”Jag måste vara galen om regeringen är klok”.
Titeln på den gamla Euskefeurat-låten sammanfattar ganska väl Centerpartiets syn på den svenska regeringens politik just nu.
I dag höll partiledaren Annie Lööf sitt jultal, en paus från hennes föräldraledighet.

Migrationsverket borde inte ha uppdraget att hitta bostäder åt asylsökande, satsningar på polisen och enklare boenden för ensamkommande flyktingbarn.
Några av förslagen som Annie Lööf lyfte upp i dag var radikala, andra förutsägbara. Socialdemokraterna borde hellre tugga glas än ställa sig bakom några av idéerna.
Men de konkreta åtgärderna var egentligen inte det intressanta med Annie Lööfs tal, utan tonläget.

Centerledaren betonade hur svåra stunder kräver starka värderingar. Ungefär som att det är enkelt att värna asylrätten så länge inte så många kommer till Sverige. Ifrågasätt och ändra systemet, inte bara antalet personer som söker asyl går det att sammanfatta hennes tal med. Centerpartiets konkreta förslag ska som sagt kritiseras.
Men Annie Lööf lyckades med en sak som resten av oppositionen misslyckas med, nämligen förflytta det politiska samtalet.
Istället för att bråka om exakt hur höga murarna ska vara ställer hon sig bredvid och undrar varför de andra ens diskuterar det.
Den förmågan är ett utrotningshotat inslag i svensk politik just nu.

Centerpartiet har varit, och kanske är, en märklig röra av diamanthård nyliberalism och pragmatisk glesbygdsrörelse.
Det är ett väldigt speciellt läge i svensk politik när Annie Lööf känns som en frisk fläkt.
Jag måste vara galen om regeringen är klok, sjunger Euskefeurat.
Men i ett smågalet politiskt läge känns Annie Lööfs tonläge plötsligt hoppfullt.

Apropå tisdagens ledarkrönika kom följande brev till ledarredaktionen från Medieutredningen:

“Förtydligande – svar till Karin Pettersson

Tack för att du uppmärksammar utmaningarna i det nya medielandskapet.

Inlägget utgår dock från en missuppfattning:

Medieutredningen lägger vikt vid de förskjutningar mellan traditionella, ansvarstagande medier och det nya medielandskap som inte alltid anammar ett etiskt förhållningssätt till sin nyvunna publicistiska makt. Den demokratibestämmelse vi nämner i delbetänkandet som en möjlig utgångspunkt för kommande mediestöd utgår från just den diskussion Karin Pettersson för.

Resonemangen återfinns bland annat i följande avsnitt i betänkandet:

Utredarens förord

s 217-218

s 233-234

s 250

s 324

samt i flera av slutsatserna i efterordets balanspunkter

s 341 – 346

Du kritiserar våra avgränsningar, där vi valt att lägga fokus på medborgarnas medieanvändning och därmed inte tar upp medier som samlar en ytterst liten del av befolkningen, med följande jämförelse:

”Det är lite som att analysera svensk politik utan att nämna Sverigedemokraterna.”

Men jämförelsen haltar.

I det senaste valet röstade 12,86 procent på Sverigedemokraterna.

Enligt de senaste validerade mätningar som finns att tillgå – och som vi redovisar i delbetänkandet – är det 1 procent av svenskarna som regelbundet vänder sig till Flashback.

I sak är vi emellertid helt överens, det finns stora utmaningar i de många nya innehållsproducenterna som inte bara sprider innehåll som stärker demokratin.

Anette Novak

särskild utredare

Medieutredningen”

Svar från Aftonbladets ledarredaktion:

Jag har givetvis läst de avsnitt i utredningen som Anette Novak refererar till. Tyvärr kan jag inte hålla med om att den fråga jag skriver om – hatsajternas ökade kraft i offentligheten och medföljande problem för journalistiken – därmed har avhandlats.

För att gå igenom delarna i utredningen (som man kan läsa här om man vill gå igenom referenserna).

Sid 217-218 förs ett resonemang om att journalistiken i mötet med antidemokratiska värderingar (exempelvis rasism eller homofobi) måste bli subjektiv, och att detta ställer nya krav på journalister.

På sid 233-234 resoneras det om medborgarjournalistik i allmänna termer, och att det skulle behövas någon slags branschstandard eller branschcertifiering. (Det håller jag med om.)

På sid 250 handlar det om journalistikens urbana fokus, och att delar av landet hamnar i medieskugga. Det är intressant, men har knappast specifik bäring på mitt resonemang om hatsajter.

På sid 324 diskuterar utredningen om det behövs ett kvalitets- eller demokratikriterium i presstödssystemet.

I slutsatserna förs följande resonemang under rubriken “Balansen mellan information och desinformation – ansvarstagande och icke-ansvarstagande”:

“Vissa utnyttjar de nya massmediala verktygen i en odemokratisk riktning. I skydd av anonymitet sprids hot och hat, konspirationsteorier och rykten, desinformation och propaganda. Gränserna är svåra för att inte säga omöjliga att urskilja. Bilden av verkligheten som den tecknas på de mediala arenorna blir alltmer svårtolkad och svårnavigerad. Medborgare ställer sig med rätta frågan: ”vem i hela världen kan man lita på. Här brådskar det att skapa någon form av synlig validering av verifierat, kvalitativt innehåll, för vilket någon namngiven person tar ansvar. Möjligen öppet i en enklare version för medieborgare. Det är en fråga om förtroende. För medier, såväl som för samhället i stort.”

Så långt vad som finns med i utredningen.

Poängen jag försökte göra i min text var att journalistiken idag utmanas av politiska strukturer som med en specifik agenda arbetar för att undergräva traditionella medier. Detta är något annat än de allmänna resonemang om uppluckrade gränser mellan exempelvis medborgarjournalistik och traditionella medier som utredningen för.

Det mått Novak hänvisar till, att 1 procent av svenskarna förra året använde sig av Flashback, är gravt missvisande som mått på denna miljös inflytande. Det är oroande om detta är utredningens bild av hatsajternas effekter på medborgare och offentlighet.

Novus undersökning från september 2015 visar att kännedomen om Avpixlat ligger på 61 % känner till den och 20 % av svenska folket har någon gång läst något på den.

Försvinnande få hävdar att de delat innehåll från Avpixlat, men om var femte svensk har läst innebär det sannolikt ändå att dessa få som delar innehåll når ett stort genomslag (hur dessa 20 % hittade till sajten framgår inte av undersökningen).

Tittar man på sökvolymer som är en proxy för besök går det att få en känsla för storlek. Igen – det är ett dåligt mått, men ger en indikation om att sajterna har hög trafik. Deras egna utsagor är drygt en halv miljon veckovisa besökare på Avpixlat, vilket placerar dem en bra bit över de flesta lokaltidningar i Sverige. Dessutom verkar samtliga vara på rejäl uppgång (dessa kurvor från tidigare i höstas via Google trends).

Självklart måste de (få) siffror som finns på räckvidd och spridning granskas kritiskt. Och, nej, Avpixlat och FriaTider har inte en räckvidd som är i närheten av Sveriges Radio. Men de är skickliga på att skapa spridning och utnyttja digitala kanalers spridningsmekanismer.

Poängen jag gjorde i min text var att hatsajterna utgör en ny slags utmaning för både journalistik och demokrati. För att förstå den behövs särskilda kunskaper samt en uppdaterad analys av detta specifika fenomen. Min förhoppning är fortfarande att Medieutredningen tar sig an denna fråga.

Karin Pettersson

Ansvar kunde ha varit dagens lösen när de fackliga organisationerna inom industrin presenterade årets krav på löneökningar.
Våra krav är långsiktige, sa Per Olof Sjöö från GS-facket.
Vi utgår från inflationsmålet, sa Camilla Frankelius från Sveriges Ingenjörer.
Vårt krav är väl avvägt, sa Anders Ferbe från IF Metall.
Så där fortsatte det från podiet i konferenslokalen i centrala Stockholm. Hans-Olof Nilsson från Livs talade om balans och Martin Linder från Unionen summerade genom att landa på siffran 2,8 procents löneökningar för ett ettårsavtal.
Dessutom vill facken se överrenskommelser om både jämställdhet och arbetsmiljö, men det är lönekravet som är riktigt känsligt. Och det är förstås därför de fackliga ledarna låter som om de söker jobb på Riksbanken eller vill hamna i Magdalena Anderssons stab.
Somliga kommer att säga att kravet är för lågt. De numera fem förbund som samarbetar i 6F – bland annat Byggnads och SEKO – lät snabbt och elegant förstå att de inte lät sig imponeras.
Man konstaterar att facken inom industrin valt att prioritera sysselsättningen i industrisektorn. “Facken inom Industrin har gjort denna prioritering och vi kommer inte att ifrågasätta den”, skriver de i ett pressmeddelande.
Inget ifrågasättande, men heller ingen lojalitet. Förbunden i 6F arbetar just nu med sina egna avtalskrav.
Andra kommer med kraft att säga att lönekraven är orealistiskt höga. Det tog inte många timmar för Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen att avfärda allt prat om förstärkt konkurrenskraft. “Arbetskraftskostnaderna i Sverige har ökat väsentligt mer än i omvärlden” skriver arbetsgivarna och varnar för att jobben i strid ström försvinner utomlands.
Några lönelyft på 2,8 procent finns det absolut inte plats för när inflationen i praktiken är noll. Inte om vi frågar direktörerna.
Kanske är det egentligen inte så komplicerat. Det handlar om vilken roll löneförhandlingarna ska spela i ekonomin. För spelar roll gör de, vad parterna än tycker om saken.
Somliga vill se extra stora löneökningar, kanske som ett sätt att få den tröga ekonomin att sätta fart. Andra tänker sig mycket små löneökningar och hoppas att det ska muntra upp arbetsgivare och få deras företag att anställa, investera och blomstra. Särskilt i tider när Riksbanken misslyckas med att åstadkomma inflation.
I båda fallen hoppas man att lönebildningen ska bli ett verktyg för att ordna upp ekonomin, och att parterna ska ta ett slags politiskt ansvar för ekonomin. Att lönerna ska fungera som ventil för annat som inte fungerar.
Men det är precis det industrifacken inte riktigt vill göra. Då återstår grundvärden som konkurrenskraft, reallöner och långsiktiga
Vår uppgift är inte att lösa Sveriges ekonomiska problem sa Hans-Olof Nilsson med udden riktad både mot de som vill ha högre och lägre lönekrav med hänvisning till konjunkturer, nollränta och sådant.
Nu återstår att se hur väl den inställningen står sig i avtalsrörelsens verklighet.

Jag brukar faktiskt inte beklaga att vi har politiska proffs eller att våra beslutsfattare saknar vanliga människors erfarenhet.

Sanningen är ju att vi alla saknar erfarenhet av något annat än vårt eget liv.

Visst kan jag bli lite orolig över tanken att Annie Lööf, Ebba Busch Thor och Gustav Fridolin ska bestämma över människors vardag. De har ju aldrig hunnit uppleva den. Men för det mesta går det trots allt bra.

Men när nu moderatledaren Anna Kinberg Batra försöker göra sin egen uttolkning av det politiska läget efter att ha brutit uppgörelsen bakom decemberöverenskommelsen måste jag faktiskt fråga hur det är fatt.

Moderatledaren har svikigt en uppgörelse och brutit ett avtal, men på något sätt tycks hon ändå tro att villkoren gäller. I alla fall om de någon gång i framtiden skulle gynna henne.

Decemberöverenskommelsen handlade om att Sverige skulle kunna regeras utan att ge Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande. Och som i alla affärer fanns det ett pris att betala för de inbladade.

Kinberg Batra och hennes kumpaner tvingades acceptera att Stefan Löfven besegrade alliansen i valet. Stefan Löfven att han kunde bli besegrad av moderaterna i nästa val.

I gengäld slapp båda parter ett nyval och Kinberg Batra kunde fortsätta att planera för en framtida alliansregering, utan Sverigedemokrater.

Svårare är det faktiskt inte. Inte innan Kristdemokraternas ungdomsförbund och Lars Adaktusson fick riksdagens minsta parti att hoppa av.

Inte ens det hade egentligen spelat någon roll om oppositionsledaren stått för sitt ord. Det gjorde inte moderatledaren.

Ändå säger Kinberg Batra nu att hon förväntar sig att Löfven ska stå för sitt ord.

“Han brukar ju väldigt stolt deklarera att han håller det han lovar och minsann inte bryter sina löften och det får jag ju förutsätta att det gäller även det uttalandet”, säger moderatledaren till Dagens Nyheter.

Men hallå. Kan någon berätta för Kinberg Batra att en affär är en historia med två parter som båda förväntas stå för sin del av avtalet? Det man inte vill betala får man avstå ifrån.

Det är en grundregel som gäller för vanliga människor, vanliga företagare och vanliga fackföreningsledare. Den gäller vanliga politiker också, och någon borde upplysa Kinberg Batra om att den till och med gäller henne.

”Skärbräda i massiv, svenskodlad ek. Helstav. Skärbrädan är behandlad med hård-vaxolja i dubbla lager och prydd med Morbergs emblem. Begränsad upplaga. Mått 35x70X6 cm, vikt 10 kg (premium).”

Så där beskriver Åhléns den skärbräda ur Per Morbergs kökskollektion som man saluför i sina varuhus.

Den tio kilo tunga ekbrädan kostar 3 995 kronor och har under dagen blivit något av en viral hit. Alla sprider länken till varan och skrattar gott. Vad sjukt att någon säljer en skärbräda för fyra papp!

På lite mer stilfulla köksinredningsbutiker som Cordon-Bleu, NK och Svenskt Tenn – vars sajter inte är lika lättillgänliga som Åhléns – saluförs brädor i samma prisklass. Och folk köper brädorna. Inbilla er inget annat.

Och det där säger något väsentligt om vilket sorts land Sverige blivit.

Här finns det 147 miljardärer, enligt tidningen Veckans affärer. Det är åtta fler än 2013 och en fördubbling på tio år. Tillsammans har de en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder.
I Sverige är vi duktiga på att producera rikedom. Sverige har fler dollarmiljardärer per capita än USA, trots att de ekonomiska klyftorna generellt är större i Amerika. På 20 år har den rikaste promillen i Sverige tredubblat sin andel av landet samlade inkomster, enligt The World Top Income Database.

Politiskt har utvecklingen understötts av slopade gåvo- och arvsskatter. Bolagsskatten har sänkts. Fastighetsskatten har avskaffats. Även inkomstskattesänkningar spelar in. Sedan millennieskiftet har de svenska skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor.

I andra änden rapporteras det att Sverige är ett av de rika länder där klyftorna ökar som snabbast och där andelen fattiga ökar som mest. Jobbskatteavdrag har betalats – fem gånger om – genom sänkt arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och föräldraförsäkring.

Fattigdomen bland sjuka och arbetslösa har ökat dramatiskt på tio år. 2003 klassades drygt 9 procent av landets arbetslösa och sjuka som fattiga. I förrfjol, 2013, var motsvarande siffra drygt 33 procent. Detta enligt Statistiska centralbyråns senaste statistik.

Det innebär att de varje månad har en inkomst under 11 300 kronor, 60 procent av en svensk medianinkomst.
Den kraftigaste fattigdomsökningen skedde strax efter att Fredrik Reinfeldts borgerliga koalition vann regeringsmakten 2006.  Över 86 000 människor har kastats ut från sjukförsäkringen, inte för att de blivit friska utan för att deras dagar är slut.

Just nu pratar vi mycket om de människor på flykt som kommer till vårt land och hur det ska påverka vår välfärd. De som pratar mest om denna oro tycks vara människor som fram till i fjol var måttligt intresserade av vår välfärd. Skattesänkningarna smakade väl lite för gott, kanske.

Men någonstans kan jag känna att om vi fortfarande bor i ett land där människor har råd att köpa skärbrädor för 4 000:- på folkliga Åhléns bör det inte vara omöjligt att hitta resurser till en fungerande och inkluderande välfärdsstat.