Visst, situationen har inte förbättrats så mycket som den borde, men den har förbättras. Det finns ingen anledning att hålla på och frisera siffrorna. SVT:

Näringsminister Maud Olofsson (C) har satsat både pengar och kraft för att öka kvinnliga styrelseledamöter och chefer i bolagen. De statliga bolagens styrelser är i dag föredömen avseende jämställdhet – med 49 procent kvinnor, skriver hon själv stolt i Näringsdepartementets verksamhetsberättelse.

[…]

Har ni tittat på hela koncernerna då?
-Ja, det är alla våra bolag.

Men det stämmer inte. Rapport har granskat hela de statliga bolagskoncernerna, alltså inklusive de aktiva dotterbolagen, och då är männen och kvinnorna inte alls jämnt fördelade i styrelserna. I stället är 31 procent – alltså bara tre av tio – styrelseledamöter kvinnor.

Det är inte fullt så piffigt som man vill få det till. SVT igen:

Med de svenska dotterbolagen inräknade är andelen kvinnor i koncernens styrelser 24 procent. Men över 300 av dotterbolagen finns i Tyskland och där är ännu färre kvinnor.

En hel del jobb återstår alltså. Och precis som alltid annars är inte problemet löst bara för att man har hittat på ett mer fördelaktigt sätt att räkna.

Låt ”schamanerna ta hand om visionerna” skrev Svenska Dagbladets politiska chefredaktör PJ Anders Linder igår. Linder var upprörd på alla dem som anklagar Fredrik Reinfeldt för att inte ha några framtidsprojekt. Vaddå, bara ett jobbskatteavdrag? Vad mer kan man begära?

Linder vänder sig mot ”de grandiosa politiska projekten”, det där är något som bara vänstern håller på med. Reinfeldt bör stå för att han inte är den typen a politiker, tycker han.

Vad PJ Anders Linder glömmer är att regeringens visionslöshet inte är problematisk i relation till någon abstrakt idé om att ”politiker ska snickra på grandiosa projekt”, Regeringens visionslöshet är problematisk i relation till de utmaningar som Sverige står inför.

För precis som LO:s nya chefekonom Ola Pettersson nyligen skrev:

”Jag kan inte påminna mig att någon tidigare svensk finansminister har slagit sig för bröstet i en situation när arbetslösheten ligger över åtta procent”.

Protesterna i Wisconsin växer sig allt starkare. Det började med att guvenören Scott Walker sa att han tänkte förbjuda kollektivavtal för statsanställda – och var beredd att kalla på nationalgardet för att genomföra det. Det skulle röra sig om rejäla lönesänkningar som i sin tur skulle täcka upp statens budgetunderskott, samt finansiera skattesänkningar.

Fackföreningsrörelsen svarade, som alltid när den hotas med militära insatser, med fredliga protester. Walker stod fast vid sin ursprungliga inställning – det blir inga förhandlingar och inga kollektivavtal.

Protesterna växte snabbt till många tiotusentals deltagare.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Walker avfärdade demonstrationerna som små och marginella. De visade sig vara de största i Wisconsin sedan Vietnamkriget.

Vice riksåklagare Jeff Cox uppmanade polisen att öppna eld mot de demonstrerande lärarna och brandmännen (han var noga med att understryka att våldet skulle vara dödligt) och fann sig kort därefter utan anställning.

Scott Walker fick därefter sin släng av sleven när hans konversation med en busringare offentliggjordes. Busringaren hade utgett sig för att vara den stockkonservativa miljardären David Koch och därmed fått guvenören att prata. Walkers partikamrater skyndade snabbt till hans räddning med ett lagförslag om att förbjuda busringningar.

Kapitolium har blockerats i strid med såväl grundlagen som säkerhetsföreskrifterna.

Och nu sist har propagandamästaren Glenn Beck Bill O’Riley försökt utmåla lärarna och brandmännen som våldsamma genom att visa videoupptagningar av en man som knuffas. Solen strålar och palmer syns i bakgrunden, vilket resulterat i att alla som är något sånär bekanta med Wisconsins marsklimat skrattat gott.

Under tiden har de statsanställda fortsatt sina protester. Förutom att man dag ut och dag in har trotsat regnet har man också dragit igång en myriad av andra opinionsbildningskanaler. Förutom att man ökat stödet för kollektivavtalen som sådana har man nu också börjat skissa på hur man ska gå till väga för att avsätta Scott Walker.

Protestlistorna sväller i samma takt som organisationernas medlemslistor och den gräsrotsrörelse som nu växer fram är den första verkliga aktivitet som den progressiva rörelsen skapat sedan Obamakampanjen. Det bådar gott inför de kommande president- och kongressvalen om mindre än två år.

Centerpartiet vill komplettera RUT- och ROT-avdragen med ett RIT-avdrag för IT-tjänster. Det har dessutom mumlats om NOT-avdrag för musiker och Maud Olofsson ville se skatteavdrag för hundpromenader. Ändå tycks ingen från politiskt håll ha förstått vilka dammluckor man har öppnat.

För som debatten går så ser den som inte vill ha riktade momssänkningarna tydligen ner på de som jobbar i den aktuella branschen.

Kvar blir en förbannad massa avdrag vilket gör skattesystemet till en snårskog. Den bästa sammanfattningen finner man hos Johan Sjölander:

Ju mer komplicerat och detaljreglerat vårt skattesystem blir, desto öppnare blir det för lobbyister och andra särintressen att vilja öka på just sin del av kakan. […] För det första för att det hela snedvrider marknaden. Framgång avgörs inte av vem som har de bästa tjänsterna/produkterna till det bästa priset, utan vem som har de skickligaste lobbyisterna. Vidare så skapas ett mer komplicerat och svårgenomträngligt system. Det gör det tuffare för de som faktiskt försöker sköta sig och följa reglerna, och lättare att fuska. Byråkratin och regelkrånglet ökar. Och slutligen så sätter det en press neråt på de indirekta skatterna (eftersom det alltid kommer att vara politiskt populärare att införa ett nytt avdrag eller sänka en momssats än tvärtom) vilket ökar behovet av att istället beskatta företrädesvis inkomst.”

En sådan utveckling hade nog inte ens Centerpartiet tänkt sig.

Den amerikanska tokhögern tar till allt märkligare grepp. Sarah Palins dotter Bristol kommer till sommaren ut med sina memoarer. Hon är tjugo år gammal. För den som inte orkar vänta och/eller läsa detta eminenta verk finns en god sammanfattning på Daily Kos:

She got knocked up in high school and now spends her days getting paid to pretend to be a virgin while performing ”scandalous” dances on national TV ”out here in [her] underwear”, who suffers from the apparently hereditary delusion that she might have to run for political office even though she can’t be bothered to vote because the nation desperately needs her unique insight and experience as a knocked-up teen turned reality TV star turned economics policy adviser to her mother.

I övrigt har busringningen till den hårt ifrågasatta Wisconsin-guvenören Scott Walker gett en viss bitter eftersmak. Eftersom han gjorde bort sig så väldigt under samtalet så har två av hans republikanska kollegor nu lagt fram ett lagförslag om att förbjuda busringningar.

Stay classy!

Nu börjar det rytas till. EU-komissionen ger börsbolagen ett år på sig att ordna upp sin könsfördelning i ledningarna. Dagens Industri:

”Andelen kvinnliga styrelseledamöter i [bolagsstyrelserna i] EU:s medlemsländer har ökat med ynka en halv procentenhet per år under de senaste sju åren. EU-kommissionen kommer att arbeta med frågan på två sätt. Först ska företagen få en möjlighet att åtgärda situationen själva. Fungerar inte det återstår kvotering med början 2012, varnar Viviane Reding, kommissionens vice ordförande.”

Snart kan det att vara omöjligt att stå emot kraven. Denna lagstiftning finns redan i flera europeiska länder och den diskuteras i ett halvt dussin till. Det kan komma att bli verklighet även i Sverige, och det ska inte uteslutas att regeringen faktiskt går före med lagstiftning. EU-lagstiftning skulle inte bara tvinga börsbolagen utan också den svenska regeringen.

Om det hot EU-komissionen uppfattas som allvarligt menat kan det bli väldig ruljans på regeringskansliet. Det kan bli en politisk nödvändighet att genomföra lagstiftningen innan direktiven kommer från Bryssel, självfallet kombinerat med en medial kampanj som om det vore den självklaraste saken i världen.

Och det vore välkommet. Feminismen skulle må bra att inte utmålas som det vänsterprojekt som många av dess motståndare försöker få det till. Stämpeln skrämmer bort många, och det är nog också meningen.

Regeringen Perssons planer för att införa könskvotering sköts i sank av den borgerliga regeringen 2006. Om regeringen Reinfeldt nu skulle välja att återuppta projektet skulle det mycket väl kunna bli verklighet. Det skulle också förmedla budskapet att kampen för jämställdhet inte är något för endast kvinnor på vänsterkanten.

Att regeringen dessutom skulle kunna plocka några välbehövliga jämställdhetspoäng på kuppen får man väl bjuda på.

Den svenska ekonomin kan beskrivas på olika sätt. I rekordtermer, som i dagens rubriker efter gårdagens tillväxtsiffror. Jobben, konsumtionen och exporten kommer tillbaka.

Men ekonomin kan också beskrivas på ett annat sätt, som i dagens siffror från Socialstyrelsen. De visar nämligen att kommunernas socialbidragsutbetalningar fortsätter att öka.

Den viktigaste förklaringen är ungdomsarbetslösheten. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting är nästan vart fjärde hushåll som får socialbidrag unga, och nästan nio procent av ungdomarna mellan 18 och 25 måste gå till socialkontoret.

I de flesta fall handlar det om arbetslöshet, och bara om arbetslöshet.

Villkoren i a-kassan gör att mindre än hälften av de arbetslösa i dag har rätt till ersättning. Och hårdast drabbas ungdomar. Samtidigt har en aktiv arbetsmarknadspolitik och utbildningsinsatser ersatts av breda och ineffektiva subventioner till låglönebranscher.

Resultatet syns på landets socialkontor, och i de kommunala utgifterna för socialbidrag.

Tydligare kan inte regeringens misslyckande beskrivas.

Ingvar Persson

Att Tysklands försvarsminister Karl Theodor zu Guttenberg idag lämnar alla sina politiska uppdrag, är för tysk politik ungefär som om Anders Borg plötsligt hade avgått vore för svensk.

Zu Guttenberg (vars fulla namn är Karl Theodor Maria Nikolaus Johann Jacob Philipp Franz Joseph Sylvester Freiherr von und zu Guttenberg – vilket alltid är värt att påpeka) är Tysklands populäraste politiker och kronprins inom högern.

(Zu Guttenberg har även hyllats av svenska moderater, läs gärna Walburga Habsburg Douglas, vars fulla namn är Walburga Maria Helene Elisabeth Franziska Habsburg Douglas, klassiska debattartikel ”Därför vill tyskarna ledas av en friherre”)

Zu Guttenberg visade sig ha plagierat stora delar av sin doktorsavhandling och länge såg det ut som om han skulle kunna sitta kvar ändå eftersom Angela Merkel inte tog sin hand ifrån honom. Men trycket blev för stort.

”En försvarsminister kan uppenbarligen komma undan med att plagiera sin avhandling, men en person som arbetar på ett bageri kan få sparken för att stjäla ett bakverk” sa exempelvis den kände tyske forskaren Ernst-Ludwig Winnacker. 

Politiskt är avgången ytterligare ett hårt slag mot Angela Merkel. Nyligen  vann socialdemokraterna SPD en jordskredsseger i landets näst största stad Hamburg. Förluster lokalt betyder att Merkels regeringskoalition förlorar mandat i förbundsdagens överhus och kan få svårt att driva igenom sin politik. Samtidigt har det liberala partiet FDP som regererar tillsammans med Merkel stora problem och Tyskland står inför ytterligare sex viktiga delstatsval i år. 

Merkel kommer bli tvungen att först och främst ta inrikespolitiska hänsyn – även i EU politiken. Risken är därför stor att den tyska positionen gällande euro- krisen hårdnar än mer.

Vilket vore förödande. 

Fackförbundet Byggnads vårdar inte de kollektivavtal som träffas för utländska arbetare.Det skriver Gints Kaplers i dag på Aftonbladets debattsida.

Kaplers har själv arbetet som tolk åt Byggnads under fem år. Under den tiden har han fått bevis för hur utländska byggnadsarbetare luras på sina rättigheter, utan att facket reagerat.

”De var rädda för ett nytt Laval-fall”, skriver Kaplers.

Antagligen har han rätt. Sanningen är ju att facket redan innan Laval fick mycket stryk för sina försiktiga försök att reglera villkoren för utländska arbetare. Och det som hänt efteråt ska vi inte tala om.Samma tvehågsenhet har gått igen, i debatten om bärplockarna och på restauranger, för att ta två exempel. De fackliga organisationerna har försökt väcka opinion, men i praktiken ofta stått handfallna inför de avgrunder som öppnat sig på arbetsmarknaden.

Från politiskt håll har det inte funnits något stöd att hämta. Littorin och Billström har ogenerat slagit i från sig, samtidigt som de bit för bit gjort det fackliga arbetet allt svårare.

Grundtanken bakom den nordiska arbetsmarknadsmodellen är att parterna själva, utan politisk inblandning, skapar och upprätthåller villkoren på arbetsmarknaden. Det fungerar så länge nästan alla omfattas, och så länge avtalen i praktiken är norm för hela arbetsmarknaden.

Just det är på väg att rämna. De vita fläckarna, där facket i praktiken saknar inflytande och där arbetsgivarna är ointresserade av ordning och reda, tycks bli allt större. Och varje nytt avslöjande av ovärdiga villkor undergräver förtroendet för parternas möjligheter att upprätthålla anständigheten på arbetsmarknaden.

Det är möjligt att utvecklingen kan brytas, att det faktiskt går att återupprätta den nordiska modell som alla säger sig värna. Men då krävs inte bara ändå större satsningar från de fackliga organisationerna. Också arbetsgivarorganisationerna måste på allvar engagera sig för att väna avtalen.

Men framför allt behövs kanske ett politiskt engagemang för att parterna ska få förutsättningar att försvara modellen. Annars kommer politikerna snart sitta där med kraven på statliga löneregler, och en statlig lönepolis.

Och det är det ju ingen som säger sig vilja.

Ingvar Persson

De borgerliga i Stockholm vill privatisera stadens samtliga badhus, rapporterar SVT:s ABC. Varför? Varför inte, är det enkla svaret. Idrottsborgarrådet Regina Kevius (M) medger till och med att verksamheten fungerar utmärkt som det är idag, men ändå ska det privatiseras. Samtal med olika aktörer har inletts. Inte om huruvida utförsäljningen ska bli av, utan bara de praktiska detaljerna runt hur det ska kunna göras.

Här kan man skönja ett mönster. När offentlig verksamhet går dåligt så löser man det med privatisering, och när det går bra så tänker man att det ska gå ännu bättre. Hur verksamheten faktiskt sköts har alltså ingen betydelse för om den ska privatiseras eller inte.

Ivern har sin rot i föreställningen att konkurrensutsatt verksamhet alltid är bättre. Och det är en intiutiv och logiskt formulerad ekonomisk teori. Problemet är bara att den inte har någon bäring på verkligheten.

Att man från borgerligt håll inte riktigt kan låta verkligheten ta överhand över deras ekonomiska teorier må väl vara hänt. Men det borde vara tämligen uppenbart att det kommer bli ett jäkla liv om de går vidare med privatiseringsivern. Stockholmarna delar nämligen inte ivern.