För en vecka sedan, när tårgasen låg tung över Tahiritorget i Kairo, kunde kanske regeringens hejdukar göra anspråk på att representera något slags lag och ordning. Representanter för våldsmonopolet.

Då bar kravallpolisen ännu uniform och handlade öppet på order av regimen.

I dag finns inte ens den fernissan kvar. Regeringsanhängarna som i går stormade torget och i natt öppnade eld mot obeväpnade demokratiaktivister låtsas inte ens att de företräder ordningen. Mubaraks kamp för att sitta kvar har förvandlats till tyranni i dess renaste form, naket övervåld.

Arméns passivitet, nyss tolkad som ett stöd för kravet på förändring, framstår nu som ett cyniskt spel. De väpnade trupperna avvaktar rätt tillfälle att ta över.

Demokratiförespråkarna säger att mobben består av civilklädda poliser, Mubaraks säkerhetsapparat som för en vecka sedan försvann från gatorna. Bevis ska finnas, i form av beslagtagna id-kort.

Oavsett hur det är med den saken kan det plötsliga motståndet knappast ha varit spontant. Kavallerichocker med hästar och kameler mitt i en storstad är sällan det.

Dessutom inleddes motståndet i samma ögonblick som diktatorn i tisdags kväll höll sitt tal till nationen. Den 82-årige Mubarak lovade att inte ställa upp för omval, men inte att i grunden reformera det politiska systemet. Den första mobben till hans stöd fanns samlad i samma ögonblick som han tystnade. Det är knappast en tillfällighet.

Hittills har omvärlden tvekat, osäker på om diktaturen kommer att störtas eller vad som i så fall skulle komma i dess ställe. Nu, när människor på Tahiritorget och på andra platser i Egypten dör i försvar av revolutionen finns inte längre plats för tvekan.

Maktens män i den egyptiska staten måste veta att de aldrig kommer att kunna efterträda Mubarak som Västvärldens mest uppskattade tyrann.

Ingvar Persson

I går; miljoner egyptier i en fredlig och massiv manifestation av beslutsamhet och frihetslängtan. En karneval, fanns det medier som rapporterade. Till sist fick det diktatorn att bedyra sin kärlek till landet och sin ödmjukhet inför folkets krav.

”Jag har aldrig varit med om en sådan folkmassa, men jag kände mig samtidigt helt trygg i detta folkhav”, skrev Svenska Dagbladets Bitte Hammargren från revoltens hjärta på Tahiritorget.

I dag; väpnade anhängare till regimen som misshandlar och kanske dödar demonstranterna. Soldater som, precis som tidigare, väljer att se på. Skillnaden är bara att de nu ser våldsamma regimanhängare misshandla demonstranterna.

Dessutom journalister, bland dem Aftonbladets Karin Östman och Krister Hansson, som förhindras att rapportera.

Nu är det ingen som talar om karneval.

Den egyptiska revolten är långt i från slutförd och regimen har knappast givit upp makten. Den ordnade övergång som både utländska politiker och Mubarak själv talar om ser allt mer avlägsen ut.

De senaste dagarna har det talats om de begränsningar EU och Vita Huset lagt på presidentens förtrycksapparat. Som om det vore Cathrine Ashton, Hillary Clinton eller rent av Carl Bildt som förhindrat regimen från att slå tillbaka med full kraft.

Israel har beklagat att Västvärlden övergivit Mubarak. Vad ska andra lojala envåldshärskare tro, frågar man sig i Jerusalem.

Sanningen är naturligtvis att det egyptiska folket har mycket liten anledning att lita till löften från regimen, eller utländska regeringar. Det är fortfarande massorna på Tahiritorget och deras beslutsamhet som kan säkra den förändring alla trots allt säger sig vilja se.

Ingvar Persson

I dag gav regeringens diskrimineringsombudsmannen Katri Linna sparken. Formellt heter det förstås att hon omplaceras till en tjänst i regeringskansliet, men integrationsminister Erik Ullenhag försöker inte ens skyla över sitt missnöje.

Ineffektivitet och långa handläggningstider på myndigheten är den officiella versionen, men Ullenhag passade också på att hänvisa till missnöje bland personalen.

Samtidigt ger det lokala facket en annan bild. Fackförbundet ST:s ordförande på myndigheten, Eva Nikell, är upprörd över att Linna får sparken. Till LO-tidningen säger hon att det sker efter ett extremt mediedrev och samtidigt som diskrimineringsombudsmannens verksamhet ifrågasätts, bland annat av Sverigedemokraterna.

Problemen som funnits är enligt Nikell snarare en följd av att fyra olika myndigheter slagits samman.

Det är möjligt att Erik Ullenhag faktiskt bara agerar för att myndigheten ska fungera bättre och de som anmäler diskriminering ska få sin sak prövat snabbt och grundligt.

Men, och det är ett stort men, det är inte svårt att också se dagens besked som ännu ett exempel på hur lätt regeringen tycks ha att flytta på ämbetsmän med ansvar för politiskt känsliga områden. Som arbetsmarknadspolitiken eller socialförsäkringarna.

Och i så fall ser vi hur ämbetsmannarollen faktiskt blir än mer politiserad, och det var väl ändå inte meningen.

Ingvar Persson

Det finns en märklig disharmoni i rapporterna från det folkliga upprorets Egypten.

Å ena sidan demonstranternas obrutna målmedvetenhet och mod. I skuggan av stridsvagnar har de i en vecka trotsat tårgas och polisbrutalitet.

En barriär av rädsla har brutits igenom, och det finns ingen väg tillbaka.

Just nu samlade den stämningen en enorm folkmassa, kanske en miljon människor, till Tahrirtoget i en väldig folklig manifestation av beslutsamhet.

Presidenten, eller diktatorn, måste bort. Och det nu.

Å den andra sidan kan vi se ledarna för Västeuropas demokratier och USA som försiktigt lotsar sig runt protesterna i Kairo som ett ovälkommet problem. ”Vi får vänta och se”, sa Carl Bildt till Svenska Dagbladet när EU:s utrikesministrar samlades i går.

Den italienska utrikesministern Franco Frattini formulerade ofrivilligt de europeiska ministrarnas problem. Han konstaterade torrt att ”stabilitet” i Egypten är fundamental för Medelhavsregionen och Europa.

”Vi måste absolut undvika att Suezkanalen stängs”, sa den italienska utrikesministern.

Så kan också folkets längtan efter frihet och mänskliga rättigheter betraktas, som ett hot mot oljepriserna.

Från Jerusalem beordras Israels diplomater att söka stöd för Mubarak i världens huvudstäder. En lojal allierad, senast i blockaden av Gazas befolkning.

Naturligtvis krävs det en ”ordnad övergång”  – för att använda Cathrine Ashtons ord – till folkstyre. Men den kan inte börja förrän Mubarak har lämnat scenen.

Ingvar Persson

Malmö kommun planerar att anställa 100 arbetslösa. I stället för gratisarbete i jobb- och utvecklingsgarantins FAS 3 ska de få avtalsenlig lön och arbetsuppgifter i äldreomsorgen, gatuförvaltningen eller andra delar av kommunen.

De nya jobben ska vara en del av ett program med utbildning och arbetssökande.Det berättar kommunalrådet Andreas Schönström i LO-tidningen. Planerna utreds nu, och kommunledningen har förstås tänkt sig att Arbetsförmedlingen ska vara med och betala.

Det låter som klassisk aktiv arbetsmarknadspolitik, alltså motsatsen till den bidragslinje som faktiskt är regeringens. Schönström säger också att Malmö nu försöker skapa det slags arbetsmarknadspolitiska insatser som Socialdemokraterna skulle vilja se i hela landet.

Det låter utmärkt.Socialdemokraterna behöver visa exempel på att det går att föra en annan politik än den Borg och Reinfeldt driver. Men framframför allt förtjänar varje arbetslös något bättre än gratisarbete i Fas 3.

Nu återstå bara att se om verkligen Arbetsförmedlingen och Angeles Bermudez-Svankvist verkligen vill vara med och betala för en socialdemokratisk politik.

Ingvar Persson

Idrottsrörelsen i Stockholm fick sig nyligen en rejäl kalldusch när det meddelades att anslagen skulle minskas med 10 miljoner kronor, eller 25%. I en väl inövad men föga övertygande intervju i SVT förklarade idrottsborgarrådet Regina Kevius (M) läget, och hon har sedan upprepat att det inte kommer att innebära några problem för klubbarna då

”föreningarna har möjlighet att skaffa extern finansiering. Den möjligheten finns nu när det är högkonjunktur”

Det går alltså så bra för Stockholm att föreningarna inte behöver pengarna. Med det i åtanke blir det svårare att förstå finansborgarrådet Sten Nordins förklaring till nedskärningarna – han menar att det är finanskrisens fel.

Inte nog med att idrottsföreningarna kommer förlora viktiga resurser, Stockholmsmoderaterna som fattat beslutet tycks inte ens själva veta varför.

När dogmatiska ekonomiska teorier möter nedsatt empatiförmåga kan regeringen få för sig närmast förbluffande saker. Jusektidningen:

”Den som fortfarande saknar jobb efter 450 dagar i jobb- och utvecklingsgarantin hamnar i Fas 3. Här ska personen erbjudas sysselsättning hos en organisation, offentlig eller privat arbetsgivare med arbetsuppgifter ’som annars inte skulle utföras och som kan ses som kvalitetshöjande.’ Arbetet ska vara 40 timmar i veckan för den som söker heltidsjobb. Den arbetssökande har rätt till fyra veckors ledighet per år och får mellan 223 och 680 kronor per dag. En sysselsättning i Fas tre ska pågå tills den arbetssökande får jobb eller max två år hos samma arbetsgivare. En arbetsgivare som tar emot en person i Fas tre får 225 kr per dag för handledarkostnader etcetera.”

Alltså, oklar praktik på obestämd tid med rejält undermåligt betalt, ibland så lite som 5.000 kronor i månaden. Och hur går det? Jusektidningen igen:

”Bara drygt en procent lyckas lämna Fas tre för ett reguljärt jobb eller en utbildning, och av dem återvänder många till programmet efter bara några månader.”

Innehållet i programmet varierar, men det förekommer att folk tvingats ”promenera med andra arbetslösa på stan för att öva [sin] sociala förmåga.” Oklart exakt varför skattepengar ska läggas på sådant då promenader runt kvarteret inte i någon bransch ökar anställningsbarheten.

Det som behövs är gedigna utbildningsinsatser som gör att folk kan komma tillbaka – gärna skyndsamt – till produktiva arbeten. Det som inte behövs är mer kosmetiska från regeringskansliet för att maskera faktumet att folk faktiskt är arbetslösa.

Såhär kan vi faktiskt inte fortsätta.

EU:s miljökommissionär Janez Potocnik drar den svenska rovdjurspolitiken inför EU-domstolen, och den svenska miljöministern Andreas Carlgren tänker släppa ut vargvalpar redan i april.

Det är de senaste rapporterna från vargdebatten, där vi i år redan fått se jägare som vägrar jaga och djurskyddare som försöker rädda vargarna med hjälp av fyrverkerier.Den som försöker följa vargfrågan i vårt land blir i alla fall inte uttråkad.

Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter är entusiastisk över att EU-kommissionen ska ta Carlgren i örat. Det kan jag förstå, även om det skulle vara lätt att göra sig lustig över att ett parti som i det längsta varit skeptiskt till unionen nu tycker att EU-domstolen ska överpröva svenska riksdagsbeslut.

Men biologisk mångfald är faktiskt inte bara en fråga för Sverige, och en EU-prövning har det senaste året blivit huvudspåret för motståndarna till licensjakt. En rättsprocess kan trots allt stoppa en del av den lagliga jakten på varg i vårt land.

Det är med andra ord fullt rimligt att Schlyter och andra – som Naturskyddsföreningen – välkomnar beskedet från Bryssel.Om det sedan stärker vargens möjligheter eller inte är en annan fråga.

Mer märkvärdigt är det att Miljöpartiet också är bestämda motståndare till utplanteringen av vargvalpar. Ett riskfyllt experiment dundrar Åsa Romson, partiets ledamot i riksdagens miljö- och jordbruksutskott.

Tanken är att vargvalpar som föds i djurparker diskret ska smusslas in i kullar av vilda valpar. Enligt erfarenheten accepteras de då av föräldradjuren, precis som sagans Mowgli, och växer upp till vilda och fria vargar med friska gener.

På köpet skulle metoden undvika en del problem, som risken för elaka parasiter och förfärliga sjukdomar.

Med tanke på att inaveln är ett av de stora hoten mot den svenska vargstammen, och att renbeteslandet effektivt spärrar vägen för naturliga invandrare, verkar det som en bra idé.

Men alltså inte för Åsa Romson. Hon ser inget annat än fult spel och oärlig taktik bakom planerna på att sätta ut vargar i det fria. Ett sätt att skyla över en urskiljningslös jakt på ett utrotningshotat djur, slår hon fast.

Sådant är alltså läget just nu. Vargmotståndare bland jägarna som bojkottar jakten. Varganhängare i Miljöpartiet som motsätter sig utplantering. EU-inblandning och illegal jakt. Och mitt i allt ihop en miljöminister som redan från början förlorat greppet om hela frågan.

De enda som tycks uppträda förnuftigt är vargarna. Inte undra på att de är utrotningshotade.

Ingvar Persson

I tisdags kunde TT berätta att sjukskrivningarna åter ökar, för första gången sedan år 2003. Till en del beror det på regeringens utförsäkringspolitik. Mer än hälften av de som tvingats från sjukförsäkringen till Arbetsförmedlingens arbetslivsintroduktion är nu åter sjukskrivna. Andelen som faktiskt fått arbete är försvinnande liten.

Men också utan utförsäkringens misslyckande tycks faktiskt sjukskrivningstalen vara på väg att öka.

I går redovisade Svenska Dagbladet siffror som visade att antalet förtidspensionerade ungdomar ökat dramatiskt, inte minst de senaste fyra åren. För tjugo år sedan, år 1990, förtidspensionerade 1 500 unga människor. År 2006 hade den siffran ökat till 4 500, och för förra året visar preliminära siffror att 6 700 unga pensionerades.

En mer skrämmande indikator på utanförskap är svår att hitta.

Den nye socialförsäkringsministern Ulf Kristersson beskriver förtidspensioneringen av unga som en ”politisk katastrof”. Det hade varit klädsamt om han talat om de mänskliga katastrofer som siffrorna döljer.

Sanningen är att regeringens jobbpolitik har misslyckats på den punkt där den tog sin utgångspunkt, utanförskapet.

Sänkta inkomstskatter och försämrade villkor för sjuka och arbetslösa har fått många med stark förankring på arbetsmarknaden att vilja arbeta mer. Det visar om inte annat arbetslöshetssiffrorna, som vägrar sjunka trots att antalet sysselsatta ökar.

Men den har inte sänkt trösklarna till arbetsmarknaden, eller gjort att ett jobb kommit närmare för de som verkligen står utanför.

Ulf Kristersson säger att det kommer att krävas ”vissa förändringar”, men att politiken på det hela taget är på rätt väg.

Den vägen leder inte till mindre utanförskap, tvärtom.

Ingvar Persson

Det har gått precis ett år sedan de där märkliga dagarna i slutat av januari 2010 när katastrofen i Trollhättan vändes till miraklet på Stallbacka. Det var i alla fall så det framställdes i rubrikernas värld.

Saabs gänglige vd Jan-Åke Jonsson togs emot som er rockstjärna när han återvände med den nye ägaren Viktor Muller i släptåg.

Historien om de Saabanställdas kamp för sitt företag tillhör utan tvekan ett av de mest dramatiska kapitlen i modern svensk industrihistoria. En hel nation var engagerad, entusiaster världen över demonstrerade och svenska statssekreterare gick på hemliga möten i Detroits skyskrapor.

Om just den delen har Maud Olofssons medarbetare Jöran Hägglund skrivit en hel bok. Den som vill ha hela historien får i stället läsa Jonas Fröbergs Kampen om Saab.

Jag tror inte det fanns någon som trodde att Saabs framtid var säkrad för ett år sedan. Bolaget befann sig trots allt i likvidation.

Jag tror inte heller att det finns någon, Viktor Muller möjligen undantagen, som i dag är säker på att Saab kan klara de utmaningar som ligger framför bilmärket. I synnerhet efter de senaste dagarnas uppmärksamhet på årets låga produktionssiffror.

Men faktum kvarstår, det rullar nya Saabar i trafiken och bandet i Trollhättan producerar bilar. För lite drygt ett år sedan är det ingen som skulle ha trott det.

Historien om Saab är kanske berättelsen om en svensk industritradition som på något sätt gjorde sig påmind, eller en bild av hur vårt välstånd faktiskt hänger samman med vardagliga industriprodukter.

Men framför allt är det berättelsen om anställda som vägrade ge upp, och som vägrad sluta känna stolthet över sin produkt eller ett yrkeskunnande i världsklass. En historia som omfattar alla, från den outtröttlige Jan-Åke Jonsson till var och en på fabriken på Stallbackafabriken.

Det är en historia som är värd att upprepa, oavsett hur den till sist slutar.

Ingvar Persson