Episk rubrik med lika episk underrubrik. Från Aftonbladets bilbilaga.

Borde inte större risktagande och orsakande av fler olyckor sänka omdömet om mäns fantastiska köregenskaper något? Och om kvinnor hade tagit större risker och stått för 15 av 16 dödsolyckor, hade deras körning då verkligen klassats som bättre? Det lär vi nog inte få svar på, men vi har lärt oss en sak: Genusanalyser hör inte hemma i en biltidning.

LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin har bestämt sig för ett sista storverk. Under det dryga år som återstår till LO:s kongress vill hon leda arbete för att bryta trenden med sjunkande facklig organisationsgrad.

– Det här blir min viktigaste uppgift den tid jag har kvar, säger hon till Dagens Arbete.

Målen är högt satta, och det kan behövas. I dag är bara 69 procent av de som arbetar i LO-yrken med i facket. Och bland ungdomar är siffran ännu lägre. Många får inte ens frågan om att gå med i facket.

Starka fackföreningar är en hörnpelare på den svenska arbetsmarknaden. Men de är faktiskt mycket mer än så. De politiska partierna sjunker samman till kampanjorganisationer, frikyrkorna visar allt fler tecken på att förvandlas till sekter och idrottsrörelsen dras allt djupare in i nöjesindustrin.

I fackföreningsrörelsen lever, ombudsmannavälde och annat till trots, tanken på den klassiska folkrörelsen. Utan dem är det svårt att tänka sig vår form av demokrati.

Det är sant att regeringen under drygt fyra år gjort vad den kunnat för att försvaga facket, och i synnerhet LO-förbunden. Medlemskapet har blivit dyrare när avdragsrätten för avgiften avskaffades. A-kassan har urholkats, och hårdast har det drabbat de LO-förbund där osäkerheten är störst och lönerna lägst.

Jag vet att det finns läsare som nu lydigt kommer att säga att skattesänkningarna mer än väl motsvarar de nya kostnaderna. Men varför hör jag aldrig det argumentet när det gäller subventionerna för städning eller renoveringar av privata hem? Borde inte jobbskatteavdraget göra att människor kunde betala sådant själva?

Dessutom har de fackliga rösterna ofta stängts ute när besluten har fattats.

Men det är ingen ursäkt. Ska facket fungera som en kraft på arbetsmarknaden och i samhällsdebatten finns bara ett sätt att få legitimitet. Att organisera, och organisera många.

Så; Wanja Lundby-Wedin har rätt. Det finns ingen viktigare uppgift för en facklig rörelse än att höja organisationsgraden.

Oavsett vem som sitter i Rosenbad och bestämmer villkoren.

Ingvar Persson

Med jämna mellanrum dyker det upp förslag på en högre pensionsålder. Men redan i dag måste en industriarbetare arbeta två år extra för att få den pension politikerna räknade på för 15 år sedan. Det visar beräkningar som LO presenterade på morgonen.

Försämringen är ett resultat av det ”nya” pensionssystemet, och av att människor lever längre.

Det skulle kanske inte vara något stort problem om arbetslivet faktiskt erbjöd alla – eller i alla fall de allra flesta – samma möjligheter att jobba vidare. Om hälsan inte skulle vara en klassmarkör vore det inga problem att längre livslängd också innebar några år extra på jobbet.

Men det är ju inte så det är. Arbetare i LO-yrken, i synnerhet kortutbildade, tvingas oftare sluta arbeta i förtid, de slits oftare ut i jobbet och de lever kortare tid. Många kan helt enkelt inte arbeta fram till dagens pensionsålder, än mindre de extra år som ger en rimligt trygg ålderdom.

Så är det, och därför blir allt tal om senare pensionering eller självreglerande system ett slag i ansiktet på en stor del av befolkningen.

I alla fall så länge arbetslivet får fortsätta att slita ut människor.

Ingvar Persson

Den iranske oppositionsledaren Mousavis rådgivare Ardeshir Amir Arjomand är på plats i Sverige för samtal om situationen i hemlandet. Han har också besökt Aftonbladet under dagen och vi fick sitta ner och diskutera hur han ser på protesterna i Mellanöstern, om den iranska oppositionens demokratikrav och att västligt stöd till diktaturstater måste upphöra. En viss Karin Pettersson trivdes som fisken i vattnet:

Att delar av det amerikanska samhället ibland har de militära lösningarna lite väl nära till hands blir tydligt i tidningen Bloomberg:

”Wisconsin Gov. Scott Walker said Friday he wants to end collective bargaining for nearly all public employees because the state is broke and there’s no point negotiating with the unions when there is nothing to offer.

Union leaders and Democrats, powerless to stop Walker’s plan from passing the Republican-controlled Legislature next week, were reeling. They blasted the proposal as a naked power grab that will gut Wisconsin’s deep organized labor tradition and result in layoffs that devastate the economy.

[…]

Walker wants to remove all collective bargaining rights, except for salary, for roughly 175,000 public employees starting July 1. Any requests for a salary increase higher than the consumer price index would have to be approved by referendum.

[…]

Walker said Friday that he updated emergency plans and alerted the National Guard just in case they are needed to ensure state services aren’t interrupted.”

Det är tydligt att kollektiv förhandling ger löntagare ett bättre förhandlingsläge – hur mycket än arbetsgivarorganisationerna försöker hävda motsatsen. I Sverige går man inte lika långt som i Wisconsin, men upplägget är detsamma: Löntagarna ska inte hålla ihop.

På ett plan finns det ingen anledning att bli förvånad över SCA-chefen Jan Johansson utbrott mot Riksbanken i dagens Svenska Dagbladet. Exportindustrins vinster pressas just nu av den stigande kronkursen, och nya räntehöjningar är antagligen lika välkomna som tandvärk.

Å andra sidan var det ingen av våra stordirektörer som protesterade när den fallande kronan gav samma storföretag en smula andningsutrymme under den värsta krisen.

Intresset ljuger som bekant inte.

Ändå tror jag att Johanssons samtal med Svenska Dagbladet avslöjar något viktigt om hur vår syn på Sverige förändrats. Riksbanksdirektionen backar upp räntehöjningen med en prognos om försiktigt stigande inflation. Det måste man göra. Att bekämpa inflationen är nämligen det uppdrag banken har.

Bakom det motivet skymtar dock ett annat, och kanske viktigare. Rädslan för en bostadsbubbla i våra storstäder. På något sätt måste prisutvecklingen bromsas, och eftersom regeringen sitter med armarna i kors blir det bankdirektörerna som får försöka sätta stopp.

Det är detta som upprör Jan Johansson. Sverige har i dag en räntepolitik som snarare anpassas till bostadsspekulationens storstäder än till de exporterande industribygderna. Den del av ekonomin där människor byter pengar med varandra får styra den där värden för exportmarknaden skapas.

Det känns mycket länge sedan en svensk finansminister kunde säga att det som är bra för Volvo också är bra för Sverige, eller när en ledande industriman slog fast att människor inte kan leva på att tvätta varandras skjortor.

I dag leds landet av en statsminister som betraktar industrin som något slags kvarleva som bör misstänkas för bidragsberoende. Vid sin sida har han en finansminister som tycks se framtidens arbetsmarknad i just en lågavlönad tjänstesektor som till exempel tvättar skjortor.

Industrins villkor står kort sagt inte högt på den politiska dagordningen. Och kanske är det mot detta SCA-chefen borde rikta sin vrede.

Ingvar Persson

Peter Norman, finansmarknadsminister och nära kompis med Anders Borg, är en välmeriterad ekonom. De flesta kanske trodde att det var därför han fått jobbet som minister på Finansdepartementet. Efter hans insats i Agenda igår verkar det som om det är en annan talang som premieras – att klä politiska beslut i en fasad av falsk rationalitet.

Upplägget var att Norman skulle försvara statens utförsäljning av statens innehav i Nordea. Han mötte inte direkt något glödande motstånd i panelen, utan fick tampas med Peter Malmqvist, analyschef på Nordnet, som dock argumenterade väl för att utförsäljningen skötts illa.

I stället för att försvara utförsäljningen med ideologiska argument – att regeringen tycker att det är principiellt fel att staten ska äga bolag – valde Norman en ohederlig väg.

”Vi har en statsskuld på ungefär 1100 miljarder. Och så har vi bolag som är värda 600 miljarder. Vi har lånat pengar för att köpa statliga bolag. Det här kommer du inte att föreslå en privatperson – låna pengar, och köp Nordeaaktier.”

Denna argumentation är djupt ohederlig.

För det första har statens avkastning på Nordeaaktierna varit mycket högre än räntan på statsskulden, vilket Malmqvist också framhöll. Det innebär att innehavet har gjort att Sverige kunnat betala av mer på statsskulden än om man inte hade ägt aktierna.

För det andra har Sverige redan i dag en så låg statsskuld att den inte på något sätt hotar tillväxten. Sveriges statsskuld ligger på ca 30 procent. I en färsk studie visar ekonomerna Reinhart och Rogoff exempelvis att det är vid nivåer runt 90 procent av BNP som statsskulden kan vara problematisk för tillväxten.

Det finns inga rationella ekonomiska argument för att det vore bra att sälja ut Nordea för att betala av på statsskulden. Inga. Därmed kan man ha principiella invändningar mot att äga statliga företag oavsett om det ger bra avkastning, förbättrar konkurrensen på en marknad eller upprätthåller viktig infrastruktur. Dessa borde Norman framföra, och vara beredd att möta kritiken.

Finanskrisen har på många håll i världen förnyat och fördjupat diskussionen bland ekonomer om marknad och stat. I Sverige har den i stället lett till en illa underbyggd besatthet av att betala av på statsskulden till varje pris, på bekostnad av nödvändiga investeringar i bland annat utbildning och infrastruktur, även sådant som på ganska kort sikt skulle ge bättre avkastning än att amortera på en redan rekordlåg statsskuld. Vad det handlar om är naturligtvis ideologi – det är ett självändamål att statens roll ska bli mindre.

Det minsta Borg och Norman kan göra är att sluta gömma sig bakom jargong och meritförteckningar. Och stå upp för sin politik.

Karin Pettersson

Lite i skymundan för det stockholmska bråket inom partierna bestämde valprövningsnämnden i fredags att det blir omval, dels i en valkrets – Vivalla – i Örebro och dels i regionvalet Västra Götalandsregionen.

Beslutet var väntat. Det har begåtts fel vid röstning och röstsammanräkning. Dessutom ballanserade till sist valresultaten på en knivsegg. Valet kan mycket väl ha avgjorts av misstagen.

I det läget finns det inget alternativ till ett omval.

Samtidigt är beslutet om att valet måste göras om ett haveri. Administrativt naturligtvis. Att var sjätte väljare – så många är de i Västra Götaland – tvingas rösta igen kommer att tära på förtroendet för valsystemet. Att det kommer att ta nästan ett år från den ursprungliga valdagen innan det finns en politisk ledning för regionen gör inte saken bättre.

Men framför allt kommer omvalet att ha ett högt demokratiskt pris. Effekterna kommer att bli långt mycket större än de misstag omvalet ska rätta till. Tiden är en faktor. Opinionen i dag är inte densamma som i höstas. Sammanhanget ett annat. På gott och ont påverkar de gemensamma valen till kommun, landsting och riksdag resultaten.

Viktigast är dock att valdeltagandet kommer att bli lägre, sannolikt till och med mycket lägre. Inget urholkar en vald församlings auktoritet mer än det.

Naturligtvis borde det inte få upprepas. Ändå lär det hända. Det finns inga felfria system, och problemen bakom höstens misstag har inte försvunnit.

Att moralisera över enskilda misstag från valförrättare eller valarbetare leder ingenstans.

Ska systemet bli bättre är det reglerna som måste förändras.

I förra veckan kom Folkpartiet med en rad förslag som de hoppas ska göra valhandlingen rättssäkrare. Blygsamhet är som vanligt inte folkpartisternas bästa gren, och Birgitta Ohlsson försvarar rollen som politikens bror duktig med bravur.

Ändå är flera av de folkpartistiska förslagen riktigt intressanta, som att förstärka rätten att faktiskt få sin röst räknad och att höja kraven på lokaler för förtidsröstning.

Folkpartisterna vill dessutom att partisymbolerna ska finnas på valsedeln. Det kan låta som en struntsak, men i dagens politiska debatt där formerna ofta styrs av TV-mediets behov av tydliga symboler skulle det kanske göra misstagen färre.

Däremot lyckas inte ens folkpartisterna lösa den verkligt springande punkten. Varför ska det ta sådan tid? För till och med om Birgitta Ohlsson personligen tog hand om varenda vallokal i landet så kommer det att begås fel. Och då måste det vara möjligt att göra som i Västra Götaland – rösta igen.

Men det borde inte behöva ta nästan ett år.

Ingvar Persson

Ja, då var det alltså dags för alla hjärtans dag och cynikerna kan förstås gruffa över det romantikindustriella komplexet: folk köper mer och mer rosaröda saker varje år.

2008 var alla hjärtans dag-konsumtionen i USA (som förstås är värst) uppe i 17 miljarder dollar. En försvarlig summa.

Men det här är inte det enda sättet för ekonomerna att räkna på det där med kärlek. I alla fall inte om man får tro den nya boken Spousonomics, som lovar att förbättra våra relationer med hjälp av ekonomiska principer. Incitament, utbud, efterfrågan applicerat på hem och känsloliv, om jag har förstått det hela rätt.

Det är ingen ny idé. Bokhandlare och kiosker över hela världen staplar titlar som ”Freakonomics”, ”Discover your Inner Economist”, ”The Undercover Economist” (eller varför inte: ”Find a Husband After 35 Using What I Learned at Harvard Business School”?) Bästsäljande böcker som lär ut hur man ska applicera marknadens principer på allt från sitt kärleksliv till nästa tandläkarbesök.

Freakonomics har sålt över 4 miljoner exemplar och bokens premiss är att marknadens logik kan förklara precis allting om oss människor. Något som inte stämmer med någon psykologisk forskning – för att inte tala om något sunt förnuft. 

Istället för att ge sig på våra kärleks- och sexliv, borde ekonomerna i dessa kristiden, ha fullt upp på sitt eget område. 

Skulle man kunna tycka. 

Galleriaförvaltaren Boultbee överväger att sätta sitt svenska dotterbolag i konkurs skriver Dagens Industri. Till saken hör att bolaget köpte ett stort antal gallerior av Stockholms stad 2008 i vad som var en av Europas största fastighetsaffärer. Trots att säljpriset låg på över 10 miljarder kronor valde den borgerliga majoriteten att avtala de delar av kontraktet som gällde bolagets sociala ansvar muntligt.

Bostadsborgarrådet Kristina Alvendal (M) menade [pdf] att Boultbee var en ”av de mest långsiktiga och seriösa aktörerna” i ”hela världen”. Bolagets referenser kollades inte.

Föga förvånande uppfyllde Boultbee inte den muntliga delen av kontraktet. Företagare i Boultbees gallerior vittnar om en rejält försämrad situation med chockhöjda hyror och eftersatt underhåll. Svensk Hadel utnämnde Boultbee till sämsta centrumägare förra året. Alliansfritt Sverige har sammanställt hur situationen utvecklats.

När de borgerliga motiverar sina utförsäljningar med att ”politiker kan inte driva företag” så får de nog tala för sig själva. Nästan vem som helst hade kunnat sköta den här härvan bättre.