Just nu diskuterar en stor del av Sverige om det möjligen kan vara så att ett riksdagsparti i all hemlighet blivit infiltrerat av antidemokratiska och religiösa extremister.

Samtidigt, på andra platser det offentliga samtalet, görs uttalanden som får mig att fundera på det här med demokratins tunna fenissa.

I stockholmspressen pågår det just nu ett stort bråk om ett stort bygge. Det gör det ofta, men ibland heter bygget Slussen och ibland heter det Förbifarten. Just nu heter det Nobelcentret.

Exakt vad Nobelcentret är – eller kan bli – kan man läsa om här eller här.

De som ogillar centret tycker att det är för högt, för fult, ska byggas på fel plats och dessutom kommer andra byggnader behöva rivas för att det ska kunna gå att byggas.

Så där får man tycka. Men det finns en politisk majoritet för att centret ska byggas.

Det är då det brister för en del personer, företrädelsevis personer med tillgång till Dagens Nyheters kultursida.

För en månad sedan uppmanade Maria Schottenius kungen att vägra dela ut Nobelpriset och på så sätt pressa fram ett byggstopp. Nu i april var hon ute igen och krävde att kungen skulle markera mot bygget.

I dag skriver Inga-Britt Ahlenius en text i samma tidning där hon ger uttryck för ungefär alla invändningar ovan. Men, hon lägger också till att Nobelcentret aldrig hade byggts om det var far och son Nicodemus Tessin som styrde över stadsbyggnadspolitiken. Herrar Tessin levde i skarven mellan 1600- och 1700-tal, och byggde med kungars mandat saker som Bondeska palatset, Stockholms slott, Tessinska palatset och Södra stadshuset – och det som i dag är Stockholms stadsmuseum.

Mycket kan man säga om dessa byggnader, men något samråd för detaljplanerna hölls nog inte och något beslut i en demokratisk församling som en stadsbyggnadsnämnd togs nog inte heller. Erbjöds alla stockholmare en möjlighet att överklaga byggena? Nja.

Man får förstås älska fördemokratisk arkitektur, men att börja längta efter fördemokratiska tider bara för att det ska uppföras ett nytt hus man ogillar är ändå bara för konstigt.

I ett pressmeddelande som gick ut i veckan skriver Fastighetsägarna, en intresseorganisation för privata fastighetsägare, att Hyresgästföreningens olika lokalavdelningar aktivt motverkar nybyggnation genom att överklaga detaljplaner.

Riktigt illa är det i Göteborg. Sedan 2000-talets början ska Hyresgästföreningen i rikets andra stad ha överklagat nybyggen 1 000 gånger.

Siffrorna har spridits tidigare av Fastighetsägarna och då uppmärksammades de av Göteborgs-Postens liberala ledarsida. Hyresgästföreningen är en del av den ”privilegierade samhällseliten” som också innefattar LO och Socialdemokraterna, och dessa pampar gör sitt bästa för att stoppa nya bostäder, dundrade G-P.

I dag avslöjas det att Hyresgästföreningen inte överklagat en enda detaljplan på tio år. Det ”aktiva motarbetandet” handlar, bland annat, om att man för ett decennium sedan varnade för allt för höga hyror i ett kvarter i Gårda.

David Björnberg på Fastighetsägarna intervjuas av den S-märkta tidningen Ny Tid:

Anser du att ert pressmeddelande ger en sann bild av Hyresgästföreningens agerande i Göteborg?
– Det vill jag inte uttala mig om. Det vi pekar på i rapporten är att vi anser det orimligt att Hyresgästföreningen som organisation kan överklaga detaljplaner. Det borde vara upp till enskilda hyresgäster att göra det.
I pressmeddelandet och i rapporten får man intrycket av att Hyresgästföreningen här i stan aktivt motarbetar bostäder. Är det så?
– Nej, det är det väl inte. De flesta överklaganden i Göteborg var ju i början av mätperioden.
Du menar att alla skedde 2005?
– Ja, så var det nog.

Ojsan.

Och G-P:s rasande text – med rubriken ”Ingen kan höra dig skrika i en flyttkartong” – är helt sonika borta från nätet.
Ja, så kan man också undvika att bli uppmärksammad i Medierna – igen.

I dag ger gymnasieminister Aida Hadzialic en intervju Aftonbladet där hon är kritisk mot delar av debatten inom ”vänstern”. Hon säger bland annat:

– Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet som inte leder någon vart.

I söndags intervjuade jag den holländske statsvetaren Cas Mudde. Hans menar att en av anledningarna till att radikala högerpopulistiska partier växer i Europa är brist på utbud av annan politik som lockar potentiella SD-väljare.

Det beror bland annat på att socialdemokratiska partier i Europa blivit elitistiska, teknokratiska projekt som är dåliga på representation och saknar en ekonomisk politik som i grunden utmanar den rådande ordningen.

Det går säkert att vara kritisk till delar av debatten inom ”vänstern” även om Hadzialic är svävande när det gäller konkreta exempel. Och det är ytterst välkommet med en idédebatt där ledande S-företrädare deltar. Men fokus på att kritisera andra för att det saknas klassperspektiv i debatten blir ändå lätt bisarrt.

Det finns en svaghet med en Hadzialic resonemang. Hon kritiserar en allmänt obestämd vänster för att inte hålla med henne. I själva verket väntar större delen av denna vänster på att regeringen ska våga ta ut svängarna i den ekonomiska politiken. Feminister, antirasister och HBT-aktivister har aldrig stått i vägen för det.

I valrörelsen 2014 argumenterade denna ledarsida sig blå i ansiktet för att få till en tydligare konflikt i den ekonomiska politiken. S valde en annan väg. Visst, man pratade om samhällsproblem, men analysen backades inte upp med politik. Väljarna som skulle vinnas var medelklassen i Nacka. Anders Borgs skattesänkningar låg kvar och den ekonomiska debatten handlade om vem som var bäst på att försvara ett förlegat överskottsmål.

Jag håller med Hadzialic om att S-politik ska fokusera på det gemensamma, på att utjämna ekonomiska orättvisor och utgå från en klass- och maktanalys. Om detta också nu börjar praktiseras från regeringens sida vore det ännu bättre.

I går kom ett utmärkt löfte om tio miljarder till välfärden. Här är några förslag på vad som skulle behöva ingå i ett program för en socialdemokrati som verkligen tar sig an de utmaningar som Hadzialic pekar på.

– En tydligare analys av vad ekonomiska ojämlikheter beror på och hur de kan åtgärdas.

– En politik för att klara integrationen som erkänner storleken i utmaningen och presenterar politiska förslag som är trovärdiga.

– Fortsatt utbyggd a-kassa och sjukförsäkring.

– Förbättrade pensioner för dem med sämst inkomster.

– Långsiktiga, kraftfulla investeringar i utbildning.

– En kulturrevolution i S så att partiet blir mindre elitistisk och teknokratisk.

Om intervjun med Hadzialic inte följs av konkreta förslag så kommer lätt det kritiska citatet i intervjun att kunna riktas rakt tillbaka mot regeringen själva. Som sagt:

”Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet som inte leder någon vart.”

Karin Pettersson

Det är coolt att vara feminist. Musik och filmbranschen har genom Beyonce och disneyrullen Frost visat att det finns en stor efterfrågan att mätta för tjejer som vill se sig reflekterade i annat än som sidekick eller någons flickvän.

Nu har stjärnan som spelade Fran Fine i kultserien “The Nanny” öppnat för att gå längre. Genom sitt twitterkonto berättar hon att ingen av kandidaterna till presidentvalet kommer få hennes stöd. Är det för att de saknar karisma? Kanske behövs det mer progressiva reformer?

Nej, det räcker inte. Vad som behövs är en trovärdig politik för att bekämpa kapitalismen.

@LorennaDrescher The heart of the problem, all problems w the world at its core is power & greed fueled by Capitalism. Time for a new deal!

— Fran Drescher (@frandrescher) March 16, 2016

Kanske banar Fran Drescher vägen för att fler i populärkulturen ska våga höja rösten mot de skadliga effekterna av marknadsekonomin.
Eller att det åtminstone säljs fler t-shirts med röd stjärna.