Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) skriver idag en debattartikel i GP enligt borgerliga standardmall. Innan 2006 var allt dåligt, nu är allt bra, och det kommer att bli superduper framöver. Ämnet för dagen är jobbcoacherna, som hon tar i försvar och presenterar vaga idéer om hur ”jobbcoacherna ska bli ännu bättre”.

Då blir det att lägga manken till, igår berättade Arbetsförmedlingen att arbetssökande utan jobbcoach oftare fick jobb än de med en jobbcoach. Däremot hade de med jobbcoach lite lättare att få en praktikplats.

Engström upprepar också mantrat att fyra av tio får jobb med jobbcoach, och där finns tre invädningar.

• Sex av tio får inte jobb.
• Det går inte att styrka om jobbcoacherna ordnat jobbet. Det enda man vet är att de haft jobbcoach och fått jobb.
• Som jobb räknas timvik, deltider och andra kortare anställningar som inte grejar försörjningen. Många fortsätter vara inskrivna hos arbetsförmedlingen. De som fått ett fast heltidsjobb är enligt TV4:s granskning i själva verket 17 procent, eller färre än två av tio.

Göran Persson försökte sig på samma kreativa statistikhantering en gång i världen. Det kostade honom jobbet.

Rediga norrlandsbarn:

Deras fackliga glöd tändes efter att deras skola brann ner. De elvaåriga fackkämparna har redan vunnit en strid om sin nya skola. Nu strider de för efterrätt till maten.

– Om man är många som är enade så går det lättare att få igenom det man kämpar för, säger elvaårige Isac Ek.

Via Löntagarbloggen.

Jag såg att Sanna Rayman tycker att jag missförstår henne. Det har hon antagligen rätt i. Problemet är bara att jag också tycker att Rayman missförstår mig, och risken är ju att hon inte är ensam.

Låt mig alltså förtydliga mig på ett par punkter.

Jag har till exempel svårt att förstå hur Svenskt Näringslivs kampanj för att tillåta utländska företag att konkurrera med lägre löner gynnar organisationens medlemmar, som ju måste betala enligt avtal.

Däremot har jag lättare att förstå hur samma kampanj passar in i den marknadsfundamentalism som präglar delar av borgerligheten.

Men det viktigaste är faktiskt att jag anser att Sanna Rayman har rätt när hon ifrågasätter dagens likhetstecken mellan Socialdemokrati och LO. Den sortens lojalitet fungerar inte längre, och dessutom lönas den dåligt.

Jag anser – precis som jag skrivit tidigare – att fackets politiska engagemang behöver finna nya former. Och det viktigaste är att varje samarbete måste ta sin utgångspunkt i medlemmarnas vardag.

Personligen tror jag att det går att förena med band mellan LO och Socialdemokratin, inte minst för att det gör rekryteringen av politiker bredare. Men det går inte att förena med dagens lojala anpassning.

På den punkten har Sanna Rayman rätt, hur motvilligt jag än skriver ut den saken.

Ingvar Persson

Jag noterar att kollegan på konservativa Svenska Dagbladet, Sanna Rayman, har varit på besök i LO-borgen för att tala om opinionsbildning. Och faktum är att hon har några riktigt intressanta reflektioner.

I dagens tidning förvånar sig nämligen Rayman över att samtalet inte handlade om hur facken skulle informera. Snarare blev det en diskussion om den nyss avslutade valrörelsen, med sitt mindre lyckade resultat för socialdemokraterna.

”Att LO inte förmår skilja sig själv från Socialdemokratin är ett perspektiv som aldrig problematiseras”, skriver Rayman.

Jag vill inte ifrågasätta en kollegas motiv, men det är klart att någon skulle kunna fråga sig när Svenska Dagbladet ifrågasatt Svenskt Näringslivs aktivistiska ambitioner i politiken. Det är ju inte alltid som det går att spåra den praktiska nyttan för landets företag i de politiska utspelen från Storgatan.

Men det hör inte riktigt hit. Det är mer spännande att det Rayman reagerar på ju faktiskt är en spegel av ett klassisk borgerlig schablonbild av facket. Carl B Hamilton är knappast ensam om att enbart betrakta LO som en avdelning inom socialdemokratin.

Och faktum är ju att det, i alla fall i vissa delar av LO-fackens ledning, finns en motsvarande bild. Och att den bilden dessutom förekommer i det socialdemokratiska partiet. Hur ska man annars förklara att ledande socialdemokrater på fullt allvar ansåg att LO borde byta ordförande, för att underlätta partiets propagandaarbete?

Jag tror inte att det skulle vara bra att bryta upp det som kallas facklig politisk samverkan. Priset skulle bli högt, inte minst för demokratin. Samarbetet mellan LO och socialdemokratin har trots allt gjort att det i den svenska politiken finns ovanligt många människor med alldeles vardagliga erfarenheter, och det är bra.

Men det betyder ju inte att det fackliga intresset nödvändigtvis måste innebära partipolitisk lojalitet. Snarare lojalitet med medlemmarnas vardag och verklighet.

Dessutom finns det nog en annan utmaning för de fackliga organisationerna, att bygga sin egen organisation för framtiden. Och där räcker det nog varken med pigga affischkampanjer eller ens påkostade tankesmedjor. Där är det nog bara klassiskt organisationsjobb och långsiktigt bildningsarbete som bär.

Fungerar det lär det fackliga inflytandet i politiken bestå, också i framtiden.

Ingvar Persson

Det här året kunde inte ha börjat bättre för Socialdemokraterna.

I Tyskland alltså.

I söndags vann socialdemokraterna SPD en jordskredsseger i landets näst största stad Hamburg. Det är bra för den europeiska socialdemokratin – men kan paradoxalt nog få negativa konsekvenser för EU.

Det som hände i Hamburg, det hände i Hamburg tycker förbundskansler Angela Merkel. Hon gör sitt bästa för att bortförklara kristdemokraterna CDUs brakförlust. Det här är inte början på ett socialdemokratiskt återtagande av makten i hela landet menar Merkel som oroar sig för de övriga delstatsvalen i år. Förluster på lokalt betyder att Merkels regeringskoalition förlorar mandat i förbundsdagens överhus. Och kan få svårt att driva igenom sin politik.

CDU har det överlag skakigt. Den omåttligt populäre försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg (som egentligen heter Karl Theodor Maria Nikolaus Johann Jacob Philipp Franz Joseph Sylvester Freiherr von und zu Guttenberg, vilket alltid är värt att påpeka) har frånsagt sig sin doktorstitel. Han anklagas för att ha plagierat stora delar av sin avhandling.

Samtidigt verkar det liberala partiet FDP som regererar tillsammans med Merkel vara i fritt fall. Och nu vann alltså socialdemokraten Olaf Scholz egen majoritet i Hamburg. Varken genom vänstersväng, eller högersväng, utan vanlig trovärdig socialdemokratisk politik med fokus på ekonomin.

Tyskland har av historiska skäl tänkt mer på Europa, mindre på sitt nationella egenintresse inom EU. Men det senaste året har något hänt. Merkel har istället för att försöka lösa eurons problem mest varit inne på att exportera olika ekonomiska tortyrinstrument att utsätta budgetsyndare för inom en eurozon som hade behövt något helt annat. Risken är att hon nu med större politiska problem på hemmplan kommer gå ännu längre. För att hålla sitt partis bas på gott humör.

 Det vore förödande för hela Europa. 

Debaclet runt sprutbytesprogrammet i Stockholm fortsätter. Sprutmissbrukares möjligheter att byta sina använda kanyler mot nya har visat sig vara en inte helt okontroversiell historia.

Trots att till och med det hårdnackade Folkpartiet har svängt och moderaterna nu står ensamma kvar så förhalas processen så mycket det bara går. Det har tidigare gjorts genom tvivelaktiga manövrar med bordläggning och nya remissrundor, trots att det har visat sig att det kostar liv.

Därför tar man nu till ett nytt grepp – man åberopar forskning. På SvD skriver landstingspolitikerna Lars Joakim Lundqvist (M), Lennart Nilsson (KD) och Lennart Rohdin (FP) om forskningen. Två av dem går mot sin partilinje. De skriver att

”I början av detta år gjorde ett brittiskt forskarteam en grundlig genomgång av de vetenskapliga studier som hittills redovisats internationellt och som ingått i det underlag som WHO stöder sin rekommendation om sprutbyte på. De brittiska forskarna, som redovisat sitt resultat i vetenskapstidskriften Addiction, kunde visa att WHO:s underliggande material i de flesta fall antingen var feltolkat eller felredovisat och att underlaget inte alls ger något stöd för att sprutbyte skyddar mot hiv.

[…]

Det håller inte längre. Det är dags att ge allmänheten full kunskap om det vetenskapliga läget: Det finns ingen evidens för att sprutbyte skyddar mot hivsmitta!”

LUF-ordföranden Adam Cwejman är en sund kritisk individ som har tittat på det källmaterial de tre landstingspolitikern hänvisar till. Rapporten, som är en metastudie, finns här och här är ett utdrag:

”We found insufficient evidence from these reviews to conclude that NSP [sprutbytesprogram[ is effective in preventing HCV [Hepatit C] transmission among IDUs [sprutnarkomaner]. The body of evidence was more robust in relation to HIV prevention […] however, we identified discrepancies between core reviews—in the studies they identified, their reports of study designs and findings and the conclusions they drew from their respective bodies of evidence—and we could only conclude that the evidence for the effectiveness of NSP in preventing HIV transmission is tentative.”

Cwejman konstaterar slutligen  

”att mot bättre vetande dra slutsatsen att alla former av sprututbytesprogram rakt av är destruktiva är inget annat än selektiv perception med dolda motiv. Vad artikelförfattarna i brännpunktartikeln gör är att förvränga källmaterial och använda det på ett opportunistiskt sätt för att stödja sin tes.”

Revolterna sprider sig i arabvärlden. Regeringarna i Egypten och Tunisien har redan fallit, och regimerna i Jordanien och Jemen har tvingats utfärda långtgående löften för att få behålla makten. Bahrain och Marocko har också fått sin beskärda del av protester.

I Libyen är situationen som mest kritisk. Muhammar Khadaffis regim skruvar upp brutaliteten mot sitt folk och hundratals har redan dödats. Militären är sedan tidigare kritisk till diktatorn och deras lajoalitet kan svänga. Att Khadaffis son i direktsänd teve sedan utlovar blodbad hjälper inte heller situationen.

I det läget väljer statsminister Fredrik Reinfeldt att uppmana Khadaffis regim: ”inled en dialog med människor i stället för att använda våld”. Det är förvisso en rimlig önskan, men precis som Anders Lindberg skrev i lördags så blir EU-ledarnas kritik alltför ofta direkt mesig för att ha någon som helst inverkan. Sveriges regering ville inte heller ställa sig bakom det egyptiska folkets krav på diktatorn Mubaraks avgång.

Det finns ingen som har något att förlora på att Sveriges regering dundrar i stil med ”diktaturens kreatur” mot Muhammar Khadaffi. Det är en svensk regeringschefs uppgift att inte uttrycka sig nedtonat när det handlar om mänskliga rättigheter.

Sverige kan stödja det libyska folkets strävanden efter frihet och självbestämmande. Now is the time.

Supermiljöbloggen rapporterar om det glädjande beskedet att den brittiska regeringen har dragit tillbaka sina planer på att privatisera stora delar av statens skogar:

Protesterna mot regeringens planer orsakades av farhågor om att en privatisering av offentligägda skogar skulle innebära minskad biologisk mångfald och försämrad tillgång för allmänheten till viktiga friluftsområden. Efter att först ha backat något om tidsplanen för utförsäljningen av dom 15% som man enligt tidigare lagstiftning haft möjlighet att sälja av gav regeringen i veckan upp så gott som hela planen.

Frågan som undviks i diskussionen är varför man ska privatisera skogar. Blir det bättre skogar? Får skogarna bättre läge och längre öppettider om de privatiseras?

Systemkramandet inom högern är högst påtagligt – det är driftsformen som är det viktiga. I Sverige är tendenserna desamma. Rätten att få ta ut vinst från friskolor gör att nedskärningar och sämre utbildad personal lönar sig, och det hejas ivrigt på från det politiska håll som är satt att granska verksamheten. När upphandlingar görs inom vården förbjuder man tidivis landstinget från att vara med och bjuda med risk för att det ska vinna. Kulturministern tycker att Public Service inte ska få sända något som är komersiellt gångbart, det ska komersiella intressen göra. SVT får hålla sig till Språka på Serbokratiska och Anslagstavlan.

Precis som mitten-vänstern har insett att gemensamma lösningar inte är gångbara i alla lägen så har ännu högern att lära sig samma läxa om det privata. En del saker måste helt enkelt få tillåtas vara gemsamma. Skog exempelvis.

Det finns en grundtanke bakom den jobbpolitik som förts de senaste fyra och ett halvt åren. Lägre skatter för de som jobbar och hårdare villkor för de som saknar arbete ska öka sysselsättningen, framför allt därför att människor också kommer att ta jobb till lägre lön.

Så säger naturligtvis inte regeringen, men det är så det är tänkt.

Dessutom har regeringen satsat enorma pengar på breda subventioner, till låglönebranscher som hushållsarbete och till företag som anställer unga.

Men inte ens Anders Borg inbillar sig att det receptet räcker.

För många, som av olika anledningar har svårt att få ett jobb, hjälper inte aldrig så många jobbskatteavdrag. Det är därför långtidsarbetslösheten har ökat. I dag är den kanske det största problemet på arbetsmarknaden – även om veckans siffror från SCB faktiskt visar att antalet långtidsarbetslösa minskat för första gången på länge.

Det är därför frågan om vad som händer med den som trots allt inte får något jobb är så viktig. Och svaret från först Sven-Otto Littorin och sedan Hillevi Engström har varit; jobb- och utvecklingsgarantin.

Ytterst det som på byråkratiskt språk kallas fas 3, gratisarbete hos en arbetsgivare som erbjuder sysselsättning mot en viss ersättning. Ett slags sista anhalt i arbetsmarknadspolitiken. Just nu omfattar den drygt 25 000 personer.

Behandlingen av de långtidsarbetslösa är alltså inte ett problem på marginalen. Det är en konsekvens av en sammanhållen politik, som dessutom berör många människor.

Just nu ser bygget ut att rämna. Lokaltidningar runt om i landet har kunnat berätta om besvikna arbetslösa som känner sig nedvärderade och utnyttjade. TV-kanaler och radionyheter har beskrivit företag som gjort affär av att ta emot arbetslösa och erbjuda sysselsättning. Personer har hotats och stängts av när de varit kritiska.

Senast i dag berättar LO-tidningen hur ett företag, Ravolution AB, som tidigare sysslat med privat arbetsförmedling femdubblat sin omsättning, tack vare fas 3.

Och som om inte det vore nog, den här veckan har faktiskt också Arbetsförmedlingen – Sveriges lydigaste myndighet – föreslagit försiktiga förändringar.

I måndags förklarade Clas Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen, att reglerna som förbjuder långtidsarbetslösa att studera är alltför stränga. Och i går tyckte generaldirektören själv, Angeles Bermudez-Svankvist, att reglerna om vilka jobb som omfattas borde ändras.

Små saker, ja visst.

Men frågan är om inte Hillevi Engström borde bereda sig på mer. För när verkligheten bakom dagens arbetsmarknadspolitik väl går upp för allmänheten kommer kraven knappast att stanna vid små förändringar på marginalen.

Ingvar Persson

Via Utriket nås jag av en något bisarr nyhet från South Dakota. Det politiska klimatet är något annorlunda på sina håll i USA. Mother Jones:

A law under consideration in South Dakota would expand the definition of ”justifiable homicide” to include killings that are intended to prevent harm to a fetus—a move that could make it legal to kill doctors who perform abortions.

I South Dakota diskuterar man på fullaste allvar alltså om det ska vara lagligt att mörda abortläkare. Drivande bakom lagförslaget är republikanen och pro-life-aktivisten Phil Jensen. Men det ska vara reglerat:

a homicide is permissible if committed by a person ”while resisting an attempt to harm” that person’s unborn child or the unborn child of that person’s spouse, partner, parent, or child. If the bill passes, it could in theory allow a woman’s father, mother, son, daughter, or husband to kill anyone who tried to provide that woman an abortion—even if she wanted one.

En smula shariaaktigt kan tyckas, men det är väl för väl att bara släkten kan ska tillåts döda abortläkare.

Pro-life-aktivister som vill döda folk. Säga vad man vill om abortmotståndarna, men ett sinne för ironi har de.