Alliansen driver konsekvent två rakt motsatta linjer. För det ena är allt ett elände – en rest av tidigare socialdemokratiska regeringar. För det andra är allt förträffligt – ett resultat av borgerlig politik.

Därför blir dagens pressmeddelande från regeringskansliet egentligen inte särskilt förbryllande. Integrationsminister Erik Ullenhag klappar sig själv på axeln för att man har har världens bästa integrationspolitik:

”Det är glädjande att Sverige placerar sig i topp i studien. Vi får gott betyg på områden som arbetsmarknad och utbildning, vilka bägge är nyckelområden för en bra integration.”

Och här uppstår de kommunikativa problemen – Jan Björklund menar nämligen att tillståndet i utbildningsväsendet ligger på Socialdemokraternas konto i fem år till. Att Ullenhag själv så sent som i oktober hävdade att utbildningsväsendet för nyanlända ”hållit för låg kvalitet” försvårar budskapet ytterligare.

Arbetsmarknadens förträfflighet är självfallet alliansens förtjänst. Att arbetslösheten är högre än när man tillträdde löser man med det kontrafaktiska budskapet att den hade varit ännu högre vid socialdemokratiskt styre. Detta för att man hanterat finanskrisen väl tack vare stora överskott. Att överskotten byggdes upp under socialdemokratiskt styre faller märkligt nog alltid bort i analysen.

Det är så alliansen formulerar mycket sin politiska kommunikation. Det är så moderaterna i Stockholm kan skylla nedskärningar i idrotten på lågkonjunkturen. Samtidigt som man hävdar att det är högkonjunktur och att idrottsföreningarna därför lätt kan få spronsring. Det är så ökande klyftor tyder på minskande klyftor, det är så skattesänkningar ger lönesänkningar som i sin tur ger mer pengar i plånboken.

Huruvida man ska fördöma denna något ekonomiska inställning till sanning får vara osagt. Men det är ett förbannat imponerande hantverk.

I fredags skrev jag om förändringarna inom bilindustrin. Volvos expansionsplaner i Kina, Saab:s ettårsfirande som självständigt bolag. Finanskrisen har förändrat världen, och effekterna blir inte alltid de vi väntar oss.

I går kom ännu ett exempel. Järnmalmsbrytningen i Dannemora återupptas. Ägarna till gruvan i Uppland satsar 760 miljoner för att brytningen ska komma i gång redan om ett år.

Och naturligtvis är det efterfrågan från Asien som ligger bakom beslutet, precis som den efterfrågan är grunden för LKAB:s rekordvinster och för planerna på att starta andra Mellansvenska gruvor. När Kina – och Indien – ska växa behövs det stål, och malmen finns där den alltid funnits. I Bergslagen.

Gruvnäring som svar på globaliseringens utmaningar? Det är en aspekt som aldrig riktigt brukar få plats i den ”globaliseringskritiska” vänsterns analys. Och några gruvor i Uppland, Västmanland eller Dalarna ryms definitivt inte i högerns postindustriella tjänstevision.

I verkligheten finns de däremot, precis som framgångsrika verkstadsföretag och sågverk som lyckas på exportmarknaden. Och så småningom kommer det kanske också att påverka det politiska samtalet om globaliseringen.

Ingvar Persson

Gunnar Hökmark protesterar mot vår kritik mot Bildts tystnad:

”Men mer intressant är att följa logiken i hans resonemang, den som tiger samtycker, eftersom han [Anders Lindberg, ledarskribent, min anm.] har den uppfattningen att Carl Bildt tiger, något som vare sig har hänt i denna fråga eller i andra. Men ändå.

Eftersom Aftonbladets ledarsida fram till för några dagar sedan förhöll sig tyst till Gadaffi och heller inte krävde hans avgång var det alltså ett uttryckligt stöd från Aftonbladets sida. Eftersom man inte har krävt den iranske diktatorn Ahmadinejads avgång, trots otaliga demonstrationer och politiska avrättningar, kärnvapenutveckling och hot om att utplåna andra länder, så stöder Anders Lindberg inte bara hur man slår ner demonstrationerna utan också förtrycket.”

Att Hökmark tycks tro att vi stödjer Ahmadinejad och Khadaffi må väl vara hänt. Men att vi också därmed skulle stödja Gunnar Hökmark borde falla på sin egen orimlighet även i hans föreställningsvärld.

Alla, precis alla, inser att arbetslivet kommer att behöva ungdomar. Demografin talar sitt tydliga språk. Någon måste försörja en allt äldre nation.

Det borde innebära att unga människor välkomnades på arbetsmarknaden. Att chefer och arbetsgivare ansträngde sig för att erbjuda goda villkor, och en långsiktig relation.

I verkligheten tycks det vara precis tvärtom. Kvällens reportage om Rebecca i SVT:s Dokument Inifrån förmedlar dessvärre en bild av hur många unga människor behandlas.

I TV-programmet beskrivs hur anställda på hamburgerrestaurangen McDonalds tvingar unga anställda att ta obetald ”rast” när kunderna inte är tillräckligt många. Den som protesterar bestraffas.

Det är naturligtvis inte en anställningsform som ska förekomma. Ändå är den vanlig, till exempel i restaurangbranschen. Och osäkra, kortvariga och tillfälliga anställningar är vardag för väldigt många unga, också när villkoren är bättre än de Dokument Inifrån kunde berätta om.

Det skapar ekonomisk osäkerhet, det innebär rättslöshet och det skadar på sikt hela den svenska ekonomin.

Det är otryggheten, inte den överdrivna tryggheten, som är problemet på den svenska arbetsmarknaden. Att den insikten ska ha så svårt att tränga in i den politiska debatten.

Ingvar Persson

Finansmarknadsminister Peter Norman har det inte så lätt. I ekots lördagsintervju försökte han verkligen låta som en politiker, men det fungerar inte riktigt.

Att försvara en kärnkraftschefs bonus med att han inte hanterar ”risk” kräver sin man.

Orutinen lyser igenom hos Anders Borgs kompis.

Norman försöker dock göra sin bristande politiska rutin till en fördel. Som han gärna påpekar har han faktiskt erfarenhet av den finansbransch han nu bevakar.

Den tanken öppnar helt nya perspektiv. Med samma argument borde arbetsmarknadsministern ha erfarenhet av Fas 3. Och socialministern skulle nog ha arbetat nattskift på akutintaget.

Näringsministern kunde ha byggt – eller kanske sålt – bilar, och kommunikationsministern ha kört tåg. När det gäller justitieministern är det en öppen fråga på vilken sida av lagen hon eller han skulle rekryteras.

Om vi tar Norman på allvar har Fredrik Reinfeldt en hel del att fundera på.

Ingvar Persson

Löntagarbloggen har gjort en uttömande sammanställning över vilka regler som gäller arbetslösa i Fas 3:

1. Man får inte delta i någon av Arbetsförmedlingens utbildningsprogram
2. Man får inte ansöka om starta-eget-bidrag
3. Man får inte ha en praktikplats där man utför ett arbete som kan leda till anställning
4. Man får inte påbörja en utbildning om man har för få dagar kvar i Fas2 och man inte hinner klart utbildningen innan man går in i Fas3
5. De som inte är med i A-kassan blir i Fas3 helt utan ersättning och får söka försörjningsstöd. Då grundas ansökan på hela familjens inkomst. Är man sambo och han/hon tjänar bra så får han/hon stå för försörjningen
6. Ett företag som vill ta in en praktikant för en förberedande anställning får inte ta någon i Fas3 (i fas1 och 2 går det däremot bra)
7. Man har begränsad tid till att söka jobb.
8. Man hindras från att kunna arbeta som timanställd, då man ofta blir inringd med kort varsel.

Exakt hur man ska ta sig ur arbetslöshet under sådana förhållanden förtäljer icke historien,

Den här veckan har Saab i Trollhättan firat Independens Day med tårta och stort kallas. Företagets ägare, Victor Muller har dessutom städat upp i sina privata affärer. Den lilla sportbilstillverkaren Spyker har sålts till den ryska kompanjonen Vladimir Antonov, som ändå stått för pengarna.

Nu ska all kraft läggas på att utveckla Saab.

Dessutom lanserar Volvo PV och de nya kinesiska ägarna i Geely sina planer på en massiv satsning i Kina. I Peking berättade Volvochefen Stefan Jacoby att Volvo siktar på 200 000 sålda bilar i Kina, om bara fyra år. Vägen dit består av en, eller möjligen två, nya fabriker, en massiv satsning på återförsäljarnätet och ett utvecklingscentrum i Shanghai.

Däremot kommer företaget att investera i nya produkter. Upp till 70 miljarder kronor de kommande fem åren är den siffra som nämns.

Volvo ska bli lyxigare och ett än mer globalt bilmärke.

”En tiger som ska släppas loss”, deklarerade styrelseordföranden Li Shufu.

Det är faktiskt svårt att förstå att det bara är ett år sedan alla viktiga beslut om den svenska bilindustrins framtid faktiskt fattades i Detroit. Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund hade klippkort på flyget över Atlanten. Svenska journalister pressade redan plågade amerikanska bildirektörer på besked, framför allt om Saab.

Nu är det alltså 400 journalister på Volvos presskonferens, i Peking.

Om det är någon som tvivlar på att finanskrisen ritat om den ekonomiska världskartan är det svårt att hitta en bättre bild.

Men dagens presskonferens skulle också kunna illustrera något annat. Globaliseringen betyder inte att den klassiska basen för ekonomin förlorar i betydelse, även om det är precis vad många experter har förespått.

Volvos planer på expansion i Kina betyder inte att verksamheten i Göteborg eller Gent kommer att minska, i vart fall inte nu. Förverkligas planerna på nya modeller borde det till och med kunna bli tvärtom.

Den asiatiska marknaden – inte minst Kina – har gjort att många svenska verkstadsföretag tagit sig ur krisen fortare än någon kunnat ana. Efterfrågan på råvaror är fortsatt stark. LKAB gjorde en rekordvinst förra året, och planerna på att återuppta brytningen i de Mellansvenska gruvorna rullar vidare.

I dag berättar också trävarubranschen hur svenska sågverk siktar in sig på den kinesiska marknaden.

”Marknaden i Kina är så stor att den räcker till alla”, säger Ulf Bergkvist från sågverksföretaget Bergkvist-Insjön till TT.

Sågverk i Dalarna som globaliseringens vinnare…

Det kanske är dags för en lite annorlunda diskussion om Sveriges plats i en ny ekonomisk världsordning.

Ingvar Persson

Julian Assange utlämnas till Sverige för att möta våldtäktsanklagelserna. Och den sedvanliga diskussionen tilltar, inte sällan skött av ett snävt urval av debattörer med viss genomsnittsålder och visst genomsnittskön.

I den ena extremhörnan finner vi opinionsbildare på den amerikanska tokhögerkanten som fördordar nackskott direkt. Inte för en eventuell dom i våldtäktsmålet utan för arbetet med Wikileaks. I den andra extremhörnan finner vi sektvänstern som menar att anklagelserna är en komplott orkestrerad av CIA, Bilderbergergruppen eller andra. Det hela hänger på vilken vänstersekt man tillhör.

Vänsterfeminismen är på något sätt också iblandad. Den har på något märkligt vis lierat sig med CIA för att krossa Wikileaks, trots att det på nolltid blivit vänsterns största tillgång i opinionsbildning på år och dag.

Beskedet om utlämning är välkommet, det gör en rättslig prövning av anklagelserna möjlig. Det hade varit trevligt om samma omsorg hade visats i andra våldtäktsfall, men denna särbehandling visar enligt svenska antifeminister tydligt hur män förtrycks. Att det korrupta rättsväsendet i ”feminismens Saudiarabien” tycks vara fullkomligt oförmöget att trots övertygande bevisning få våldtäktsmän fällda är en omständighet antifeminismens härförare tenderar att undvika.

Det vore oansvarigt att uttala sig i själva skuldfrågan, men det vore lämpligt att vifta lite med Occams rakkniv. Det enklaste förklaringen är ofta den mest sannolika.

För det skulle kunna vara så att anklagelserna kommit till följd av andra orsaker än en omfattande komplott i syfte att sänka Wikileaks. Det skulle också kunna vara så att en person som gör väldigt bra saker också är fullt kapabel att begå sexualbrott. Visst, Assanges många fiender jublar säkert, men det kan ju vara så att de inte är inblandade i själva anklagelserna.

Men då skulle en hel del tossiga människor förlora sitt existensberättigande.

Hur vore det om vi istället behandlade fallet för vad det är och låter rättsväsendet ha sin gång?

Bara en tanke.

I Trollhättan äter man tårta i dag, 372 stycken enligt TT. Det är ettårsdagen av Saab:s självständighet som firas. Bolagsledningen kallar det med en blinkning till Detroit för Independence Day.

Det låter som man planerat en tradition, så frågan är naturligtvis; kommer Saab att fira fler självständighetsdagar i Trollhättan?

Jag vet verkligen inte. Bilbranschen är kanske den tuffaste som finns, och att ett bilmärke skulle kunna ta sig tillbaka efter något sådant som Saab gått igenom fanns inte på kartan för ett och ett halvt år sedan. Det har varit en tuff resa, och det kommer att fortsätta att vara en tuff resa.

Vad jag däremot vet är att fabriken i Trollhättan faktiskt producerar bilar. Jag vet att den nya 9:5:an syns på gatorna och att människor får sina lönecheckar från företaget. Det skulle aldrig ha hänt om de anställda och ledningen för Saab hade lyssnat på Maud Olofsson och alla andra som gång på gång lagt ner bilmärket.

Jag vet också att berättelsen om hur Saab räddades av entusiastiska bilägare, okuvliga anställda och en oförtröttlig företagsledning med Vd:n Jan Åke Jonsson i spetsen tillhör det mest dramatiska i svensk industrihistoria.

Svenska Dagbladets Jonas Fröberg har fångat historien i boken ”Kampen om Saab”. Den hade kunnat vara en thriller.

Om berättelsen varit påhittad skulle vi ha talat om hjältedåd och ”mirakel”.

Saab har kort sagt anledning att fira, och det alldeles oavsett vad framtiden för med sig. Redan det som hänt är ett bevis på vad målmedvetenhet och sammanhållning kan åstadkomma, också i en värld av multinationella koncerner, centerpartistiska näringsministrar och benhårda börskrav.

Kort sagt, grattis Saab.

Ingvar Persson

Miljardvinster för elbolagen och rekordräkningar för konsumenterna är en provocerande kombination. Det är klart att ingen politiker med självbevarelsedrift kan försvara en sådan ordning. Det är därför de svarar som de gör i Aftonbladet enkät. Ändå är frågan vad de politiska partiernas löften egentligen är värda.

På en marknad sätts priset av den sist producerade enheten. Det är en av marknadsekonomins grundläggande lagar. På elmarknaden innebär det att inget vinstdrivande bolag sätter i gång olje- eller kolkraftverk om inte priset täcker produktionskostnaderna.

På köpet drivs priset på all den el som produceras av vattenkraft, kärnkraft och andra etablerade former upp, liksom vinsterna i kraftbolagen.

Det kan de politiska partierna inte göra särskilt mycket åt. I alla fall inte så länge kraftmarknaden betraktas som en marknad bland alla andra.

Vad partierna däremot kan göra är att föra en politik som faktiskt gör det möjligt att genomföra de besparingar som Maud Olofsson brukar tala om. Det hjälper inte i vinter, men på lång sikt är sparsamhet antagligen den enda vägen att hantera energipriserna.

Men partierna kan faktiskt också ifrågasätta om elmarknaden ska fungera som marknaden för till exempel tandkräm. Det är inte självklart att elbolagens vinster faktiskt också är vinster för samhället.

I så fall kan framför allt regeringspartierna slå fast att det inte är aktuellt att sälja Vattenfall. Företaget skulle nämligen kunna vara ett avgörande verktyg för att få den svenska elmarknaden att fungera – för konsumenterna.

Det förutsätter å andra sidan att företaget får det uppdraget. Då handlar det inte om att växa i polsk kolkraft, eller i holländska elnät. Det handlar inte om att investera i tysk kärnkraft, eller att försöka dominera den finländska marknaden.

Vattenfalls vinster bör stanna hos svenska elkonsumenter, eller i vart fall hos svenska skattebetalare.

Det är ett löfte de politiska partierna faktiskt skulle kunna ge.

Ingvar Persson