Vid riktigt stora nyheter skickar TT ut en flash. Då ringer det i redaktionernas datorer och rubriken lyser röd i telegramlistan.

I dag har vi redan fått tre flashar – tre stora nyhetshändelser på en förmiddag alltså. Något helt unikt.

En rubrik lyder: ”Förhöjt terrorhot mot Sverige”. Det är Säpo som larmar, underrättelsetjänsten har fått information som kan påverka rikets säkerhet.

Sedan har vi fått ytterligare två flashar:

”Per Schlingmann slutar”

”Arkelsten ny partisekreterare”

Det faktum att Moderaterna byter kontorschef får i dagens nyhetsvärdering samma status som ett terrorhot. Per Schlingmann har alltså varit Moderaternas partisekreterare och spinndoktor i fyra år. Han är pr-hjärnan bakom begrepp som de ”nya Moderaterna” och ”utanförskapet”. Han har inte skapat politiken, han har förpackat den.

Mycket har han stulit från Socialdemokraterna, som till exempel begreppet arbetarparti. Det lär också vara Schlingmann som ligger bakom bilden av Fredrik Reinfeldt som en ny Per Albin Hansson.

Dagens tredje stora nyhet, att Sofia Arkelsten tar över kontorschefsjobbet kommer inte att innebära någon större skillnad. Hon är en smart moderat som kommer att fortsätta att bygga bilden av de nya Moderaterna i den värld där det handlar mer om förpackningen än om innehållet.

Eva Franchell

Finanskrisen, det rödgröna samarbetet eller en långsiktig trend.

På eftermiddagens presskonferens ville Mona Sahlin inte slå fast vad som orsakat det katastrofala valnederlaget. Bra så, det finns så många tvärsäkra socialdemokrater som rusar fram till mikrofonerna i dessa dagar

-Vårt problem är inte bara att vi förlorade valet, sa Mona Sahlin med ovanligt mycket skärpa i rösten. Det är relevansen för socialdemokratin som vi måste ta tag i. Nu är det verkligen en kriskommission…

Hon la betoningen på ordet kris.

Kommissionen har redan tillsatts och den kommer att ledas av Ardalan Shekarabi och Anna Johansson. Morgan Johansson blir ansvarig för analysen, Kajsa Borgnäs för idédebatten och Johan Persson för organisationen.

Klart är redan att partiets centrala organisation kommer att göras om. Sedan återstår det tunga arbetet med att reda ut hur det kunde gå så illa.

Förhoppningsvis kommer kommissionens arbete att handla om annat än butlers och rut-avdrag.

Det är dags att ta väljarna på allvar.

 Eva Franchell

Nu får det bli ett lut på den konstiga kulturen, resonerar Sverigedemokraterna. Nonfigurativ konst, vad är det och vem behöver se sådant? Folk måste få det de vill ha. Marknadsvärdet är ett bra mått. ”Det säger väldigt mycket vad folk vill ha”, hävdar SD:s Erik Almqvqist i Svenska Dagbladet.

SD delar denna syn med broderpartierna i Europa, i Belgien, Holland, Frankrike och Danmark till exempel. Vurmen går för hembygdskultur, sådant som binder samman nationellt. Statliga pengar ska bara gå till det som ger ett stöd till det egna kulturarvet, vad som nu kan menas med det.

Den politiska dimensionen i det här rymmer en uppgörelse med kulturradikalismen, med dem som anses förkroppsliga såväl det dekadenta som den gällande smaknormen, ofta påstådd vänster, lika ofta oklart på vilket sätt den är vänster. Men huvudmotsättningen är alltid å ena sidan det kulturradikala och vänstern och å andra sidan det folkliga. Verklighetens folk, säger KD-ledaren Göran Hägglund.

I Sverige har denna motsättning en gång resulterat i stympningen av en stor daglig tidning.

Det var Kvällposten, som efter några hetsiga turer 1971 gjorde en ”kulturrevolution” och med ambitionen att öka interaktionen (känns begreppet bekant?) med läsarna helt sonika avskaffade sin traditionella kulturavdelning och smetade ut ett urvattnat kulturmaterial över hela tidningen.

Man kan säga att  detta försök att både på ett inställsamt sätt öka upplagan och göra upp med kulturvänstern misslyckades. Främsta skälet till det var att just ”marknaden” kände en allt större tomhet. Läsarna ville helt enkelt ha ett kulturutbud värt namnet. Detsamma gäller medborgarna idag, vad fosterländska populister än inbillar sig.

Inte värdigt, sa Fredrik Reinfeldt före valet.

Ärendet får ses över, instämde Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord och hänvisade till alternativa lösningar.

Inte brukar väl Försäkringskassan låta så tillmötesgående, men det här var dagarna före valet och fallet Annica Holmquist kom rätt in i slutdebatten. Fredrik Reinfeldt pressades på frågan om varför svårt kroniskt sjuka Annica Holmquist måste utförsäkras.

Då menade Fredrik Reinfeldt att det var ovärdigt och han räddades faktiskt av Försäkringskassan som lovade en översyn.

Men det var före valet det.

Nu har Försäkringskassan tvärvänt. För att få fortsatt sjukpenning måste Annika Holmquist ha prövat all rehabilitering. Det spelar ingen roll om hon är så sjuk att hon inte kan genomgå någon rehabilitering. Ingen rehabilitering = ingen sjukpenning.

I det nya tuffa Sverige tvingas svårt sjuka Annica Holmquist nu sälja sin bostad för att få socialbidrag.

I det nya kalla Sverige spelar både statsministern och Försäkringskassans överdirektör på folks känslor, inger dem hopp som sedan grusas så snart det är vardag igen.

Försäkringskassan meddelar att man inte kommer att kommentera fallet mer.

Men Annica Holmquists dotter Emelie säger att familjen kommer att begära överprövning och vi journalister, vi kommer att fortsätta att skriva om det nya, omänskliga Sverige.

Eva Franchell

Plötsligt har utjämningsmandat och den jämkade uddatalsmetoden hamnat på allas läppar. En smula otippat kanske man skulle kunna säga. Mandatfördelningssystemet i riksdagsvalet är knappast centrum för den politiska debatten. Ändå är det precis det som kommer att avgöra Sverigedemokraternas inflytande när de sista rösterna räknas på onsdag.

När jag har undervisat har jag faktiskt alltid försökt lära ut just den jämkade uddatalsmetoden, oavsett om de studerande varit högstadieelever eller vuxna. Inte därför att jämförelsetal och mandatfördelning skulle vara något vardagen kräver att vi behärskar, utan därför att mandatfördelningen är ett konkret exempel på hur politiska system är uppbyggda.

Och därför att det är bra mycket roligare att hålla en lektion där de studerande känner att de verkligen lärt sig något.

Det finns ett antal metoder att fördela politisk förtroende efter ett val. Oftast nöjer vi oss med att jämföra majoritetsval med proportionella val, men också den som vill ha representativitet kan använda sig av olika metoder.

Det svenska, med jämkad uddatalsmetod och utjämningsmandat, ska skapa maximal proportionalitet. Knappast något valsystem, i något land, går längre. Partierna ska få mandat i förhållande till antalet röster.

En självklar princip kan man tycka, men inte utan begränsningar. Vi har ju till exempel en spärr på fyra procent för småpartier.

Dessutom ska valsystemet klara att fördela mandaten i tur och ordning, hantera 29 valkretsar och efter söndagens val 8 partier.

Ibland blir det inte alldeles, alldeles proportionellt.

Det är faktiskt inte så konstigt, även om det naturligtvis inte är bra om det påverkar majoritetsförhållandet i riksdagen.

Ändå är det knappast valsystemet som är det stora problemet i svensk politik i dag. De är i stället, i nämnd ordning:

Att Sverige nu precis som de flesta andra länder har ett främlingsfientligt parti som kanaliserar frustrationen över en samhällsutveckling som skapar allt större klyftor.

Att Sverige i dag har en opposition som inte förmått fånga upp den vrede som faktiskt funnits över samhällets utveckling och att den svenska regeringen kunnat gå i land med att presentera en politik för växande klyftor som sin egen motsats.

När rösterna är räknade och Reinfeldt fortsätter regera är det nog de sakerna den politiska debatten borde handla om.

Ingvar Persson

Trots ett och annat hack i kronkursen under eftermiddagens presskonferenser är ”marknadens” bedömning av gårdagens valresultat klart. Reinfeldt får godkänt för planerna att fortsätta att regera – med Sverigedemokraterna som diskret back up.

”Marknaden har tagit till sig att det har gått bra att ha en minoritetsregering tidigare”, säger Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson.

Att ”marknaden” inte låter de moraliska problemen med ett främlingsfientligt parti påverka spekulationslusten är kanske inget att förvåna sig över. Men att människor som har ansvar för andras pengar – som bankekonomer – fullständigt har glömt det tidiga 1990-talet borde göra alla placerare oroliga.

Ingvar Persson

Nu väntar en tung valutvärdering i Stockholm. Partiet förlorar två mandat i Stockholms stadshus, även om de rödgröna går ut starkare tack vare Miljöpartiets framgång.

I kommunalvalet fick Socialdemokraterna 22,3 procent. I landstingsvalet gick det bättre, kanske en Ilija-effekt efter Ilija Batljans kamp mot slöseri och skrytsamma sjukhusbyggen. Socialdemokraterna fick 25,7 procent i landstingsvalet.

Däremot svek stockholmarna partiledaren Mona Sahlin. Hon toppade riksdagslistorna i Stockholms stad, men partiet fick bara 20,8 procent av rösterna i riksdagsvalet. Stockholmarna är snabbfotade och byter uppenbarligen parti mellan de tre valen.

Moderaterna är fortsatt största parti, men framgången i Stockholm är ändå Miljöpartiets. Över tolv procent av stockholmarna röstade till exempel fram Maria Wetterstrand i riksdagsvalet.

Frågan är om den framgången kommer att märkas i stadshuset. Så länge majoriteten är borgerlig kommer projekt som Förbifart Stockholm att realiseras. Det blir ingen folkomröstning om motorvägsprojektet.

På en punkt kan dock hela Stockholm andas ut. Sverigedemokraterna inte kommer in i stadshuset och Stockholm förblir en rasistfri zon.

Eva Franchell

I Malmö hoppades Ilmar Reepalu kunna behålla den lilla men klara majoriteten för de rödgröna. Hans oro dagarna före valet gällde främst Sverigedemokraterna, som vid valet 2006 samlade 7 procent av rösterna i kommunvalet. Nu var känslan att andelen skulle öka. Och den känslan bekräftades. SD ökar sin väljarandel till omkring 11 procent. Om ställningen runt midnatt blir det slutgiltiga valresultatet blir SD tredje största parti i Malmö.

Än värre blir situationen om de rödgröna förlorar sitt övertag i fullmäktige. När nästan alla distrikt var räknade i natt hängde majoriteten i en skör tråd. I en annan storstad, Göteborg, finns inget underlag för en rödgrön majoritet. Men till skillnad från i Malmö ökade inte SD särskilt mycket i Göteborg. I stället var det enfrågepartiet Vägval, motståndare till de planerade trängselskatterna, som tog ett rejält steg framåt med nästan 6 procent av rösterna.

I Göteborg försvann den så kallade Johanssoneffekten med Göran Johanssons avgång från posten som kommunstyrelsens ordförande. I Malmö har det funnits en liknande Reepalueffekt, svagare nu än tidigare. Vilket inte bör leda till slutsatsen att Ilmar Reepalu ska lämna kommunpolitiken – om han nu skulle umgås med sådana planer. Det skulle bara göra ont värre.

Nu mer än nånsin behövs krafter som kan bjuda rasismen och främlingsfientligheten motstånd. De skånska siffrorna när det gäller valet av SD talar för sig själva: Bjuv över 19 procent, Bromölla nästan 16 procent, Burlöv över 17 procent, Eslöv 14 procent, Hässleholm 14 procent, Svedala 16 procent, Trelleborg 15 procent – och så fortsätter det. Förra valets skånska SD-framgångar var ingen tillfällighet. Skåne har fått en tydlig brun nyans.

Höstens sista humla kravlar fram över kärleksörten. Solen värmer, om än mycket försiktigt.

Själv går jag de kanske fyra hundra meterna till Folkets Hus, för dagen förvandlat till vallokal. Trots ett rekordstort förhandsröstande kommer människor i en strid ström.

Utanför entrétrappan pratar jag med grannarna och vänner. Någon beklagar sig över fotbollen, där Degerfors senast besegrade Brage. En behöver hjälp att passa en hund medan han röstar. Andra har satt på slipsen. Det är lite högtidligt.

Alla är oroade över tanken att SverigeDemokraterna skulle ta plats i den svenska riksdagen. Blir vallokalsundersökningarnas resultat också valresultat ser precis den mardrömmen ut att bli verklighet.

Det har varit en valrörelse som till stor del dominerats av opinionsundersökningar och spekulationer. Partierna och deras ledare har manövrerat för att undvika besvärliga frågor, ofta just de som berör väljarna mest. Mediernas rapportering har stundtals gränsat till det oanständiga, och struntsaker har fått spela huvudrollen.

Nu stundar ett politiskt kattrakande och ändlösa diskussioner om hur Sverige ska kunna styras.

Men allt det där känns långt borta när jag står där i höstsolen och talar med mina grannar. För politik är på allvar, precis som demokratin. Och den blir aldrig allvarligare än en valdag som denna.

Politiska ledare kommer att hävda att de skriver historia i kväll. Övermod säger jag. Det är människorna som skriver historien, och den berättelsen kommer att fortsätta.

Ingvar Persson

På valdagen avslöjar kollegan Expressen att Fredrik Reinfeldt tänker genomföra sina vallöften om han vinner valet. Nyheten är så stor att den uppmärksammas både på löpsedeln och inne i tidningen.

Vi kan avslöja att även de rödgröna tänker genomföra sina vallöften.  

Eva Franchell