Nätavgifterna för el skiljer sig dramatiskt från ort till ort. Det visar en undersökning från Villaägarna. Och det hjälper inte att välja en annan leverantör. Avgiften till den som äger kablarna måste ändå betalas.

Protestera hos Maud Olofsson, säger Villaägarnas energipolitiska expert Jakob Eliasson i Aftonbladet.

Det är klart att han har rätt. Maud Olofsson har ansvaret för kontrollmyndigheterna, och det är orimligt att nätbolag som i praktiken har monopol ska kunna ta ut ockerpriser av vanliga hushåll. Det är därför det finns en kontrollmyndighet som Energimarknadsinspektionen.

Men frågan är om vi inte också borde rikta en del av våra protester mot politiker på närmare håll. De dyraste bolagen är nämligen i allmänhet privata, medan kommunala bolag och företag med stark lokal förankring i allmänhet klarar sig bättre.

Det är kort sagt en fördel att bo i en kommun där energibolaget inte har sålts ut.

Infrastruktur – och dit hör eldistributionen – är ett klassiskt fall av verksamhet som sköts bäst tillsammans. Och monopol ska helst inte ha uppdrag att maximera sin vinst.

Det är inga originella synpunkter, men de alldeles för höga nätavgifterna visar att de förtjänar att upprepas.

Ingvar Persson

Konstitutionsutskottet har granskat varför Per Schlingmman är anställd som statssekreterare – och regeringen kan inte förklara varför. Det han arbetar med är ungefär detsamma som när han var partisekreterare för moderaterna. Men nu somen del av statsförvaltningen.

Eller som SVT:s Mats Knutson beskrev det: ”Så nära en propagandaminister man kan komma”.

Schlingmann med personal kostar enligt medieuppgifter skattebetalarna 5,1 miljoner kronor om året. Den enda förklaring hans chef statsminister Fredrik Reinfeldt (M) lyckats presentera är att tillsättningen är

”ett resultat av den kritik regeringen fick efter förra valet för att den inte förklarade sina reformer bättre. Schlingmanns uppgift handlar inte om pr utan om att förklara verkligheten.”

Konstitutionsutskottet konstaterar i sin slutsats att

”När det gäller den ovan nämnda statssekreterartjänsten anser utskottet att det än så länge har gått för kort tid för att kunna bedöma innehållet i de arbetsuppgifter som tjänsten innefattar.”

Det kanske gått kort tid, men någon som är anställd för att förklara verkligheten bör kanske börja med att kunna motivera sin egen anställning.

Björn Fridén

Peter Wolodarski, chef för DN:s ledarsida gör sig i dagens tidning lite rolig över det Veronika Palm (S) skriver på Twitter. Istället för de stora världshändelserna kommenterar hon tvätt och familj.

Det tyder på kris hos S, tycker Wolodarski.

Kul grepp, tänkte vi, och tittade lite på vad veckans två huvudpersoner Tobias Billström (M) och Carl BIldt (M) twittrat om.

Tobias Billström twittrade senast i augusti förra året:

Har roligt i bilen på väg genom Sverige med Anna o Markus.

En lång resa verkar det som. Men varför sluta när man har roligt.

Carl Bildt har twittrar om i stort sett allt. När det blåste som mest kring vad han sagt, eller inte sagt, om irakflyktingar och annat i Bagdad skrev han exempelvis:

Sun over Dolomites. But darker clouds over some policy horizons. Informal talks and informal skiing.

Solen skiner. Bildt åker skidor.

Och regeringen kommenterar inte tredjehandsuppgifter. Som regeringen sa. Innan den kommenterade tredjehandsuppgifter.

Frågan är vad detta tyder på inom M?

Anders Lindberg

Det ska sägas – det är inget fel på hennes vilja att jämna ut ekonomiska skillnader mellan könen. Problemet är bara att det blir så väldigt fel. Dagens Industri:

Sänkt statlig skatt för löner över snittet är en jämställdhetsfråga, påstår näringsminister Maud Olofsson i SVT:s Rapport. Men tre gånger fler män än kvinnor tjänar tillräckligt för att betala statlig inkomstskatt.

Hennes idéer hamnar ofta i sådana lägen.

Först var det det här med styrelsekraft, ett projekt för att utbilda kvinnor för styrelseuppdrag, som om det var bristande kompetens som var felet och inte att kvinnors kompetens konsekvent nedvärderas. En av de första föreläsarna var partikramraten Mats Qviberg, som förklarade att ”det är väl bra att man släpper in tjejer så att de får se att det kanske inte var deras grej”. Näringsministern gjorde sitt yttersta för att släta över uttalandet.

Sedan skulle Olofsson försöka sätta press på näringslivet för ökad kvinnlig representation i bolagsstyrelserna. Metoden hon valde var att skicka brev till börsbolagens valberedningar. Breven innehöll försiktiga uppmaningar och yttersta få av dem besvarades. Näringsministern antog att den låga försvarsfrekvensen berodde på att valberedningarna ”vill tänka igenom frågan ordentligt. Då tar det lite längre tid”.

Och så var det det här med de kvinnliga företagsambassadörerna som regeringen utsåg. Veckans Affärer tog en närmare titt på de arton, där man kunde konstatera att av dessa ambassadörers företag

existerade bara 13 stycken enligt Affärsdata. Av dessa 13 hade konkurs inletts i ett fall, ett annat hade upphört och i tre fall hade företag aldrig haft någon verksamhet. Av de åtta återstående var det bara fyra aktiebolag med årsredovisningar som någon gång visat vinst. De övriga fyra är i bolagsform som inte går att granska, men de är förvisso företag.

Bland de som blir kvar finns en tidigare sektledare (Aftonbladet 8/11-09, sid. 8) och en som bedriver pantverksamhet och har blivit polisanmäld av Svenska Pantbanksföreningen. Det går kort och gott inte så bra.

Maud Olofsson är trots sina misslyckanden ändå ett föredöme i den regering som skrotat jämställdhetsdepartementet och ålagt ministern högar med andra arbetsuppgifter. Olofsson är trots allt den enda i herrskapet som visar prov på att alls göra något i jämställdhetsfrågor. Det vore bara bättre om det kunde gå lite… bättre.

Björn Fridén

Vad är halveringstiden för Moderaternas förtroende i flyktingfrågor?

Svar: 3 minuter och 51 sekunder. 

Det är så lång tid det tar att läsa samtalsuppteckningen från frukostmötet 2 september 2007 i Bagdad då utrikesminister Carl Bildt (M) och migrationsminister Tobias Billström (M) träffade USA:s ambassadör Ryan Croker.

Det är ungefär lika lång tid som Tobias Billström inte svarar på frågan om han har några kommentarer i det här inslaget på SVT.

Under mötet sa Carl Bildt enligt anteckningarna:

Utan ett regelverk för att skicka tillbaka tillståndslösa skulle invandringsproblemet skena okontrollerat i ett land med nio miljoner invånare

Utan avtal om ett sådant regelverk skulle ingen svensk ambassad öppnas i Bagdad. Hoten verkar ha fungerat. I februari 2008 tecknade Sverige och Irak ett avtal om återvändande av Irakiska flyktingar.

Återvändandeavtalet har varit migrationsminister Tobias Billströms försvar under stormen av kritik mot tvångsutvisningarna till Irak i onsdags. Att det kommit till efter att Sverige hotat med att annars inte öppna någon ambassad i Bagdad har han inte berättat.

Under förutsättning att samtalet är korrekt återgivet, och det finns ännu inget som tyder på motsatsen, finns två problem.

Det första är om Sverige har använt sig av denna typ av påtryckningar mot Irak för att driva igenom möjligheten att tvångsutvisa människor dit. Tobias Billström har i debatten framställt det som att Sverige och Irak är överens och alla kritiker har fel. Det känns inte längre särskilt trovärdigt och Miljöpartiet förbereder en KU-anmälan.

Det andra är hur de svenska ministrarna beskrivit Sveriges hållning. De ska ha talat om Irakflyktingarna som: ”blottställda, lågutbildade, och utan yrkes- eller språkkunskaper”. De ska vidare talat om ”flera mycket uppmärksammade hedersrelaterade mord som utlöst fler krav från svenska folket på hårdare invandringspolitik.”

Vänsterpartiet har reagerat och säger att uttalandet visar: ”total okunskap och på tydlig anpassning till främlingsfientlig retorik”. Cecilia Wikström, Europaparlamentariker för Folkpartiet, hoppas ministrarna är felciterade.

De 12 januari varnade Aftonbladets ledarsida i artikeln SD flyttar svenska migrationsgränser för den högervridning som skett av migrationspolitiken under Tobias Billström. Står verkligen medlemmarna i Folkpartiet och Kristdemokraterna bakom den flyktingpolitik som nu bedrivs? Det är ju även i deras namn Bildt och Billström uttalat sig på mötet i Badgad.

Vems flyktingpolitik för regeringen?

Anders Lindberg

Andra som skriver. Thomas Böhlmark sätter rubriken ”Skulle Bildt och Billström använt SD-retorik?” och hoppas de är felciterade. Röda berget refererar också till SD. Scaber Nestor jämför med M i Vellinge. Alliansfritt Sverige har gjort en ”Inga kommentarer”-räknare till Tobias Billströms TV-framträdande.

Med en liten devot artikel på Dagens Nyheters ledarsida ville Annika Ström Melin häromdagen lösa Kristdemokraternas tidigare ledare Alf Svensson från hans tidigare stöd för den tunisiska diktaturen.
Ett lite trist inslag i den sandlådedebatt som nu pågår om vem som egentligen varit mest fjäskande inför för Ben Alis tunisiska diktatur.

”Ingen kan betvivla vad Alf Svensson anser om diktaturer”, skrev Stöm Melin.

Nå ja.

Dagens Nyheter får naturligtvis vara hur imponerade som helst av Alf Svenssons demokratiska sinnelag. Det som gör artikeln intressant är att den av allt att döma har Svensson själv som huvudsaklig källa, och Alf Svensson väljer nog att minnas det som passar.

Enligt Dagens Nyheter handlade kritiken mest om att Svensson inte hade tänkt betala för kostnaderna under resan. Och det är riktigt, det fanns en sådan kritik. Svensson funderade på att hoppa av när han tyckte att flyg och hotell för hustrun skulle bli för dyrt, och då erbjöd sig regimen att hjälpa till.

Men minns jag rätt handlade den tunga kritiken inte om pengarna. Uppdraget som observatör kom inte från någon internationell organisation. Det kom från regimen själv, som en del av rekvisitan i ett grundligt riggat val.
Paret Svenssons bild förekom mycket riktigt på framskjuten plats i tunisiska tidningar efter valet.
Så urholkas själva iden om internationellt övervakade val.

Om det säger Svensson, och DN, inte ett ord.

Dagens Nyheter försäkrar också att Alf Svensson visst kritiserade valet. Det gjorde han också, i alla fall när han insett att resan till semesterparadiset skulle ifrågasättas.

”Det är klart att valet inte är fritt. Presidenten är säker på förhand att han väljs”, sa han frankt till svenska medier.
Det är inte säkert att Ben Ali uppfattade det som kritik.

Men Dagens Nyheter berättar inte att Alf Svensson inför resa också skickade ut ett pressmeddelande där han faktiskt i praktiken försvarade inskränkningar av de mänskliga rättigheterna. Diktaturen hyllades bland annat för att den ”mäktat hålla islamistiska fundamentalister på mattan”.

Svensson måste trots allt ha anat att säkerhetstjänsten haft ett finger med i den prestationen.

Godtrogenhet kanske, men om Svensson verkligen lärt sig något borde han minnas saken.

Och ångra sig.

Ingvar Persson

I år igen publiceras listan över Sveriges mäktigaste opinionsbildare. Självfallet är undertecknad besviken över att inte finnas med, men det är inte själva listan det är fel på. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg är säkerligen bland de mäktigare opinionsbildarna i riket. Även detta år nappar media – Makthavare, Dagens Nyheter och Aftonbladets Politikerkoll tillhör de drabbade. Svenska Dagbladet tycks i år inte ha den rigorösa rapportering man haft tidigare. Även bland högerbloggarna har saken uppmärksammats.

Vem sammanställer då listan?

På sina håll finns källan angiven – DSM. På hemsidan www.dsm.nu kan man läsa om vad Debatt, Sanningssökande och Mediekritik är. Det är en spritt språngande topplock galen konspirationsterisk sajt, som berör allt från mordet på Ivar Kreuger, exposén av Bilderbergergruppen och den nya världsordningen, till sprängningen av Estonia. Dessa, tillsammans med 24 andra i ”main-stream-media” refuserade artiklar bildar enligt DSM ett mönster som blottlägger den censur som finns inom svensk press.

Jag skriver DSM. Jag menar Jan Gillberg, som enligt sajten är ägare, utgivare och redaktion.

Värt att hålla i åtanke.

Nedan får vi bevittna Stockholms idrottsborgarråd Regina Kevius (M) och hennes försök att förklara varför man skär ner på knatteidrotten med 25%. I Svenska Dagbladet förklarar hon att nedskärningarna görs för att det är högkonjunktur och föreningarna kan ordna sponsorpengar istället. I lågkonjunktur gör man också nedskärningarna, för då har man inte råd.

Konjunkturläget har alltså ingen relation till nedskärningarna. Men mer om den saken på morgondagens ledarsida.

Uppdaterat: På grund av tekniska begränsningar kan klippet från SVT inte bäddas in, men den nyfikne kan se det här»

Peter Andersson reder ut frågan och vad den här nedskärningen gör för föreningslivet.

En video från Moderaternas Europaparti, EPP, i Europaparlamentet om hur bra det är att de nu samarbetar med RCD från Tunisien.

[Uppdaterad] Händelserna i Tunisien har upprört människor över hela världen. Det styrande partiet RCD med President  Zine el Abidine Ben Ali i spetsen har störtats. Ett hopp om demokrati och utveckling har tänts, inte bara för Tunisien utan för hela Nordafrika.

Den 17 Januari twittrade Carl Bildt:

The Tunisia dictatorship party RCD is full member of Socialist International. How could that have been tolerated? Some explaining to do.

Socialistinternationalen borde självfallet kastat ut RCD för länge sen. Det är pinsamt att så inte skett tidigare även om beslutet nu är fattat [uppdatering och med länk till Socialistinternationalens beslut].

Vad Carl Bildt dock glömde berätta är att hans eget parti på Europanivå, EPP, i Europaparlamentet så sent som förra året tecknade ett samarbetsavtal med, just det, RCD.

Dessutom gjorde de ovanstående hyllningsvideo till samarbetet på Youtube. Observera att rubriken: ”The EPP Group close ties with Tunisia’s RCD ” har de satt själva.

Socialdemokraternas Europaparti, PES, bröt för övrigt förbindelserna med RCD 2005. Moderaternas vänner i Europa lade ut ovanstående video 2010.

Han glömde för övrigt även berätta vem som bidragit till att beväpna den Tunisiska regimen.

Nämligen han själv.

Anders Lindberg

Andra som skriver. Gunnar Hökmark verkar också drabbats av minesförlust. Alliansfritt Sverige skriver om Carl Bildt och svenska vapen.

I går sprang jag ihop med en av de socialdemokratiska partiledarkandidaterna på tunnelbanan. Det verkade lite stressigt. I alla fall missade kandidaten att kliva av på sin station och tvingades åka tillbaka i samma spår.

Jag undrar om inte historien kan vara en liten smula sedelärande. Det gäller att kliva av tåget i tid.

Socialdemokraters ovilja att kliva fram och kandidera brukar beskrivas som ett utslag av partikultur. Den som vill ha ett förtroendeuppdrag får inte verka för angelägen. Jantelag och lite falsk blygsamhet, helt enkelt.

Jag undrar om det verkligen är hela sanningen. Socialdemokrater är nog ungefär lika blygsamma som andra. Däremot löper den politiker som förlorar en maktkamp alltid risken att råka illa ut, och det gäller inte minst i socialdemokratin där kampen ofta handlar om mer makt än i de flesta andra partier.

Självbevarelsedriften är nog den viktigaste orsaken bakom partiledarvalens många nej.

Den självbevarelsedriften behöver dock inte omfatta kandidaternas många anhängare och supportrar. Där är riskerna mindre och känslan av osårbarhet större.

Det är här bilden av tåget kommer in. En politisk kampanj, försiktigt genomförd i det fördolda, blir mycket lätt ett framrusande tåg som ingen av de inblandade kan stoppa. Så uppstår förtalskampanjer mot vissa av motståndarna, och oheliga allianser med andra. Och så försvinner själva grunden för ett politiskt engagemang, viljan att göra skillnad för någon annan.

Det gäller att kliva av i tid.

Ingvar Persson