från Stockholm. För säkerhets skull förklarar Suhonen att han inte är säker på att han är ”beredd att stödja vem som helst”.

Björn Fries från Blekingen tycker sig ana ett ”schackrande mellan olika distrikt”. Det tycker han genuint illa om och efterlyser större öppenhet. Frågan är väl om köpslåendet skulle bli mer smakfullt om det genomfördes öppet?

Stig Malm – en gång ordförande i LO- talar – hävdar att partiledarvalet sker som om ”vi fortfarande är starkt knutna till Sovjetunione

Fortfarande?

På Malms tid handlade det väl för LO:s del snarare om samarbete med IB för att registrera kommunister. Malm säger också att han aldrig varit med om ”sådant apspel” under sina år.

Anna-Greta Lejon – också hon kongressombud – tycker inte att cirkusen är rolig. Och då har Lejon ändå varit chef på Skansen.

Kongressen om en dryg vecka kan bli en livlig affär.

Ingvar Persson

Internationella kvinnodagen är bland mycket annat också en årsdag för ett stycke svensk internethistoria. Den högtidlighåller minnet av Moderaternas monumentala haveri på twitter den 8:e mars 2010. Så såg det ut då:

Detta genererade en del reaktioner, här är två:

Jakop Dalunde: ”8e mars handlar om att protestera mot patriarkatet, inte säga grattis till de som drabbas av det.”

Anna Ardin: ”Säger ni grattis till alla med HIV på internationella AIDS-dagen också?”

Istället för att backa stod Moderaterna på sig:

”Det är inget skämt. Utan i Mellanöstern och Östeuropa grattar man sina kvinnor 8 mars.”

En och annan reagerade på uttrycket ”sina kvinnor”, för att vara exakt så var det runt 400. Marcus Nilsson skrev

”Otack är nya moderaternas lön. Här har vi gett våra kvinnor en dag och ett grattis och får bara skit för det. Carpe Diem, för fan!”

Men istället för att backa valde Moderaterna att lyfta upp Nilssons tweet som något man ställde sig bakom. Då var det självfallet någon viktigpetter som påpekade att socialistinternationalen ligger bakom internationella kvinnodagen.

Därefter följde ytterligare timmar med oaktsamt runtklampande i twitterklaveret, hela historien finns sammanställd här. Alltihop skylldes i slutändan på en icke namngiven praktikant och sedan gjorde den moderata kommunikationsavdelningen sitt yttersta för att glömma debaclet.

Så till alla moderater: grattis på internationella kvinnodagen.

Arenagruppen svarar på Olle Svennings krönika från i söndags:

”Med anledning av Olle Svennings artikel i söndagens Aftonbladet (2011-03-06) vill vi framhålla att Arenas valanalys självfallet inte påstår att facket ”står i vägen för ekonomisk tillväxt”. Däremot har vi skrivit om en politik som gynnar långsiktiga och innovativa företag.”

Läs!

Det är alltid lika roligt när statsministerns frikoppling från verkligheten skiner igenom. TT:

Europa måste vara en ”frihetens fackla” åt både öster som tidigare och nu också mot de länder som ligger söder om Europa, i Nordafrika, enligt Reinfeldt. – Det handlar om att inspirera och det handlar om att stödja

Ska man då stödja den ena eller den andra sidan, eller hur funkar det där? Strunt samma så länge man får stabilitet. TT igen:

[EU] är ett bålverk mot protektionism, statlig chauvinism och självtillräcklighet.

Skaffa en ordentligt talskrivare, Reinfeldt. De fungerar som bålverk mot askonstiga tal.

Stjärnkocken Erik Videgård har drabbats av cancer, och han har drabbats av det nya tuffa Sverige. Den historia han berättar i dagens Aftonbladet är naturligtvis unik, men grundtonen är dessvärre precis den vi tvingats vänja oss vid.

Enligt Försäkringskassans uppfattning har Erik Videgård visserligen rätt till sjukpenning, men dessvärre anser kassan inte att det betyder att han ska få några pengar. Enligt myndigheternas noteringar är det för länge sedan han slutade sin senaste anställning.

Att Videgård har en annan uppfattning spelar ingen roll.

Trygghetssystemen ska ge just trygghet. Vi ska kunna lita på ett det finns ett skyddsnät den dag vi till exempel drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Den tryggheten är något alla har glädje av – också den som arbetar, som statsministern brukar säga

För samhället är det en väldig vinst.

Men det är inte tryggheten som stått i centrum för det senaste årtiondets debatt om sjukförsäkringen eller a-kassan. I stället har diskussionen präglats av ord som överutnyttjande och utanförskap. Och av en allmän misstänksamhet där alla människor tycks betraktas som potentiella fuskare.

De senaste fyra åren har allt det där exploderat. Det är det som är det nya tuffa Sverige, som Aftonbladet gång på gång kunnat berätta om.

Statsministern brukar tala om lyhördhet, men i nästa andetag försvarar han alltid politiken. Ett budskap som lydigt upprepas av den nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson. Nu ska det bli lättare att överklaga, men knappast lättare att få rätt.

Att bli sjuk eller arbetslös ska kosta. I statsministerns värld gör det människor arbetsamma och friska.

Offren är naturligtvis i första hand sådana som Erik Videgård – sjuka eller arbetslösa som tvingas inse att den trygghet ett välfärdssamhälle borde kunna erbjuda faktiskt inte finns. Men i förlängningen är faktiskt också statsministerns arbetande Sverige förlorare.

Varje ny artikel, varje nytt inslag eller varje ny rapport som avslöjar att trygghetssystemen inte fungerar påminner oss nämligen om en sak. Vi kan aldrig, aldrig känna oss trygga. För vad statsministern än tror kan vi nämligen alla förlora jobbet, eller bli sjuka.

Ingvar Persson